Singelcoaching

Jag tittar just på ett program som går ut på att singelcoacha en tjej där det främst gäller dejting.

Det kommer upp flera minnesbilder i mitt huvud då jag ser alla steg hon får ta.
Först denna brist på självkänsla, med ett rätt OK självförtroende. Som jag alltid har haft, båda delarna. Sen denna oförmåga att kunna ge sig själv positiv kritik; komplimanger.
Jag hade jättesvårt för det förr, kom hellre på negativa saker.
Samt känslan av osäkerhet då någon annan gav mig komplimanger, skrattade bort dem och ville inte tro på dem.

Hon, i programmet, hade bestämt sig för att aldrig bära ett linne, och heller inget åtsittande eller ickedöljande, när det gäller korta byxor som man kan ha under träning. Då hon fick dessa plagg framför sig i knät och som uppgift att ta på sig dem - började hon gråta.
Där kände jag så väl igen mig igen.
Alltid, och då menar jag alltid, då vänner pratade om att dra med mig ut på fest - varesig det var på uteställen eller hemmafester så kände jag en enorm stor ångest över mina kläder. Jag hade inga speciella kläder för särskilda tillfällen; såsom fest.
Och så fort någon försökte ta fram alternativ till mig, eller föreslå att dra ut och kika i någon klädesaffär efter kläder; så blev jag bara ledsen. Det var ofta som jag slutade prat i tårar - men då ingen såg på.
Jag grät över mina svarta kläder, över mina tshirtar. Men mest av allt så skämdes jag över mig själv.

Nu, då saker och ting inte längre är som de var, kan jag känna en slags sorg över hur det faktiskt stod till med mig förr. Men samtidigt en stor förnöjdsamhet och glädje över hur jag har lyckats att förändra mig själv.
Jag har tillägnat ämnet mig själv ett par gånger här, men det är något som behövs. Tur att det är jag själv som bestämmer vad som ska skrivas här. ;-)

Det som skiljer hennes och min berättelse är hur vi tog oss ur hamsterhjulet.
Jag vet fortfarande inte varför jag valde att börja förändra mig själv den dagen i klädesaffären då mamma fortfarande stod kvar i provrummet. Jag beslutade mig bara för det; och genomförde det.

Jag har aldrig tålt att någon säger åt mig vad jag ska eller borde göra. Jag har reagerat med ilska, och snarare vägrat utföra saker - trots att jag så väl vet att det hade varit det bästa - för att det var någon annan som hade föreslagit det. Jag avskyr att någon annan fattar beslut åt mig.
Därför är det och var det endast jag själv som kunde ta steget och förändra. Det var därför jag inte stod och grät i provhytten då jag, plagg efter plagg, tog på och av mig nya kläder - och köpte vissa. Hade jag blivit meddragen av någon som försökte hjälpa mig hitta rätt skulle jag med största sannolikhet stå och gråta över att jag skämdes och ha ångest över att förändra något jag så länge har haft inövat.
Det var bara jag som tog steget och gjorde flera förändringar.

Det är även som hon sa i slutet. Nu går man runt på stan och tycker att man är världens bästa och vackraste, och det kan ju vara dumt i sig. Ibland måste någon ta ner en på jorden igen.
Det är då det gäller att ha rätt inställning. Man kan tycka att man är världens bästa och vackraste - om man inte utesluter att alla andra också samtidigt kan vara det.
Inte för att man går runt och tänker på det viset dock..
Nu skriver jag det bara för att ursäkta mig gissar jag på.
Men tja. Det gäller att tolka orden rätt.
För att bilda sig en bra självkänsla måste man börja tänka positiva saker om sig själv, och tycka om sig själv helt enkelt - tills det lyser igenom. Och fortsätta på den stilen, fast med en släng av ödmjukhet.

Tjejen i programmet gick runt på stan och bad killar att ge henne komplimanger.
Den biten har jag inte genomfört.
Sedan fick hon i uppdrag att finna sig en dejt för nästa kväll - genom att gå till en utvald kille och fråga honom.
Den biten har jag heller inte riktigt genomfört.
Till viss del, men inte helt.
Kanske ska man prova på den.
Det värsta som kan hända är väl att man får ett Nej?