Menskrönika, inte min egen.

Jag hittade en rolig krönika i den där tidningen som alla älskar.
Och jag tar mig friheten att publicera den här.
Självklart är det inte jag som skrivit den, om du inte redan förstått det.
Det är alltså Lina 26 år, som är författaren bakom, och krönikan går att läsa om du åter igen klickar på denna länk.

Tyckte den var så träffande rolig!

- Citat -

Hej, jag heter Lisa och idag skall vi prata mens.

Förutom några enstaka new-age-psychon som yrar om den kvinnliga urkraften så är det ju faktiskt inte så många som gillar sin månta. Det är ett omak, nåt man skall smussla med. All reklam går ut på att mensen inte bör märkas överhuvudtaget. Bindan syns inte, tampongen gör dig fri, ditt kungliga blå blod absorberas i ett huj av det lilla lilla mensskyddet och samtidigt sprider sig EN MILD DOFT AV ROSOR i rummet. Typ så.

Jag antar att det har att göra med att mens är så ofräscht. Blod liksom, så medeltida. Ingen vill kännas vid det.

Annat hade det varit ifall lingonveckan vore en mansgrej. Satan så stolta de hade varit!? De hade skrutit om hur stora mängder de blödde varje månad, vad vore väl Irak-kriget mot allt blod de spillt på egen hand, liksom? De hade snackat högljutt om hur jävla ont de hade, gärna låtit XXL-tamponger ligga framme när de tog med sig en tjej hem första gången. Den där självbelåtna Gillette-mannen hade stått och kisat med en hitech 3-lagers-binda jämte ett rödfärgat vattenfall i reklamen. Ja, det hade luktat pecka om alla snubbar var gång månen var full, och de hade bytt binda helt ogenerat, var de än befann sig. Det är jag helt säker på.

Fast nu är det ju inte de som har mens utan vi. Och det där klumpiga blodet som rinner ur oss en gång var fjärde vecka är bara pinsamt, som ett litet lyte som man gör sitt bästa för att dölja, ungefär som vi får lära oss att klä oss på ett sätt som gör att den fula päronformen på våra kroppar inte blir så jävla uppenbar. Mens, moi?!

Och om nån frågar så glöm inte att vi bajsar rosa sockervadd också.

- Slutcitat -