Vacker

"tycker du har vackert ansikte,,det är nått med det som är vackert,,samtidigt som det är nått med dig som är så förbannat sött,,vet bara inte vad det är som gör det"

Hemlighet

Åh, det är en sak som jag så gärna vill berätta för alla!
Men jag har bestämt mig för att hålla det hemligt lite till..
Det känns bäst så, tills vidare

En enda vet om det.

Jag är väldigt dålig på att hålla saker för mig själv, så jag funderade på vem fan jag skulle kontakta för att berätta.. gick igenom några vänner jag har.. men kände att, nej.. och nej.. nej, det får komma senare.
Sen kom jag på, Helene!
Det kändes rätt.
Vännen som kom in i mitt liv då jag gick på förändringens stig, som fortfarande finns kvar, men lite mindre nu för tiden.
Så jag kände att ja, det vore perfekt!
Berätta för henne, så jag fick ur mig det, och hon få reda på det.
Det kändes som om det vore som förr i tiden.
Och det är så det ska vara!

Men ja, haha, otroligt men sant, så håller jag det fortfarande för mig sjäv.
Tills vidare.

Jobbintervju

Nu börjar jag bli jävligt nervös!
Men det enda jag ska på idag är vattengympa kl 19.15.

Det är inför morgondagen jag börjar bli nervös!
En jobbintervju.

Jag har varit på en enda innan, och det var för sisådär 3 år sedan, på ett casino i Trollhättan som coupier med Black Jack.
Haha. ja, jag kan ju säga att jag inte fick jobbet.
Ett svar jag hade på frågan "Vet du hur det går till?" var "Nja.. eller lite, jag har sett på tv."
:-D
Yay!

Imorgon har jag åtminstone kunskaper inom området, och lite utbildning bakom mig och ett års arbetslivserfarenhet.

Men nervös som fan börjar jag bli.

Sex on the beach, del 2

..Det här är en fortsättning på förra inlägget jag skrev.
Läs på egen risk, jag döljer inget.


Han leder mig runt hörnet av huset igen och förbi staketet där vi nyss stod. Jag frågar vart vi ska, men han avslöjar inte, vi fortsätter att gå.. Snart kommer vi till en väg, där en herrelös hund sprang omkring. Vi går över, och hunden börjar gå efter oss.

Snart känner jag hur skorna sjunker ner i sand och jag ser havet framför oss, vi är därmed påväg till stranden, eller vi är snarare redan framme..
Jag börjar le och undrar vad fan jag håller på med? Men ler ännu mer och tycker allting bara är roligt, ett äventyr!

Han leder mig längre fram mot vattnet, där det finns solstolar, stannar vid en av dem och sätter sig på den. Jag börjar åter igen le och nu fnissa lite samtidigt som jag försöker plocka av mig skorna. Då de är av tittar jag på honom där han nu halvligger ner, och jag placerar ena benet på andra sidan av solstolen, och sätter mig över honom, med särade ben.
Jag lutar mig ner mot honom och fångar hans mun och vi börjar kyssas igen.

Jag ser att hunden går runt bredvid oss.. vilket känns jävligt skumt, men nästa gång jag tittar har den gått iväg.

Han låter sina händer glida nerför min kropp, och snart har han fått tag i mina trosor som han försöker dra av mig.
Alla tjejer vet dock att det är rätt omöjligt att dra av ett par trosor när man står eller sitter med benen isär, så jag ställer mig upp och drar av mig dem med hans hjälp.
Då passar han samtidigt på att dra ner gylfen på hans byxor och plockar fram kondomen för att trä på den där den hör hemma, på hans snopp, penis, kuk, knullpinne - kärt ..verktyg.. har många namn?
Jag ställer mig åter igen över honom, med en fot på var sida av solstolen, barfota i sanden, och sjunker ner mot honom.. Jag placerar handen under mig för att ta tag i honom och styra in rätt, och så sätter jag mig helt på och låter han därmed glida in i mig.

Det är en rätt surrealistisk känsla då jag sitter placerad där, med kjol och linne på mig, medan han också var fullt påklädd, bara med hans gylf öppen och mina trosor av. Det gav även en känsla av frihet, att slippa bry sig om nakenheten, utan bara att köra på!
Jag började röra mig upp och ner med hjälp av sanden under mina fötter och lutade mig samtidigt ner för att fånga hans mun igen. Jumer jag rör mig desto mer sjunker mina fötter ner och försvinner under sanden. Han börjar söka sig innanför mitt linne och bh och smeker brösten med sina händer och hittar samtidigt ett par fina eurosedlar, och jag skrattar till.
Snart sätter han sig upp, och gör så att jag lägger mig ner bakåt, med honom kvar i mig, och jag fortsätter att röra mig upp och ner, fram och tillbaka, utan att bry mig om ställningen eller hur det kan tänkas se ut.
Så här borde det alltid vara! Enbart fokuserad på en enda sak, just det vi håller på med, och inte vara blyg eller försöka skyla sig eller vad man nu kan göra.
Han söker med fingrarna till min känsliga punkt och vidrör samtidigt som vi fortsätter att rytmiskt röra oss fram och tillbaka.
Snart söker jag mig upp igen, och lutar mig över honom och åter igen kysser honom, tills jag bestämmer mig för att sitta rakt upp och fortsätta det jag började med.
Jag märker att han börjar reagera så jag rör mig ännu snabbare tills han kommer i mig, samtidigt som jag flinar och saktar ner farten.

Jag lutar mig över honom en stund innan jag sakta reser mig upp för att inte råka läcka ut något i mig..
Han frågade hur det var med mig, om jag hade kommit osv, vilket jag inte hade gjort..men jag brydde mig inte om det, bara grejen med att vi just haft sex on the beach var roligare än själva orgasmen. Han frågade då om jag är en tjej som vill ha mer och mer, vilket jag svarade ja till.
Och han log.
Vi reser oss upp och jag börjar klä på mig mina trosor igen, då hans mobil ringer.
Jag gissar på att det är hans kompis som undrar var han håller hus.
Då han lagt på luren undrar han om jag fått på mig allt, men då jag säger "my shoes.." drar han upp dem ur sanden och håller dem i handen medan vi sakta går över stranden och upp mot vägen igen. Han med mina skor i sin högra hand, min hand i sin vänstra och jag barfota.

Vi går så tills det blir asfalt och jag tycker det är bättre att ha på sig skorna.

Jag ler som en fåne och fnissar ännu mer åt vad som just har hänt.

Jag hade just sex on the beach med en helt okänd kille på Mallorca.
Jag knullade just med en afrikan på en solstol.
Med en kort kjol på mig!

Då vi närmar oss stället vi gick ifrån ser vi hans kompis sitta i en bil och vänta, och vi stannar och han vänder sig till mig och säger "Go inside.. maybe i'll come back.." och jag tittar leendes mot honom och svarar "..Maybe.." och det sista han säger innan han kliver in i bilen är "Maybe" med ett leende.

Jag är inte född i farstun, det där maybe skulle aldrig inträffa, det visste jag redan då han sa det, och visste det innan jag kom fram till utestället igen som redan stängt och andreas satt utanför med några fyllon och väntade. Klockan var över 5 på natten eller morgonen, då stället stängde.
Jag går fram och flinar och han frågar var jag har varit.
På stranden, svarade jag, och mer behövde jag inte säga.

Sex on the beach, del 1

Jag är på Mallorca under två veckor på semester för att hälsa på min syster som jobbade där.
Det är onsdag, och om några dagar åker jag hem, vi har födelsedagsfest för B.

Jag har, kvällen till ära, klätt mig i en väldigt kort kjol som var svart, med färggranna ränder som gick i flera färgnyanser, två av dem var rosa och lila, därför klädde jag mig även i ett illrosa linne. Förmodligen inga kläder jag skulle gå runt med i sverige, men nu var jag som sagt på Mallorca.

Vi satt och drack och pratade och skrattade och när kvällen började bli natt, eller snarare, när natten började bli ännu mer natt, beslutade sig Andreas för att åka in till staden Alcudia för att festa ännu mer. Vi höll nu till i en stadsdel som hörde till Alcudia.
Ingen ville följa med, men jag var på humör!
Andreas ville dra med mig ut, han ville festa med Anna's syster! Ett syskon helt enkelt.
..och hon släppte iväg mig, med orden att Andreas skulle ta med mig hem sen också.

Jag tog på mig svarta högklackade, men bekväma, skor, och stoppade ner lite euro's innanför bhn. Kjol och linne, inga fickor! Sedan lämnade jag mobilen på bordet och gav mig iväg.

..snabbspolning..

Jag har för mig stället hette Apoteket eller liknande, och det var mer ett ställe för svenskar.
Väl inne ställde jag mig direkt framför Andreas och frågade honom vilka som är heteros på stället. Eftersom han inte är hetero så tänkte jag att han nog vet vilka som faktiskt är det. Han pekade ut ett par, och jag la ur radarn över lokalen.
Ingen som lockade, förutom en enda, litegrann åtminstone, men vi kom överens om att han inte riktigt såg ut som att han bestämt sig var han skulle hålla till.
Jag gick en bit med min drink och lät blicken sväva över alla, tills jag fastnade vi en människa framför mig som stod och tittade på mig.
Han var svart (jag har fått något för mörkhyade), och såg söt ut.
Jag böjer huvudet lite åt sidan och tittar ännu mer och bestämmer mig för att gå fram.

Jag: Hello
Han: How are you?
Jag: I'm fine

Strax står vi och dansar mot varandra, jag - full som jag är - rör mig fram och tillbaka och står så tätt så att jag närmast gnider mig mot honom.
Han talar om hur sexig jag är, och vi börjar dansa ännu närmare.
Jag noterar att han är riktigt söt, särskilt när han ler, hans ögon ler samtidigt.
Vi fortsätter dansa tills en tjej kommer fram och avbryter, hon frågar honom ifall de inte har träffats förut, och snart kommer hon ihåg var. Han är servitör på ett populärt uteställe! Eller restaurang, eller vad det kallas. Lustigt nog i samma stadsdel där jag håller till, hos min syster.
Medan han svarar henne märker jag att vi står och håller varandra i handen, flätar ihop fingrarna i varandra och står fortfarande väldigt nära.

Hon vänder sig till mig och frågar var jag kommer ifrån, och jag svarar på engelska att jag är från sverige, sen börjar hon prata skånska med mig.
Hon säger snart hejdå och ber oss fortsätta med det vi höll på med..

Vi börjar dansa tätt ihop igen, eller, gnider oss tätt, och han tar min hand och placerar den på sin bula frampå byxorna, för att visa vad jag har åstadkommit.
Jag tar snabbt bort handen och säger "no, no" och dansar vidare.
..han frågar ifall vi inte kan gå ut lite, till friska luften.
Jag svarar att jag inte vet riktigt, jag måste hitta min kompis, men utan att ha gjort det går vi ut ändå.
Han leder oss bort en bit åt sidan, förbi sidan av huset, och jag påpekar att jag inte känner honom och att det inte direkt känns säkert att gå iväg ensam.
Vettet går inte ur huvudet med alkoholen helt enkelt!
Men vi går inte så långt, kan fortfarande höra och se folk utanför stället.

Vi kryper under ett staket och ställer oss sen lutade mot det, jag halvsitter och han står framför mig. Jag med benen isär och han står tätt, tätt inpå. Han börjar kyssa mig och jag är inte sen på att hänga med, men då han börjar fingra med sina byxor hajjar jag till.

Det enda jag får fram är något i stil "..no.. wait. we can't do anything without a condom"
..fast tänk då på att jag var full, och jag är askass på att hitta engelska ord.
Sen var det mest en undanflykt att inte göra någonting alls.
Jag skjuter undan honom och går bort ifrån staketet, och han frågar om han ska gå och köpa kondom, så att vi kan ha sex. Jag svarar gång på gång "I don't know.."
Och han; "If you want, i buy condom, if you don't want, i don't buy."
"I don't know..."

Vi går tillbaka till stället, jag letar upp Andreas och killen går till sin kompis igen.
Det första han gör är att rätta till mitt hår, som tydligen står åt alla möjliga håll efter kyssleken runt hörnet. Och jag går rak på sak och säger "öööhh.. han vill knulla med mig, vad ska jag göra?" och Andreas svarar fint.. "Gör som din syster skulle gjort, knulla honom mot ett staket!".. Jag funderar under några sekunder och säger "jamenfan! Varför inte!" och går snabbt iväg med fokuseringen på killen igen, denna afrikan. Jag går fram, tar hans hand och försöker dra ut honom igen.. han frågar om han ska köpa kondom, och jag tittar på honom och ger honom en nick, och så försvinner han in på toaletten eller vad tusen kondomapparaten var någonstans.
Sen går vi ut..

Turn back

Jag önskar att jag kunde dra tillbaka klockan några snäpp till.

Numerologi; 7

Having a 7 Life Path makes you a seeker of truth and knowledge. You enjoying exploring the mysteries in life and strive to find answers to the unknown. You are an analytical thinker and enjoy spending time alone with your thoughts. Avoid letting the isolation go to extremes.

Stopp?

Det finns vissa saker i livet som inte går att undfly, som hela tiden jagar en tätt i hälarna efter, och som gärna bitar sig fast där det kommer åt.
Och jag hatar det.
Men jag antar mer att jag har en sorts hatkärlek för det.
Jag hatar att älska det, eller jag älskar att hata det.
Jag vet inte riktigt vilket som stämmer mest in på det.

Jag har hela tiden varit rädd för att säga stopp, för att jag vet vad jag senare kommer att gå miste om.
Och det är något jag vill ha mest utav allt i världen, ofta är det så.
Därför är det svårt att säga stopp till det, när man samtidigt så gärna vill åt det.

Men det är svagt att aldrig säga stopp.
Man blir trampad på om man aldrig säger stopp.
Men man blir också ensam, ifall man nu lär sig att säga stopp.
Till saken hör dock den att man ofta redan är ensam innan man ens hunnit säga stopp.

Jag vet bara att jag behöver sluta älska att hata, eller att hata att älska.

Och för dig som inte fattad vad fan jag pratar om - fråga mig inte.

Baklängeslivet

Hittade det här hos Harri på Helgon, och blev genomförtjust.
..Fast egentligen kommer det ifrån Seinfeld, något som isecore påpekade. (Därmed har Harri nu fått väldigt mycket reklam från min sida, utan att ha hittat på det själv. :-P)


Jag tycker att livet borde levas baklänges...

1. Man skulle starta med att dö och få det överstökat.

2. Så vaknar man upp på ett vårdhem och får det bättre för varje dag.

3. Man blir piggare och smidigare och till sist är man för pigg för att vara där, då får man gå ner och ta ut sin pension.

4. Efter ett antal år börjar man arbeta. På sin första arbetsdag får man en guldklocka.

5. Så arbetar man i 40 år tills man är ung nog att dra sig tillbaks från arbetslivet.

6. Man dricker, festar och har sex och förbereder sig för att ta en paus.

7. Så börjar man skolan, blir barn igen, leker, har inga förpliktelser - tills man är en baby igen..........

8. De sista 9 månaderna tillbringas flytande runt i fridfull lyx. Där är centralvärme, roomservice m.m - och till sist lämnar man denna världen i en orgasm.

Halva inne

Efter gruppträffen idag med programmet jag går så åkte jag och Emelie i bil hemåt, men blev stoppade vid rödljusen, av just rödljusen.
När vi satt där så fastnade min blick vid tre killar som gick över vägen framför oss; Min tanke gick direkt till, "åhå, afrikaner.. som på Mallorca.." (Ingen aning om de var afrikaner, men bruna i hudfärgen åtminstone), och jag följde dem med blicken hela vägen, tills de tittade in i bilen på mig.
De gick förbi, och jag satt fortfarande med blicken naglad i dem, då den ena, han som gick längst fram, lyfter på huvudet som i en hälsning, och jag gör samma sak som svar, med ett stort leende.
Så ser jag att den tredje, han som går längst bak, vänder blicken mot mig också, och jag sitter fortfarande där med ett superstort leende och vägrar släppa blicken, och han börjar titta forskande och låter huvudet följa med blicken ju längre ifrån bilen han går.

Emelie börjar reagera och jag börjar skratta, känner att hela ansiktet blir rött, och så blickar jag bakåt igen, bakom mitt säte, och ser att den bakre killen fortfarande tittar bakåt han också, mot mig.

Sen blir det grönt och vi far iväg.

..och jag kunde inte sluta tänka på det, satt som en fåne med ett leende på läpparna och tyckte det var skitroligt. Och säger saker som att, vad roligt det är att flirta! Jag blev helt glad, och jag trodde man bara kunde göra sånt på Mallorca!

Jag hade nog halva inne där. :-P

Jag saknar dig

Jag saknar hela grejen med att smyga armarna runt om och krama om riktigt hårt, och andas in doften av hals.
Jag saknar så att ställa mig bakom och hålla om med händerna mot magen, luta kinden mot ryggen och stå och skämta om ditten och datten.
Att sen kunna snurra runt och krypa in i famn framifrån och befinna sig där en stund.

Eller när du ligger ner i sängen, och jag lägger mig bredvid, i din famn. Din arm ligger alltid uppe så att jag bara kan gosa mig in bredvid, halvt på, och blunda.
Särskilt saknar jag då du frågar "Har du kudde?" och nöjer dig med mitt svar om att, nej, men jag använder dig som huvudkudde istället.

Jag saknar så att se dig komma in genom dörren, att se dina ögon och ett litet leende. Min känsla då du åter igen träder in i mitt liv.

Jag saknar hur du retar mig i soffan när jag halvligger ner med huvudet mot ditt bröst.
Jag saknar att jag aldrig kan ligga still, utan pratar hela tiden samtidigt som jag lyfter på huvudet, och du trycker ner det retsamt igen mot magen så att du ser tvn framför dig.
Jag saknar att ligga och pilla med fingrarna på din mage.

Jag saknar din röst varje gång du säger "Ska vi gå till sängen?" då det är tid för att sova, men egentligen för att vi inte riktigt klarar av att vara kvar i soffan längre..

Jag saknar att vakna på morgonen och se din ryggtavla framför mig, jag saknar att kunna lägga mig närmare, lägga armen runt dig så handen landar på magen och jag lägger kinden mot din nakna rygg.
Jag saknar att du kvällen innan bad mig att inte röra dig på ett särskilt vis, eftersom du ska upp tidigt.
Jag saknar då jag lägger handen mot ditt bröst istället och viskar "Märker du vad duktig jag är?" och du lägger din hand på min, men istället för att ha kvar den där plockar du med dig min hand och placerar den på ställen jag inte skulle vidröra.
Jag saknar att jag klagar på dig, att jag nu inte kan vara duktig längre..

Jag saknar hur du står i hallen och klär på dig ytterkläder, kikar dig i spegeln som om du ska godkänna hur du ser ut. Jag saknar hur du tittar på mig och står still medan jag står tätt inpå och ber dig stanna lite till.
Jag saknar när jag kramar om dig och ber om en lång kram, en riktig kram.

Jag saknar den senaste gången då du höll om mig extra hårt, som du inte gjort på väldigt, väldigt länge, och öppnar sen dörren, går ut och går ner för trappan..
Jag saknar då jag ställer mig i trappuppgången och blickar ner på dig, och åter igen ser hur vacker du är, och du säger "Välkommen hem".

Jag saknar då jag sist av allt ställde mig i fönstret som vanligt, och blickade ner på dig då du gick ifrån mig, över gården och mot parkeringen, satte dig i din bil och körde iväg.

Jag saknar dig.

Men det jag saknar mest.. är att du inte saknar mig.

Ögon som svartnar

Idag vaknade jag enormt snorig och med ett väldigt tungt huvud, bestämde mig genast för att inte cykla iväg till träningen jag skulle vara på.
Istället har jag mest hållt mig i sängen, och fått ta en liten paus såfort jag ställt mig upp pågrund av att det svartnar framför mina ögon.

Idag var dagen jag skulle ta tag i och skriva denna överklagan till stockholm om akassans beslut.
Det var även dagen då jag skulle skriva om hela texten och låta fler ta del av den.
Sedan ringde mamma och tipsade om ett jobb, så det ska jag också skriva, en jobbansökan.

Tre saker.
Jag har försökt dem alla tre, men det bildas bara någon mening i mitt huvud, sen blir jag för yr.
Inget hänger med.

Jag ligger och läser mest hela dagen, och nu blev boken utläst, Camilla Läckberg - Stenhuggaren, och med ens är det kolsvart ute, och som på senaste tiden så känner jag mig enormt ensam.
Jag kommer nu ihåg varför också..
Jag har varit sysselsatt sen februari 2004, utbildning, praktik eller jobb.
Nu har jag plötsligt ingenting.
Okey, någon gång i veckan om jag har tur, fast just nu försöker jag motverka det pågrund av allt som just har hänt.
Men, fy så isolerad jag plötsligt känner mig.


Sååå.. när jag har fått mitt huvud lite bättre på att använda de hjärnceller som fortfarande existerar, så ska jag skriva en sjuhelvetes jobbansökan till det jobb som jag tror skulle passa mig som handen i handsken. Det gäller bara att övertyga den eller dem som läser den!
Har lite större chans också eftersom det inte bara söks efter en enda person.

..men nu ska jag.. ringa pizzerian efter en god pizza, plocka fram chokladboll från kylen och poppa lite popcorn för en trevlig lördagskväll där jag är en hel del ifrån att vara frisk.

Önsketänkande :-P
Det får bli lite soppa och vatten istället!
Vore dumt att ge sig själv tarmvred och "belöna" sig efter två veckors ren kamp med att lyckas genomföra det jag tagit mig för.

Egentligen är jag inte ens sugen på mat ;-)

Kampen som aldrig tar slut

Just nu vet jag varken ut eller inte.
Jag är bara så jävlans trött i huvudet.
Vill bara blunda och låta allting sväva undan.

...

Jag ringde akassan för några timmar sedan, för att åter igen fråga om detta med mina timmar under "normalarbetstid per vecka", som de skrivit 15h på.
Jag fick det förklarat så att jag åtminstone förstod varför det hade blivit som det blev.
Regeringen beslutade tidigare att man ska slå ut allt över ett helt år, räkna hur mycket man har arbetat under ett år, och eftersom jag, då jag fick grundbeloppet, enbart hade jobbat i 5 månader, så tog de den summan timmar, och delade på 12 månader. Därför blev det enbart 15timmar/vecka. Så långt var jag med.

Sen fick jag även berättat för mig att hon, telefonisten/sekreteraren, jag pratade med samt en kollega hade suttit och räknat ut vilken veckosumma jag skulle få om man NU tog ett år bakåt, då jag faktiskt har jobbat ett år, och då blev siffran betydligt högre, men att det inte gick att ändra nu ifrån den tidigare.

Varför inte?
Jo, det är så här..
Då jag blev uppsagd i december/januari anmälde jag mig självklart till arbetsförmedlingen som arbetslös, för så är reglerna. Jag är en sån människa som följer reglerna när det gäller all denna skit eftersom jag vet vad som kan hända om man gör tvärtom..
Så jag följde reglerna och arbetsförmedlingen skickade i sin tur in papper till akassan, att jag nu var arbetslös, och därmed fick jag grundbeloppet efter att ha jobbat i ett halvår.
Fine. Allt är som det ska.
Men så fick jag en anställning som extra vid behov, istället för en procentlig anställning.
Jag hoppade in och jobbade med andra ord när det behövdes, och det behövdes väldigt mycket!
Jag jobbade runt 75% varje månad, trots att jag bara var extra vid behov.
Men eftersom jag fortfarande var arbetslös, för det var jag, arbetslös, men hoppade in såfort det fanns behov, så sjävklart skulle jag fortsätta vara skriven på akassan och fortfarande skicka in kassakort. Vem vet när jag inte skulle få tillräckligt med timmar?
Det var så här allt gick till.
Så det skulle gå till.

Men det jag fick höra i telefonen nu..
Det var DETTA som gör att jag nu inte får förhöjd veckotimme.
Jag hade fått höjt ifall jag varit avskriven ifrån akassan, ja, skriven att ha arbete, under minst 25 veckor.. Jag skulle med andra ord, då jag åter igen fick jobb (VID BEHOV! Man har inga arbetstider i förväg, man vet aldrig när man ska jobba, varför i helvete ska man då avanmäla sig, som om man har ett jobb att gå till varje dag?!), avanmäla mig ifrån akassan! Jag skulle skicka in brev, eller ringa dem, och berätta att jag har jobb igen, att jag inte behöver deras hjälp.
Men hur fan ska man veta att det är så det ska gå till?

Fine, det hade funkat, om någon hade berättat det för mig!
Jag förlorar härmed på att jag följde reglerna och skrev mig som arbetslös och sökte ersättning, då jag enbart var anställd som extra. Jag hade ingen som helst säkerhet what's so ever, över att ha jobb nästa dag, eller nästa vecka, eller nästa månad. Men ändå skulle jag avanmäla mig.
För då hade jag fått upp mina timmar på "normalarbetstid".

Det är detta som stoppar allt.
Min förra handläggarens brist på minne att förklara denna enkelhet för mig.
Hennes misstag blir mitt fall.
och som den nuvarande jag pratade med sa "Det är ofta sådant här hittas i efterhand.. men då är det redan försent.".
Hon påpekade även, då jag hade ifrågasatt varför ingen berättade det för mig, att det inte går att säga till alla, enskilda personer, hur man borde göra.. för de har så väldigt många människor att ta hand om! Okey, lite kan jag väl förstå, men vafan, de är till för oss, vi är inte till för dem!
Men, det som fick mig ännu mer irriterad var det hon sa senare..
"..Jag förstår din situation.. det är väldigt många andra som har hamnat i samma.."
Men JAHA! Om de nu vet detta, att många gjort samma misstag, att många råkat ut för samma sak, kan de då inte använda sin hjärna och berätta detta för oss harmlösa arbetare som försöker klara oss här i livet på en minimumsumma och följer alla jävla regler som finns? Kan de inte ta och berätta för MÅNGA att det är så här man ska göra för att senare få det bättre?
Nejnej.
Det går inte.
Vi vet att det ofta händer, men vi gör ingenting åt det.

Inte ens arbetsförmedlingen kunde avanmäla mig.. det gången de gjorde det var i juni, då jag hade fått sommarjobb, dock hade jag inte skrivit på något nytt kontrakt alls, jag hade fortfarande samma anställing som extra vid behov. Den enda skillnaden nu var att jag hade ett schema att följa under 2½ månad. Inget mer. Men då avanmälde arbetsförmedlingen mig till akassan. Men det var försent för att få upp mina timmar.. 2½ månad är inte 25 veckor.

Jag förklarade i telefonen att jag förlorar på att jobba pågrund av dessa 15 timmar. Hur fan ska jag göra? Hon undrade då ifall jag tjänar så lite?
Lite och lite, det borde väl hon veta som är i samma akassa som jag jobbar inom..
Jag förklarade för henne att mitt jobb just nu enbart har att erbjuda mig 8 till 18 tmmars arbete per vecka. Det innebär att såfort jag jobbar en enda dag på jobbet, halveras min akassa på samma vecka. Jobbar jag två dagar, då får jag ingen akassa alls den veckan. Jag tjänar mindre från jobbet före skatt än vad jag får ut i ersättning ifrån akassan efter skatt.
Jag förlorar runt 500-700kr kanske per vecka om jag jobbar, eftersom jag aldrig kommer få ihop fler timmar än då runt 18. Ungefär 2000kr i månaden.
Jag undrade då hur jag ska göra? Jag kan ju inte jobba om jag förlorar massa pengar på det - ska jag bara få in 5500-6000kr varje månad? Det får jag om jag jobbar istället för att gå helt arbetslös. Jag tjänar på att gå hemma på heltid!
Men jag får inte säga nej till jobb heller.
Och säger jag upp mig självmant från jobbet fölr att bli helt arbetslös så får jag 45 karensdagar ifrån akassan. Två månader utan pengar.
Jag undrade då hur fan jag ska göra? Ska jag jobba trots att jag på det sättet får in en himlans massa mindre pengar?
Då tipsade hon mig om att gå till soc.
Okeeeey.
Hur fan var det här tänkt nudå?
Jobbar jag, så måste jag gå till soc, för jag tjänar då för lite!
Jobbar jag inte så klarar jag mig någorlunda på akassan, men jag får samtidigt 45 karensdagar som gör att två månaders inkomst försvinner.

Jag vägrar att gå tillbaka till soc.
Soc kommer att behandla mig som skit åter igen.
Soc kommer tvinga mig att byta lägenhet, de kommer tvinga mig att avsluta detta program jag har börjat i som drar pengar, de kommer tvinga mig att göra en hel jävlans massa saker som åter igen gör mitt liv till ett helvete.
Mamma vägrar låta mig gå till soc också, hon vet hur det är.
Jag satt där i 2-3 år förövrigt.. innan jag lyckades kämpa mig ur det och snålade som fan för att få ekonomin att gå runt, bara pågrund av att jag hatade att leva på soc.
Min kamp mot bättre tider slutade med att jag sitter här och förbannar systemet.

Jag frågade henne vart jag ska vända mig ifall jag inte accepterar detta.. hon sa att det inte fanns något ställe, förutom då att överklaga. Överklaga hela beslutet.
Hon trodde inte det skulle ändras oavsett, och då jag frågade ifall de kommer läsa vad jag skriver om detta, ja, det mesta jag skrivit här ovan, om det skulle tas i akt, så visste hon inte, men att man alltid ska försöka.

Jag ska alltså skicka en överklagan till Stockholm.
För inte fan tänker jag låta detta ske, jag tänker kämpa för att få allt rätt.
Jag har redan kämpat så jävla mycket för att lyckas leva och detta är tacken.
Så det är fanimej inte dags att ge upp än.

Men sen är då denna bit med jobbet, den dagen arbetsledaren ringer efter mig.. vad gör jag? Jag måste ju säga nej, för jag kommer inte överleva nästa månad heller ekonomiskt ifall jag säger ja..
Och säger jag nej, så hoppar akassan på mig?
Ändras inget så får jag ta ett allvarligt snack med min arbetsledare och förklara allting, och se ifall jag verkligen behövs där längre...
Man vet aldrig, mina kunskaper kanske inte är tillräckligt berikande för dem längre, nu när företaget förändras..

Jag vet inte mycket just nu..
Men det jag vet är att jag snart kommer sända iväg ett brev upp till stockholm med min överklagan.

Det här slutar väl med att jag står framför och skriker Fredrik Reinfeldt i ansiktet.
Inte för att jag tror det hjälper ett skit, men vem har sagt att man inte får blanda lite nytta med nöje?

...

Jag är fly jävla förbannad utav bara helvete just nu.

Bara så du vet.

Pannkakor

Jag har en stor längtan nu när jag inte äter riktig mat, och det har jag haft sen de första dagarna.
Jag blir ibland knäpp av tanken!
Men åh så mumsigt..

Upp och hoppa!

Snacka om ont i magmusklerna!
Måste vara efter bodybalance.
Såfort jag rör mig får jag ont, träningsvärk, sitter jag eller ligger eller vrider jag mig.
Bevis på att jag har använt dem åtminstone!
Även ett bevis på att jag aldrig använt dem tidigare!

Nu ska jag strax cykla till arbetsförmedlingen för att gå på ännu ett sånt där meningslöst möte. Denna gång är det handlingsplan de vill att vi ska lära oss och prata om.
Som om det förändrar någonting.
Menmen.. systemet funkar så.

Efteråt hade jag tänkt cykla vidare till motionspalatset och träna styrke, och kanske kondition om jag känner att det funkar efteråt.
Det återstår att se!

Idag ska jag ta tillbaka mitt liv igen.
Jag föll som en furu igår
Jag blev som en vålnad av allting, låg under täcket och kikade serie, och när varje avsnitt tog slut låg jag kvar i kanske en halvtimme och tittade bara upp i taket.
Jag har inget sånt tålamod egentligen, men hela världen flöt bara iväg.
Mina ögon var tunga, och jag rörde knappt ansiktet.
Krävdes nog mängder av muskler att se depp ut, men det ger väl lite träning det också..

Nej, jag har fått så mycket skit på mig under åren och jag står fortfarande upp, så varför ska jag ramla nu?
Så nu sätter jag mig på cykeln och drar iväg!

Jävlahelvetesskit!

..och så salig som jag var nyss..
Det flög snabbt som fan hårt ner i backen och grävde sig ner en bit och fastnade, innan jag ens hunnit fortsätta på min fina ramsa "..Tjabba, Tjena, Hallå!".

Det är som jag just sa till Emelie - Jag måste ha fötts med ett enormt dåligt omen, alla system som har kunnat krångla med mig, har krånglat som bara fan, sen jag tog studenten och var tvungen att stå på egna ben trots att jag bodde hemma. Pågrund va lite omständigheter. Men, krångligheterna slutar aldrig! Alla system jag hamnat i har funnit en stor jävla glädje i att plåga mig tills jag knappt kan stå upp längre.

Vad har hänt nu då?
Jadu.. Det ska jag allt berätta.

Igår gick jag in på ekassan för att kika hur besluten har gått, och såg då att det ska ske en utbetalning på torsdag, dock bara för två veckor, och inte ens fulla två veckor.
..så jag ringde och frågade om det verkligen stämde, varför det står 0 på tre veckor av fem.
Hon svarade att det står rätt till, och att min normala veckoarbetstid är 15 timmar. Det var då jag hajjade till. Okey, jag har sett det förut, redan i januari, men då skulle jag få grundbeloppet och antog att det var en del av det. Ingen information överhuvudtaget om hur det skulle vara fick jag eller fått eller trodde jag behövde få.
De har räknat ut att jag jobbat 15 timmar per vecka, och därmed är jag bara beviljad upp till det.
Med andra ord; jobbar jag två dagar under en vecka, så får jag inte en enda liten skitsumma ifrån akassan.
Ingenting!
Så jag sa att det kan ju fanimej inte stämma, jag har jobbat heltid och 75% hela året.. under ett helt år, varierat.. 15 timmar är ju ingenting!
Det måste vara något fel.

Sen påpekade hon att de hade kunnat lyfta upp timtiden ifall jag hade varit avanmäld ifrån arbetsförmedlingen under 25 veckor.
Jaha, det straffar sig alltså att följa dessa jävla regler om att anmäla sig på arbetsförmedlingen DIREKT efter att man blivit arbetslös eller vad sjutton det kan vara.
Jag skulle alltså aldrig anmält mig? Okey.

Dagspenningen är höjd, men inte timmarna.

Hon sa att hon skulle undersöka detta och skicka hem ett beslut om ändring ifall det nu gick. Hon trodde det inte dock, eftersom det är en lagstiftning. LAGSTIFTNING?!
Okey, så bra...
..och får jag inte hem något brev så har inget ändrats.
Jag ska med andra ord sitta och vänta på något som kanske aldrig dyker upp.

Jag sa några gånger också i telefonen.. "Jag får ju ingenting!"..

Sen efter samtalet började jag räkna lite..
jag får tydligen, EFTER skatt, 1765kr i veckan.
Om jag då inte har jobbat någonting.
Jobbar jag mer än 15 timmar per vecka får jag ingenting.
Nu kommer jag då till denna underbara sak.

..jobbar jag 15 timmar tjänar jag 1375kr FÖRE SKATT!
Jag förlorar därmed på att JOBBA än på att gå helt ARBETSLÖS!
Okey, säger folk då.. jobba mer då!
Javisst, om jag kunde.
Grejen är att det jobbet jag är på (jag har inget annat än), de kan inte längre erbjuda mig något mer än vad jag har nu.. vilket blir 1-2 dagar i veckan.
Och hur i helvete ska jag göra då?
Jobbar jag en dag så får jag ungefär halva akassan den veckan, vilket blir 882kr. Men lönen jag får ut ligger UNDER halva akassan.
Så hur jag än gör så förlorar jag på att jobba!
Hur i helvete kan det vara så?
Är det inte meningen att man ska vinna på att jobba?

Jag hoppas verkligen, med hela mitt sköra liv, att de ändrar timmarna uppåt som tusan.
Det värsta scenariot nu skulle vara att de säger "Men du fick 15 timmar i januari.. och du har 2 månader på dig att säga ifrån.. nu har det gått låååång tid, så vi kan ingenting göra!".
Med min vanliga otur skulle det inte förvåna mig.

Det här är ju ljuvligt!

Jag hade räknat ut att jag skulle få in lite extra pengar sålänge jag tar alla dagar på jobbet som jag har möjlighet att få.. så jag har råd med allt jag måste ha råd med och vill kunna ha råd med, allt det nya jag börjat med, och hyran, och räkningar.
Men nehe, är det så här det ska vara så.. ska jag alltså bli arbetslös på heltid, inte ta något jobb som extra vid behov, för det förlorar jag ju ändå på, och sen ska jag leva på luft, för inte fan har jag råd med allting.
Och jag kommer då inte lyckas nå mitt mål helt själv som planen har varit och är.


Brukar system krångla för dig också?
Då har du en jämlike här.
Nämn ett.
Soc.
Försäkringskassan.
Arbetsförmedlingen.
Akassan.
?

Inget har fungerat! Alla sparkar på mina knäveck så jag ramlar, skrapar i allt jag har så att det börjar blöda.

JAG ORKAR INTE MER KRÅNGEL!

Tjabba, Tjena, Hallåå!

Nu har jag förvandlats till någon konstig filur!

För det första.. idag är det den 12e dagen under detta program jag börjat i, med kroppsträning, mental träning samt kost/mat. Jag har redan gått ner ett antal kilo och krympt mina cm lite här och var, vilket ger mig en enorm vilja att fortsätta!
..och det blir några veckor till med just den obefintliga maten. Jag har bestämt mig för det.

Men nu till det där konstiga..
Fast så konstigt är det ju egentligen inte, men för att vara jag!
Det börjar rätt normalt.. I lördags är det ett prova-på-spinningspass med alla i grupperna på detta program, vilket jag självklart tar mig till, sen på söndag jobbar jag, rätt slut i benen, och igår - måndag, gick jag dit igen och tränade en timmes bodybalance, kl 20.00! En blandning av tai chi, yoga och pilates. Och nu kommer detta konstiga.
När jag sen kommer hem, inser jag att jag inte ska till af förrän på onsdag, vilket innebär att jag kan följa med Emelie på en sak, nämligen MINDSPIN!
Jaaaa, jihooo.
Ett lite lugnare spinningspass. (Som man svettas som en gris på, så så megalugnt för min del som aldrig varit på spinning förutom i lördags var det ju kanske inte världens lugnaste, men skitskönt!).

KLOCKAN 07.00 PÅ MORGONEN!

Jag klev alltså upp lite efter 06.00, på en ledig dag, för att TRÄNA!
(Vid den tiden sitter jag annars på jobbet och suktar efter sängen..)

Ja, jag har blivit en konstig filur, som fokuserar på mitt kroppsliga och mentala mående!

..Jag känner mig faktiskt stolt över mig själv!

Gooodmorgon!

Sång eller skriveri - that's the question

Hur väljer man bland sina två högsta intressen?
Vilken av dem ska man välja?

Jag kikar nu, åter igen, runt på olika utbildningar på folkhögskolor. Just nu blir det Ljungskiles folkhögskola.
Där finner jag en Musiklinje, och en Journalistiklinje.
Sång.
Skriveri.

Jaha.
Vad väljer jag?
Musik är på ett år, medan journalistik är på 2 år.

Det jag skulle kunna göra i det fallet är att söka på båda två, och sen vilken av dem som anser att jag är kvalificerad.
Men!
Vad händer om båda två vill ha mig?
Jag har å andra sidan redan gått musik under tre år på gymnasiet, men det hindrar mig ju inte ifrån att vilja ha mer, mer, mer!

Hur väljer man?

Ännu en Daniel

Jag har fastnat vid ännu en blogg, och denna gång är den en såkallad kändis.
Mediaprofil i nuläget.

Jag var å andra sidan även en av dem som följde Alex Schulman's blogg, som nu har lagt ner.

..men denna bloggare, han har jag tyckt om som person, den man ser i tv, ända sen första gången jag såg honom. Han talar på ett visst sätt, och han är ärlig och bryr sig ofta om dem han talar till, samt är väl den som lägger orden mer väl oftare än de andra i samma tvprogram.
Inte alltid, men ofta.

Jag tycker om honom.
Och detta är hans blogg, på AllEars - Daniel Breitholtz

The evils of alcohol

Kollar igenom Dawson's Creek-avsnitt, och fastnade vid något Dawson sa som fick mig att skratta.

"I learned one thing from my initiations into the evils of alcohol;
It's ”Be careful of what you eat - cause you gonna see it again.”

"..and again, and agin, and again.." fyllde Andie i.

Uttråkad

Jag har verkligen brist på saker att göra nu när jag inte ska äta samma mat som jag åt för några dagar sedan.
Det blir ingen cykling till affären för att handla, eller ett svepskäl för att komma ut och då också antingen ta cykeln eller promenera och köpa en kyckling, eller en chokladboll.
Det blir inte heller matlagning, vilket jag tycker är roligt..
Inget med att äta framför tvn och nästan däcka i soffan eftersom man åt alldeles för mycket, och på det viset fastna framför tvn.

Vad fan ska jag göra nudå?

Halva nöjet var ju att tänka ut vad fan jag ska äta. Nu går allt på några minuter..

Jahopp..

Konstnärinnan

Såg en film nyss, en musikskola under sommaren, där alla strävade efter samma saker, alla hade samma intresse. Harmonin kunde man nästan ta på.

Det var en musiklärare där som pratade med huvudrollsinnehavaren, en tjej.
Hon sörjde och hade svårt för att ge sig hän till känslan, forma den och uttrycka sig genom den.
Han sa något i stil med, och mina egna tolkningar; Konstnärer har ett annorlunda sätt att hantera sina känslor, att visa dem och ge sig hän åt dem. Musiker är konstnärer, och genom musiken ska de kunna uttrycka alla känslor, förmedla dem så att alla andra ska förstå exakt vad de känner. Vi lever i själva känslan för att få ut så mycket som möjligt utav oss själva och stämningen.

Konstnärer är de som lever sig in i sitt inre totalt, och ser omvärlden i andra nyanser, begrundar och analyserar minsta lilla bit av varje liten vrå.
Det är det som utgör konstnärer.

Musiker, skribenter. Mig själv.



Jag kom att tänka på detta ännu mer, självklart, nu efter filmen, jag började placera in mig själv i alla ord och självklart valde jag att få ut det i skrift.
Jag har skriveriet och jag har sången.

..och sen finns känslorna där som en mitt, ett centrum, för hela kreativiteten.
Utan dem skulle jag inte kunna leverera på det sätt jag gör.
Men jag har inte riktigt fått pli på dem än, har inte riktigt kunnat ge hän åt allting som forsar på mig, omkull mig ibland.
Jag kanske analyserar lite för mycket ibland, men jag försöker bara förstå mig på.

Sorg ger väldigt mycket kreativa tankar. Sorgen hjälper oss att stå upp raka i ryggen - om vi vågar släppa in den och uttrycka oss genom den.
Men då är även risken stor att man fastnar i den lite för mycket ibland, annars är det svårt att krama ur varje liten droppe av känslan för att sedan kunna förmedla, eller enbart kunna förstå sig på vad det är som sker inom oss.

Jag har alltid varit en analyserare.
Jag har analyserat varje bit av mig själv de sena tonåren, och håller fortfarande på.
..och att jag ibland fastnat i känslor som kanske inte är det allra bästa för mig, men innebär ofta att jag bara försöker bibehålla stämningen, och förstå mig på alla sidor av den.


Jag väljer dock hellre glädjen, mitt hjärtliga skratt och leenden som smyger sig förbi, som sprider sig vidare. Men jag kan inte leva i glädjen, om jag först inte använder mig av sorgen.


Min farfar kallade mig alltid för Konstnärinnan när jag var liten och så fort jag träffade honom. Han finns tyvärr inte kvar längre, utan dog för ett par år sedan, men han lever kvar inom mig, och jag planerar inte på att bli av med känslan av att han faktiskt finns kvar någonstans.

Jag och mamma åkte förbi där han bodde förut, där pappa växte upp, där farfar alltid har bott; huset var borta, sålt och rivet; ett nytt ståtligt hus stod där nu. Saker och ting var förändrat, men som jag sa till mamma; Det känns som om farfar snart ska komma gåendes nu med sin käpp...
..och kalla mig för konstnärinnan.

Dawson's Creek

Nu funderar jag på att krypa ner i sängen under varmt täcke.
..fast först ska jag isåfall dra fram skärmen så långt det går på skrivbordet, och sätta igång ett avsnitt av Dawson's Creek! Yes! Det var år och dar sedan jag såg på det, ser igenom allt igen!
Skönt att ligga i sängen, i värmen under täcket och roa sig med trevliga nostalgiska serier.

Nya möten under träningspass

Träningspass och Dag 2.
Saker och ting går sakta men säkert framåt. Inte mängder av energi i min kropp, men det ska komma det också efter några dagar.
Men har ändå lyckats ta mig igenom ett prova-på-träningspass.

Men nu till det viktigaste!

En tjej där, i min grupp, började prata med mig. Tänkte i torsdags då vi satt i gruppen att den där tjejen där borta ser trevlig ut, kanske man kan få kontakt med någon gång.
Och så kom den.
Jag kom dit ensam, eftersom E och E inte kunde komma någon av dem, och det gav mig ju möjlighet att lättare komma i kontakt med andra som jag inte redan känner till.
Så det var positivt!
Vi stod ihop och tränade, och skrattade och pratade och drack vatten ihop.
Sen frågade hon om jag hade tränat något där ute med maskinerna, kondition och styrke, vilket jag ju tillbringade sommaren med!

Det slutade med att jag visade henne hur man använde några maskiner, och vi pratade om ditten och datten och hur våra liv utstakade sig till att ta oss till samma grupp.

Trevligt att få en ny kontakt!
Kan säkert bli träningskompis eller fritidskompis också någon dag.
Bra att ha många!

Dag 1

Jag har börjat ett sorts intensivprogram, som många har väldigt mycket åsikter om.

Detta riktar in sig mot att må bra, mot mental träning, mot rörelseglädjen, mot energi, mot näring.
Allting sattes igång igår, det allra första mötet i en grupp, och idag börjar min vandring på stigen.

Vissa vet om att jag, på helt egen kraft - och i slutet med lite hjälp av andra - gick ner 20kg i vikt under 1½ år. Jag bestämde mig helt enkelt för att jag skulle göra det, trivdes inte med mig själv över huvudtaget.
Men det finns mer att ta av, jag är inte färdig än, men denna gång kände jag att jag inte skulle lyckas på helt egen kraft, jag hade inte den tillräckliga viljan eller kämpaglädjen till att klara det själv.

Nu är jag på tåget som jag snabbt hoppade på, och det är nu på rullning.
Det första jag gör är att blanda ihop en drink. Shake it baby!
Måltidsersättning som det även kallas.
..och det är där åsikterna går isär, så väl andras som mina egna.
Men detta är ett helt program, som inte bara riktar sig till maten jag får i mig, utan även att få igång kroppen när det gäller träning, att pumpa sig full av positiv energi i hjärnan, att ändra synsätt, att vilja och faktiskt utföra, istället för att enbart vilja och bara sitta på sofflocket och undrar varför alla andra lyckas men inte du.

Jag valde att gå på helfart, vilket betyder att jag enbart ska få i mig dessa ersättningar, jag ska skaka loss utan bara fan! Tre gånger om dagen, i så många veckor jag väljer att göra det under. Jag ska lyckas med minst 3 har jag bestämt mig för, sen får jag se.
Senare kan man välja att gå på halvfart, då fortsätter man med dessa drinkar, men äter enligt, på ett ungefär, tallriksmodellen samtidigt. Väääldigt mycket mat med andra ord. Känns det som.

Och under tiden tränar vi både kropp och själ, för att få bästa möjliga resultat.

Må bra och gå ner i vikt. Sedan ska allt detta göra så att man senare kan hålla den vikt man har nått, och inte gå upp allt igen. Lära sig äta rätt under vägen - med andra ord inte alltid leva på ersättningar, lär sig att tänka rätt, lära sig att röra på kroppen så mycket som den vill röra på sig för att må bra.

Detta är alltså dag 1, och jag har just ätit frukost.
Det kan iofs diskuteras.. jag har snarare druckit frukost, som bestod av en jordgubbsshake.
Det smakade inte dåligt, vilket jag är glad över, så än så länge kommer jag överleva.

Man får fråga mig frågor om det här.
Men kom ihåg, det är mitt eget val för min egen kropp.
Och det är inget jag kommer må dåligt av, snarare tvärtom.
Och mår jag dåligt, som på ett plan, yr i bollen i början pga den förändrade kosten, så är det ändå värt det i slutändan.
Det är lättare att hålla koll och styra över det man stoppar i sig och sin egen kropp och träning, när man inte behöver tänka på de många extra kilon som hänger sig kvar. De ska bort under resans gång.


Varför valde jag att skriva det här?
Jag är grymt dålig på att hålla saker och ting, om vad jag gör, hemliga.

De flyger ur mina händer

Det där med pojkar..
Jag träffar dem, jag säger hej, jag tillbringar några minuter, och sen går jag iväg.
För jag är inte smart nog att ta tillvara på tillfället och säga något mer utöver det som redan har sagts.

Jag mötte en kille innan jag åkte till Mallorca, och jag sov över hos honom.
Vi pratade bra, vi skojade, vi lyssnade på musik, vi hade samma favoritlåt just då, vi klaffade. Något sådär, tänkte jag då.
Efteråt så, när jag fått fundera lite, som jag tydligen ofta får göra. Gå tillbaka lite och studera allt på nytt i minnet, DÅ kändes det som om det kunde vara något, och jag ville träffa igen.

Sen åkte jag till Mallorca, och kom hem två veckor efteråt. Hade inte lyckats få tag i honom. Men så hörde jag från en vän att han numera har en flickvän.
Jaha, så nice, och så snabbt..
Det var då jag började förbanna mig själv med att jag alltid klagar över det, men aldrig gör något åt det när jag har det framför mig!
Där och då, när vi sa hejdå, varför kunde jag inte säga det jag borde ha sagt?
Varför håller man igen?

Så.. när jag hörde att han var på en fest, där vi sågs den gången, gick jag dit. Och vi pratade, och jag hörde lite saker om tjejen, vilket fick mig att ta makten över mig själv och faktiskt göra det jag borde gjort redan då.
Jag frågade honom hur stor chans jag har.
Jag gjorde allt för att inte ångra mig senare.

Okey att det kom lite försent, men jag kunde inte göra något mer, därmed hade jag inte kunna blicka tillbaka och tänkt "Varför tog du inte den andra chansen du fick nudå? Jävla pucko!. Okey att det inte ledde någon vart ändå, men du kunde ju åtminstone gjort något!"

Men jag slipper tänka på det nu, för jag har gjort det.

Och nu har jag fått reda på att de fortfarande är tillsammans, och de nu flyttat ihop. Det jag hörde innan jag gick till den där festen. Det har jag antagit redan, eftersom han inte hört av sig.
Men nu vet jag.
Och det kvittar egentligen. Så snabbt fastnade jag inte vid honom.
Men det är just grejen.
Den där självkänslan får sig en högerkrok ibland.

Det är inte just honom i sig.
Det är bara själva grejen.

Ännu en kille som flyger ur mina händer.

Sprutad i ansiktet

Jag jobbade idag, för ovanlighetens skull nuförtiden. Ja, mitt gamla jobb, eller nuvarande, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det.
Men i alla fall..

Jag fick sluta 15.15, vilket kändes rätt skönt, 9 timmar på jobbet istället för de vanliga 10 timmarna. Och som alltid vandrar jag förbi några jobbarkompisar som jag ofta fastnat vid såfort jag är i närheten, denna gång var ingen skillnad på det.

Det är Maria, Daniel, Solveig, Russen och Jörgen. (Och ja, namnen är oerhört fingerade förövrigt.) Jag har haft nära kontakt med Maria sen vi gick utbildningen ihop, och därför får reda på lite allt möjligt om vad hon haft för sig. Men min största koncentration hamnade ändå på Daniel, som är en sån där person som man skämtar med, på ett flirtmässigt sätt. Det är svårt att undgå!

..och ja, jag har väldigt många "Daniel" runtomkring mig nu känner jag. 4 stycken för att vara exakt.

Men för att återvända till själva ursprungstanken med detta blogginlägg..

Vi stod och pratade, och gapskrattade, och skojade om sex och gav hintar och frågade frågor och skojade ännu mer. Snacket var mycket mellan mig, Daniel och Solveig.
..tills daniel gå in i ett annat rum och ber mig följa med.
Han tänkte vara snäll och ge mig en arbetsuppgift, jag som redan stämplat ut.
Han tyckte jag skulle skölja av massa saker, men då jag sa nej tog han tag i slangen istället och började spola..
Jag sa då att det är så roligt att se honom jobba.
Och strax försökte han åter igen få mig att spola av ännu en grej, men då jag åter igen sa nej ställde han sig bredvid den och tittade på mig. Jag glodde tillbaka med ett litet leende.

..Så riktade han vattenslangen mot mig och sa på ett ungefär "Jag vågar spruta på dig så.." och innan jag ens hinner svara får jag en vattenstråla mitt mellan ögonen, och hela ansiktet blir blött. Jag blickar mot honom, i en rätt så grumlig blick och ser att han själv blev lite förvånad. Det var inte riktigt meningen att han faktiskt skulle göra det där och då, trots att han lite smått hotade om det.
..så jag springer fram och försöker ta tag i slangen, nästan brottas med honom, men han lyckas med att hindra mig ifrån att vända och vrida den mot honom, och när jag väl lyckas så har han sprungit iväg och slangjäveln är kort och har ingen kraft i sig.
Så jag går ut till honom, med ett ansikte blött av vatten, glor på honom och säger "Du sprutade mig i ansiktet!", och så går innebörden upp och han börjar flina och jag likaså.

Som straff, för stunden, petade jag in fingrarna i sidorna på honom några gånger. Inget han tycker om.

..och upprepade åter igen "Du sprutade mig i ansiktet!.. jag ska hämnas!"
Sen gick jag därifrån och hem, med ett flin, och insåg att jag hade varit på jobbet 45min mer än nödvändigt.

Så.. någon som vet ett bra straff för detta?
Inte varje dag jag blir sprutad i ansiktet liksom.

Kommentarer

Jag svarar ibland på kommentarer direkt i kommentarsfönstret, så fortsätt kika där om du väntar på något svar.

Mod som gav översvämning

Jag gick dit idag.
Dit jag fasat att gå i två månaders tid nu.
Jag har bokat om tiden två gånger om - ett måste för min del.
Denna tid var längre.

Jag kom dit, i sällskap av en vän, för att jag inte helt skulle springa och gömma mig bakom närmsta dörr.
Tillslut var det dags.
Jag satte mig på en stol och pratade lite om saker och ting.
Om min ovilja, om ombokningen, och att jag nu är där.
Blicken som svarade mig var fastnaglad i mina ögon.
Kontakten fanns där hela tiden, vek inte undan.

Vi bytte rum, pratade vidare lite där, sen var det bara att ta tjuren vid hornen.
Jag vek undan med blicken, in i väggen, men fick en liten tillsägelse att jag inte ska titta in i väggen, utan rakt fram istället, så att jag blir medveten om allting. Inte försöka få mig in i en annan värld, utan att vara där i nuet.
Jag gjorde som sas, med tårar i ögonen.

Sen gick jag därifrån, med vännen som väntade på mig. Då vi gått ut genom dörren började ögonen svämma över, och jag hade svårare att prata än innan.
Vi stod där en stund, jag med våta kinder och vännen med röda ögon pågrund av min reaktion.

Men som alltid tog jag mig samman och gick ut därifrån och började le och skratta istället.
Ibland läcker insidan ut stundvis, och jag får helt enkelt låta det ske.
Men allting har sin gräns, och leenden gör världen så mycket vackrare.