Jobbperspektiv

Man får sig en funderare när man jobbar med det jag jobbar med nu över sommaren.
Denna grupp jag är med i är nystartad, den har bara funnits till sedan april. Jag får alltså vara med i stort sett från början, och det är spännande när jag tänker på det.

Jag är inom hemvården, dock fungerar det inte likadant. Hemvården är känd för att, till stor del, att åka hem till de som behöver den extra stöttningen och hjälpa till med allt som kan tänkas behövas. Kroppshygien - duschning och toalettbesök, tvättning av kläder, städning, mat och medicinering. Jag har fått höra att det ofta går väldigt fort inom just hemvården, att de har väldigt många vårdtagare under en kort tid, de hinner inte riktigt mer än att ge medicin, ta upp och ge mat - sen springer de iväg igen. För lite personal till för många vårdtagare!

Det är det här som denna grupp jag är med i nu har funderat ut något särskilt.
De valde ut ett visst antal vårdtagare som hade mer särskilda behov i form av demens.
Vi kallar oss för "demensteamet".
Det är utformat så att ingenting ska stressas fram, allt ska tas i den takt det kan tas i, inget skynda, skynda. Vi sitter med när de äter, och låter dem göra det i lugn och ro. Sedan kan vi sitta och fika med dem och prata om allt och ingenting, spendera någon timme där för sällskapet.
Medan vanliga hemvården kanske har 12 stycken vårdtagare de ska till under enbart förmiddagen, så har kanske vi halverat antal. Det är där skillnaden ligger.
Och det var det mamma ville få till då mormor hade hemvård - då hon började bli dement.
Nu bor hon på demensboende.

Jag jobbar alltså inom hemvården, fast i ett demensteam som är fokuserat på att låta saker och ting ta tid utan stress.
Och det kan vara väldigt tufft ibland trots att man inte först kan tro det.
Mitt förra jobb var stress, stress och stress varje minut, och som jag kallar det "bigbrother watching you över axeln och stämpla ut och in för rast prick på minuten, annars fick man hårda ord." Och det är ju ingenting att eftertrakta!
Hur det är nu? Ibland sitter jag och fikar i en timme, och gäspar lite.
Medan nästa gång kanske jag stressar upp mig själv genom att jag vet att jag ska åka till den och den och den och det är två timmar kvar.
Man är så van att stressa att det går per automatik, allt ska gå så snabbt så snabbt hela tiden! I måndags for jag iväg alldeles för tidigt ifrån rast. Jag räknade att jag hade haft en halvtimme, och jag drog iväg på minuten. Sedan fick jag ett telefonsamtal där de hade undrat vart jag tog vägen och att de alltid sitter och pratar igenom förmiddagen efter rasten och jag inte behöver skynda iväg och jaddajadda. Ovanan att ta det lugnt!
Nu i början har jag ju noll koll på hur snabbt det går hos vissa och hur långsamt det går hos andra.
Jag har jobbat själv i enbart tre dagar. Två dagar fick jag på mig att förbereda mig och komma in i det, två dagar gick jag bredvid. De andra som är sommarvikarier har fått iaf 4 tillfällen. Jag fick 2. Jag tar det som att jag är jävligt duktig! Det finns ju inget annat sätt att se på det! Förstås!

Det roliga med detta jobb är att jag får köra runt i en bil! De bor runt om i stan samt lite utanför, varav en av dem bor låååångt bort, så man får köra en bra bit. Min favoritbil är en röd liten citroén, och det är skitroligt att köra runt!

Men nu till just själva ursprungstanken för detta blogginlägg.
Man får sig en funderare.
Igår satt jag hos en av vårdtagarna, en tant, en jättesöt tant som sjunger när hon talar och tycker om att kramas. Hon satt där i sitt stora hus och åt kvällsmat med mig, pratade om att slå ihjäl några flugor som flög runt och blickade ut genom fönstret och pratade om diverse stora bilar som tydligen åkt upp på gården.
Sedan tänkte jag..
Är det så här det kommer att bli?
När jag blir gammal, kommer jag sitta i min lägenhet eller ett stort hus och få besök av folk som jobbar inom hemvård, som åker runt och hjälper med allt jag kan tänkas behöva hjälp med, som pratar med mig en stund, sedan åker vidare.
Och nästa dag samma sak.
Kommer det vara så?

Min mormor har det iofs lite bättre genom att hon bor på ett servicehem och därmed har ett grupprum där fler tanter och farbröder vistas. Hon har med andra ord kontakt med omvärlden genom andra människor. Det har inte de som får hemvård i hemmet.
Jag funderade över.. nu, jag kan sitta instängd i min lägenhet och inte umgås med någon på flera dagar, på flera veckor. Särskilt då när jag inte hade jobb.
Kommer det bli så när jag blir gammal?
Då borde jag ut och fara runt nu när jag kan.

Man får så annorlunda perspektiv på saker och ting!
Jag kommer vilja bo på ett trevligt servicehem eller liknande när jag är av behovet, sålänge jag åtminstone bor ensam. Lever min gubbe så är saken annorlunda.
Vem nu den gubben kommer vara!

Jag körde iväg i bilen igen och kände mig nedstämd. Först trodde jag det berodde på något helt annat. Då jag började dagen körde jag förbi en människa som jag fattade tycke för nu helgen som var. Och jag blev lite orolig i magen av att se personen gå där. Jag blev också sedd, fick jag reda på då jag kom hem. Men jag fick för mig att min nedstämdhet berodde på att min blick fångade den trevliga människan.
Men i bilen kom jag på att det nog berodde på mina funderingar om hur de gamla har det, de ensamma.
De kanske inte upplever sig själva som ensamma, flera av dem - men utåt sett känns det jäkligt illa.

Men jag trivs med jobbet än så länge.
Det är spännande och det är ett stort jävla megaplus att jag får köra runt i en bil!

Blödig

Det är inte riktigt klokt, men, det började just rinna tårar nerför kinderna då jag såg denna film.
Trots varningen! Jag hittade filmen som en länk hos ett liv i exil, där han också påpekade att han är extremt blödig och det nu pågår ett tårkalas i Sidney.

Även här.

Plåster på såren ända ifrån San Francisco

Nu blev jag rörd då jag öppnade min mail.

Imorse innan jag gick till jobbet så såg jag att jag hade fått ett mail.
Det var från den första familjen, det paret som jag antog var lesbiska, som har två små flickor. För 2 veckor sedan ungefär fick jag telefonsamtal ifrån huvudkontoret i Boston där de sa att tiderna inte passade, familjen ville ha från Januari, och jag åker i Oktober.
Det här stod i mailet imorse:

Hi Suss,

I just wanted to say hi -- and to say that I'm sorry we can't have an au pair before January. It was a very difficult decision because I like you a lot and hoped you would be able to spend a year with us. Our nanny, however, will stay through Christmas, and then we'll get an au pair after that. I hope we can find someone as thoughtful and open and kind as you seem to be.

Sending you many happy wishes for a great year in the u.s. and for a wonderful peace in your heart always.


Jag svarade redan innan jag gick till jobbet där jag skrev hur glad jag blev av mailet och att jag tyckte att kontakten avbröts lite fort och att det var så synd att tiderna inte gick ihop, eftersom jag hade börjat tycka om familjen!
..och nu när jag kom hem, hade jag fått det här.

So, you definitely are coming in October? That's the plan? Let me know if that changes, ok? We'd love to have you with our family and are a little sad that there is a 3 month difference.

And.........if you do come in October and stay with another family, will you at least call us or write to us? If you are not living in San Francisco, at least you can visit or something, yes? Please do that, ok? *********.

Best to you always,



Vad säger man? Jag svarade självklart om hur glad jag blev åter igen och hur synd det är och att jag kan sträcka mig till att åka i November, men inte senare än det, och att det är självklart jag kommer kontakta, ringa, skriva och gärna hälsa på när jag kommer till USA.
Så nu fick jag lite plåster på såren!
Ibland går det inte som man vill, men så blir det ändå bra på något sätt i slutändan.

Här är jag igen, med lite aupairsnack.

Det har hänt en hel del och jag skulle kunna skriva en hel drös av inlägg om allting, men jag har inte haft inspirationen till att pränta ner allting. Fast där ljög jag, inspiration har det funnits mängdvis av, men jag har inte känt mig manad, jag har haft mycket tankar i huvudet men jag har inte fått mig till att skriva ner dem, inte orkat.

Det har hänt saker på flera plan, rätt så stor sak en av dem framför allt.
Men jag vill inte skriva om det just nu heller, jag tar det vid rätt tillfälle.

Jag har haft mer kontakt med USA inför Au pair-året, och jag pratat med den första familjen som jag hade kontakt med, lite mer över mail. Jag började fastna smått för dem, men så ringde huvudkontoret i Boston upp mig och informerade mig om att denna familj ville ha en au pair i Januari, ungefär 3 månader efter jag har tänkt att åka, och i och med detta kände de, för att göra det rätt för både mig och familjen, att vi ska leta vidare bägge två.
Det var synd, tråkigt.
Jag hade just skrivit ett superlångt mail på engelska, liksom lagt ner mig själv i det, helhjärtat, sen så blir det inget utav det.

Natten till midsommardagen, då jag hade kommit hem ifrån en midsommarfest, öppnade jag min mail och såg att jag hade fått en ny match till en familj! Och samtidigt hade jag fått ett långt mail ifrån själva familjen, det var evighetslångt kändes det som, och jag klickade in på hemsidan och läste deras application och såg många bilder på dem, och kände att denna familj också skulle kunna vara den rätta. De är en musikerfamilj, och pappan är en skribent och de verkar jordnära och humoristiska har två tvillingbarn, en pojke och en flicka.
De ringde mig på midsommardagen, på kvällen. Vi har ju ungefär 10 timmars skillnad här, så då jag läste mailet var klockan mitt i natten, och de har väl ungefär stigit upp då de ringde mig på kvällen, allt gick väldigt fort! Vi satt och pratade ett tag, de babblade på så jag behövde inte säga så mycket, och sedan då det var dags för mina frågor.. jag kom knappt på någon.
Mailet jag hade läst, och application, allt stod ju redan där! Alla mina frågor hade redan blivit besvarade.
Vi la på efter en stund, och det kändes okey, trots att jag inte riktigt hittade alla engelska ord. Sedan fick jag ett till mail där de beskrev saker och ting ännu mer, vad de förväntade sig och hur saker och ting är hos dem, som jag idag svarade på, med ett väldigt långt mail.

Sedan får jag tillbaka ett svar, där det stod att de tycker vi ska leta vidare. Att det inte kändes rätt. Och det är klart, känns det inte rätt helhjärtat så ska man gå vidare.
Men jag blev lite störd på vissa saker..
De skrev att de kände att jag inte fokuserade tillräckligt på barnen, på deras barn. Och att de vill ha en Au Pair som älskar barnen och ger sig in i det helhjärtat och kommer till familjen för att de vill vara med just deras barn. Och det är klart att det ska vara så. Men det jag störde mig på är.. Hur helhjärtat och hur mycket kan man fokusera och hur mycket kan man älska andras barn borta i USA när man har känt till deras existens i några timmar?
Ge mig tid!
Möjligt att de tyckte jag ställde för få frågor.. men då tycker jag att de inte ska skriva all information som man skulle vilja få reda på - i ett mail innan man ringer upp tjejen som ska ställa alla frågorna! Det känns väldigt fel att ställa frågor på allt man redan fått svar på. Nej, jag blev lite irriterad på det där.
Det förväntades för mycket på för kort tid.
Det var en av sakerna.
Men jag håller ju självklart med om att, känns det inte helt bra så ska man leta vidare. Men anledningarna, särskilt denna, kändes bara helt bortom skyarna. Skickade mail på midsommarnatten, och dissar mig 1½ dygn senare.
Dock hade jag också lite funderingar och oro över hur de bodde och samhället, det var rätt litet och inga andra au pairer just där, så det kändes mindre bra, så de var ju uppenbarligen inte rätt för mig heller. Men ändå!

Nu låter jag väldigt negativ här, men det är tröttsamt det här..
Det är lite samma känsla som när man dejtar någon. Du kastar dig helhjärtat in i relationen, du ger av dig själv och sen plötsligt tar det slut.
Och sen ska du göra om allt igen, och så tar det slut.
Och sen en tredje gång, med vetskapen att det snart kan vara slut ännu en gång. Hur helhjärtat vågar man kasta sig in i det då?
Jag ger en bit av mig själv till varje familj som de matchar ihop mig med, och om jag inte skulle göra det så känner de ju av min osäkerhet och säger nej till mig.
Men kastar jag in i det så kan de säga nej ändå.
Just nu är det jobbigt!

Men jag får tänka på att det är värt det i längden. Tillslut uppenbarar sig den rätta familjen.
Jag ska ändå spendera ett år av mitt liv där, så då ska det fan vara bra.

Det är inte bara en dans på rosor det här med att förbereda sig inför sitt livs äventyr.

Stoppa FRA-lagen

Läs denna länk om FRA-lagen.

Klicka över hit för en artikel.

och..
Läs, tänk och skriv under!

Kapitlet tog plötsligt slut

Mitt internet, min telefon och alla tvsändningar var helt kaputt igår, hela dagen, inget fungerade överhuvudtaget. Och boken jag läste tog snabbt slut.
Det var dagen då jag behövde all distration så mycket som möjligt.
Tack comhem för hjälpen!

Istället för att sysselsätta mig med något så låg jag eller satt helt apatisk i sängen och tittade rakt fram. Det apatiska avbröt jag då och då genom att hulka fram tårar och säga "fan, fan, fan" högt ut i ingenting och rabbla fram alla ord jag tänkte på, allt jag vill säga, allt jag inte förstår.

Det känns rätt hopplöst just nu. Jag har inte mycket till övers för att tro att det ska sluta annorlunda, trots att en liten del av mig fortfarande hoppas. Klart som fan jag gör, det gör ju ont! Jag vill ju inte detta! Och framför mig ser jag allting som inte kommer att hända nu, alla saker jag vill göra, åka iväg, handlingar jag redan i förväg sett mig göra vid nästa gång jag fick tillfälle.. Tillfället som jag nu förmodligen aldrig kommer att få.

Ett rätt komiktragiskt slut på min sverigevistelse. Jag hoppades på att få säga hejdå strax innan jag åker till USA, men just nu verkar jag få ändra planen till flera månader tidigare.



Nu ska jag gå in till stan för en ergonomiutbildning inför sommarjobb. Jag känner inte alls för det. Jag vet också att någon annan just nu är påväg till jobbet.
Och när jag kikar mig i spegeln ser jag bara en tjej med ledsna och trötta ögon.
Det är nu masken får tas på, den som får träs på vid sociala sammanhang.

Jag hoppas av hela mig att jag ska kunna skriva något positivt om det här snart..
Men det känns rätt dödfött.

Man kan inte nå allt

Jag har satt upp mål i många, många år - stora mål och mindre mål.
Det har alltid varit riktat till en och samma sak, mitt stora 25årsmål, men det känns självklart att det är. Målet är ju att må bra på alla sätt och vis.

Alla mål jag har satt upp för mig själv har jag också lyckats nå. Jag är väldigt målinriktad och på något sätt lyckas jag alltid ta mig dit jag först ville. Ibland siktar jag mot stjärnorna, så jag åtminstone når trädtopparna - och det är tillräckligt.

Häromdagen skrev jag att jag hade tre mål för detta år.
Ibland får jag inse att alla mål inte är nåbara.
Det är jävligt smärtsamt bara.
Jag hoppas fortfarande, men det ser förjävla mörkt ut..

Ping och globen

Nu har jag fixat och trixat lite med olika ping-tjänster, därför behöver skriva ett nytt inlägg för att kunna testa om det fungerar!
Så det gör jag nu. Värsta grejen.

Förövrigt sitter jag inne i Globen om ett tag, sisådär 9 timmar eller så.

Den här är till dig Helene

Nålen i höstacken..

Då jag ser denna bild och läser denna artikel om den så undrar jag i min stilla ro, kort och gott; Varför?
Visst, det är coolt att komma med i guiness rekordbok. Men.. varför stoppa in nålar i huvudet? Är det meningen att det ska se ut som en rolig hatt på köpet? Peruk? Ett försök till att likna en färggrann tupp eller kanske en påfågel av något slag?

Men varför?
Varför vill man bli ihågkommen som snubben som stack nålar i sitt huvud, bland annat?

Okey, han gjorde det för att uppmärksamma det kinesiska OS-året 2008. Han roade sig genom att göra det! Haha, ja, vad roligt. Olympiadens färger på nålarna. Okey, ja, det förklarar ju saken. Helt klart värt det..

Matbad är icke att föredra

Jag läste om en sorts myt hos Ninni.

Det där om att man inte ska bada efter att man ätit, för då kan man få kramp.
Hon påpekar att det är något alla måste ha hört någon gång, och jag kan bara sitta här och nicka.
Jag är en av dem som fått det inpräntat i huvudet.
Självklart har jag aldrig hört eller ens sett något bevis på detta.
Men det håller i sig, jag är fortfarande skraj för att bada efter att jag har ätit mycket.

Sluta fega ur, kör på!

Vi hade (jag och N), som jag skrev här, ett samtal om våran relation, om vad vi tycker om saker och ting och upplevt.
En av sakerna som togs fram var självklart en bit av hur han upplever mig.
Jag tänker inte peka på exakt vad, och inte heller vilka saker som jag upplevt om honom - jag väljer att låta det tillhöra det privata.
Men det jag tänkte säga nu var att, jag har beslutat mig för något.
Jag har bestämt mig för att vara jag, och hela jag.
Att sluta tänka på vad som händer om jag säger det och det, och sluta vara ängslig över ifall vissa handlingar kanske påverkar relationen negativt på det sätt att vi kanske kommer sluta träffas.

Vi vet inte riktigt var vi står eller har varandra, och ingenting blir ju bättre av att man fortsätter i samma takt och bara plockar fram saker då och då, och resten av tiden fundera på om man gör rätt. Det är egentligen inte jag att göra så.

Jag har ingenting att förlora. Tänker jag på något, så kan jag säga det högt, känner jag för att göra något - så tänker jag göra det. Känner jag för att ringa mitt i natten, så tänker jag göra det och strunta i ifall jag kanske ringer olämpligt.
Det enda som kan hända är att jag inte får något svar, eller råkar väcka.
Vad mer?
Skulle den handlingen göra att vi aldrig mer kommer träffas så var det inte handlingen i sig som var felet.

Jag ska inte hindra mig från saker helt enkelt. Jag ska köra på. Vara mig själv, göra allt som faller mig in. Just nu kan jag bara vinna på det.

Visar det sig sen att inget förändrades av att jag mer drog fram mig själv, så har jag åtminstone inget att ångra efteråt.
Pratet fick mig att öppna ögonen mer och inse att jag måste ta för mig, för sjutton gubbar!
Och skita i konsekvenserna.

Klart jag kommer ha upp och ner-perioder där jag tvivlar på allt igen, men just nu låter det åtminstone väldigt bra!
Jag har hittills skickat iväg ett "puss"-sms, för jag fick det infallet.
Det är väl bara trevligt att få såna.

Mitt nya motto: Sluta fega ur, kör på!

Buda på tradera!

Varsågod, det är bara att börja buda! Och vill ni inte ha så kan ni väl buda lite så att priset går upp för de andra, det vore väldans bra. :-P

Klicka här!

Ibland känner man sig extra söt

Ibland vill man bara komma ut lite

Aprilsaga's huvudpersoner

Jag la just till lite förklaringar om vilka alla är som jag nämner här i bloggen. Jag skriver oftast deras första bokstav i namnen, och jag kan tänka mig att det är svårt att hänga med om man inte följer bloggen helt.

Så till höger finns det förklaringar.
Och jag är väldigt dålig på att skriva kortfattat.
Så det blev långt.
Svårgissat va?

Kanske dyker det upp fler sen, men dessa var de jag kom på i huvudet nu.

Optimist eller pessimist?

Jag gjorde ett Optimist-pessimist-test, mitt resultat blev detta;

Du är inte alltid optimist, men din optimistiska sida tar ofta över. Du är ganska realistisk och ser för det mesta saker för vad de är. Denna inställning till livet lönar sig, både i ditt privatliv och professionellt. Ditt sätt att se på livet ger dig inte bara mer energi, det gör också att du kan mobilisera dina krafter och fortsätta kämpa när du upplever motgång. Du ska uppskatta och vårda den här sidan hos dig själv, den är en av dina styrkor.

Av brist på annat

Namn - Sus..silago.
Födelsedag - April, april din dumma sill. Fy sjutton!
Hemstad - Vänersborg. Ursprungligen ifrån Alingsås.
Ögonfärg - Melerade, grå-grön.
Hårfärg - Cendre, halvblond.
Längd - 164cm tror jag.
Högerhänt/vänsterhänt - Höger
Högerfotad/vänsterfotad - öh.. höger?
Stjärntecken - Vädur
Skostorlek - 40, men vissa skor 39
Är dina föräldrar skilda - Yes, sen sommaren 2003.
Skor idag - Röda! Matchar ihop med kläder.
Svagheter - Mer än vad jag vill låtsas om.
Rädslor - Det okända, att kasta mig fullt in i relationer.
Mål för året - Jobba som tusan och få ihop pengar, krångla ihop mig med N och åka till USA som Au pair.
Mest använda fras på msn - ":P" (jag skriver så mycket så jag vettefan!)
Det första du tänker på när du vaknar - Klockan?
Mest saknade minne - Vet icke.
Kändis du blivit jämförd med - Minns inte att jag någonsin blivit. eller.. mamma sa en gång att min sångröst påminde om tjejen i Evanescence då hon sjunger "My immortal".
Storlek på kläder - Ofta M numera! Varierar på klädtyper. Men 40 brukar det bli åtminstone. (Kan inte fatta att jag förr bar 46/48..)

Favortier:
Färg - Röd! och kombinationen röd/svart.
Mat - Strimlad biff med bambuskott (kinamat), kyckling, lax!
Sport - Att kika på - Handboll.
Djur - Katt! och apa med långa armar.
Glass - Faktiskt ingen stor glassätare.. men ngn tofuline-sort.
Affär - Hemköp? Modeff? Lindex. Vad för sorts affär?
Sallad - Gott med kyckling i.
Skådespelare - Nicolas Cage, tror jag. Alltid varit förr åtminstone.
Låt - En låt som alltid får mig på bättre humör då det behövs är "Mary Griffin - knock on wood".
Nummer - 2!
Årstid - Förjävligt svår fråga. Inatt då man varit aktiv i sängen önskade man att det var vinter. Men sommaren är väl ändå bäst, trots att det är outhärdligt varmt.

Vänner & Livet;
Vad vill du bli när du blir stor - Duktigare.
Vem av dina vänner är mest lik dig - Hm. svårt. Det varierar. Ena stunden är det Helene, andra stunden är det Janna och tredje Emelie, och sen pendlar det. Dock har Janna alltid varit på samma nivå som mig, men även vi skiljer oss åt som fan.
Vem är mest högljudd - Haha.. jag tolkar högljudd som väldigt pratig nu, och då blir det Emelie. ;D
Vem får dig mest att skratta - Det vettefan.
Vem har du känt längst - Har känt Daniel sen jag var 16, och även Mattias. När det gäller tjejerna så är det Helene, februari 2005.
Bästa känslan - Att vara nära den man tycker om.
Värsta känslan - Att vara ifrån den man tycker om? Jag kommer inte på något mer klämkäckt.
Vart vill du bo i framtiden - Jag vet inte. Just nu pratas det om att bo på landet? Ojoj..
Om du fick ändra en sak på dig själv, vad skulle det vara - öh.. magstorleken? för jag antar det är PÅ och inte i.
Hur länge tror du att du kommer leva - Förmodligen tills jag dör..

Har du någonsin;
Varit kär - Ja.
Blivit dissad - Ja.
Rymt hemifrån - Njae.
Föreställt dig ditt ragg naken - Haha, självklart.
Skolkat - Ja.
Sovit utomhus - Ja.
Gråtit i skolan - Ja, usch.
Velat bli modell - Hm, nja, fast hade ju varit roligt.
Varit otrogen - Nej, absolut inte!
Gjort något dumt som du skrattar åt idag - Ja, fast just nu kommer jag inte ihåg vad. :P Säkert många saker.
Sett en död människa - nej.
Druckit alkohol - Yes.
Använt droger - Nej, nej.
Ätit sushi - Nej.
Varit på scen - Yes! Många gånger. Sjungt, uppträtt. :)
Snattat - Hm, ja, när jag var yngre, typ en godispistol..

Ge och ta

Pratade igenom allt dumt som varit och blivit förra veckan och innan dess också - igår/inatt under en timme ungefär.
Det behövdes.
Och jag fick torka mig om kinderna medans blickar riktades mot mig.
Vi förklarade saker, hur vi såg på saker, hur vi upplever allt.

Såg en bild av hur framtiden kunde se ut om man kommer lyckas klura sig ut ur det krångliga och ta sig vidare. Men det krävs en hel del.
Från båda.
Vi får se om vi är villiga att göra det.
Jag tror ingen av oss riktigt vet än.

Men det pratades om mitt år borta, dock inget negativt om det. Blir det något bra innan jag åker, så bör det fortsätta vara bra när jag kommer tillbaka också.
Det återstår bara att se hur det blir innan jag åker.

Ge och ta.
Inte bara ge och ge och ge,
eller ta och ta och ta.