Jag.

Ibland funderar jag på mitt liv, hur det har utstakat sig.
Alla mina krav på mig själv hit och dit, samt alla erfarenheter.
Jag har en tro om att allting som sker har en mening.
Hade jag inte fått uppleva allt det jag har fått uppleva skulle jag inte längre vara jag.

Jag vet inte hur många gånger jag har stått på samma punkt och av vrede stampat i marken hårt som fan med foten och svurit högt medan tårarna runnit.
Det är så mycket som har hänt som jag inte har kunnat kontrollera.
Det är så jävla enkelt att vara efterklok.

Alla stunder då jag inte vågade sova.
Alla stunder då jag var rädd för att se åt någons håll.
Alla stunder då jag varit skräckslagen inför någon.
Alla stunder då kroppen sa en sak men huvudet sa en annan.
Alla stunder då jag var alltför naiv för att förstå.
Hur i helvetes svårt är det egentligen att förstå?
Uppenbarligen väldigt svårt.
Känner man bara till en version av livet, vet man inte mycket mer om andra versioner.
"Så här är det" cirkulerades det runt i min skalle.

Varför?
Jag undrar varför i helvete allting har inträffat.
Ville någon testa mig?
Se hur mycket jag tålde?
Ibland instämmer jag med orden, som på ett ungefär ser ut.. "Det är bara de starka, som klarar av att hantera svårigheter, som blir utsatta för dem."
För visst tusan är det så.
För min del iaf.
Och inte för att verka egenkär och oj-vad-mycket-bättre-jag-är-än-alla-andra.
Men jag har ett stort jäkla bevis på det.
Mina ben är inte ett dugg trasiga, jag står upp på dem fortfarande.

Jag undrar bara varför.
Varför har allt varit som det varit?
För att jag ska kunna springa runt i världen med mitt babbel och bestämda meningar om saker och ting, och reta gallfeber på folk?

Jag vet inte om det har med min uppfostran att göra eller den stenhårda viljan att vända på negativa saker och se dem som positivt.
Men jag har en sjuhelsikes stark tro på mig själv.
Vill jag så kan jag.
Så är det helt enkelt.
Och ingen kan stoppa mig, om jag inte själv vill det.

Har jag formats till en sådan människa pågrund av allt jag fått uppleva?
Eller föddes jag till sådan?
Jag är en glad människa innerst inne. Det sa min mamma till mig en gång då jag sprang runt i underjorden. Och det påminner mig om den gången då en vän till en familjemedlem träffade mig för första gången, och han visste om att jag var såkallat "deprimerad". Men det enda jag ritade på pappret framför mig var små hjärtan med armar och ben som log.
Inga svarta kors eller hatsymboler.
Jag har helt enkelt aldrig varit den sortens människa.


Ska jag tacka och ta emot?
Jag har alltid sagt att jag inte skulle ändra en endaste liten detalj av mitt förflutna om någon gav mig tillåtelsen. För då skulle jag inte längre vara jag.
Men ibland undrar jag om det är värt det.
Det är då jag måste inse att jag inte finns till för andra människor.
Jag finns till för mig själv.
Och enbart mig själv.

Därför spelar det ingen roll hur många människor det finns runtomkring mig, eller hur många människor jag i mitt liv kommer hångla upp mot en vägg, eller vem som kommer vara den förste som säger "Jag älskar dig" till mig först på riktigt.
Det är inte alla andra som ska älska mig, eller umgås med mig eller se åt mitt håll.
Det är jag som ska göra allt det där.

Jag.


Jag har nu skapat ett till mål.
För några år sen bestämde jag att allting skulle vara fixat och klart lagom tills jag fyllde 25år, jag har tid kvar på mig tills dess och jag är självklart övertygad om att jag kommer lyckas.
Nu sätter jag ett till mål.

Men det är för nuvarande bara till för mig.