En obeskrivlig känsla

Det är en märklig känsla man har inom sig när man, efter en alltför lång väntan, äntligen ser honom, och man sätter sig bredvid med en växelspak mellan.
Det är svårt att tro att det verkligen sker, trots att det bara är att vända på huvudet för att få det bekräftat. Men ändå klarar man knappt av att möta blicken, därför väljer man hellre att snegla in i backspegeln när han koncentrerar sig på vägen framför sig. Ibland får man dock ögonkontakt och man viker undan blicken.
Skämt faller platta, några försök att få kontakt med mig faller också platta.
Jag är lämnad åt mina sårade känslor och jag behöver svaren jag suktat efter.
Han vill gottgöra mig och frågar hur, jag svarar att jag inte vet.
Jag vet inte om det går.

Allt känns märkligt. Vi parkerar på vägen bredvid mitt hus, efter att ha suttit där och känt mig fånig så frågar jag om han ska följa med upp eller om han ska åka hem. Det verkar som om han är osäker på vad han ska säga eller göra. Vi tittar på Bilar, vi sitter bredvid varandra, på exakt samma platser som sist vi satt där och kikade på film och han höll om mig på det där sättet och vi hamnade liggandes i soffan i djupa pusskyssar.
Det kändes fortfarande konstigt, skumt. Magen pirrade lite, som sist, men hjärnan och min kropp var alldeles för ovan för att kunna ta till sig närhet. Det kändes bara.. konstigt.
Tillslut nuddade våra händer varandra, och vi höll lite i några fingrar, rörde dem fram och tillbaka. Jag la huvudet mot hans axel.
Efter en väldigt lång tid drog han upp armen och la den runt mig så jag hamnade liggandes med huvudet mot hans bröst. På det där sättet som sist.
Det kändes konstigt. Men bekant.
Jag kände mig lite ledsen av närheten.
Efter en bra stund ber jag honom att bara kramas, så han drar mig upp ståendes och håller om mig. Jag pillar med fingrarna i hans nacke och hårfäste och placerar ansiktet mot hans hals.
Jag har han i min famn nu, ståendes, han jag inte träffat på tre månader, han som sårat mig så mycket den senaste månaden, han som jag var kär i.
Nu vet jag inte längre vad jag känner.
Han sover över. Det ofrånkomliga sker, jag säger högt att jag inte kan stoppa.. Jag är dålig på att vara konsekvent. Båda har blivit berörda av närheten. Jag säger att jag inte vet om jag vågar få munkontakt med honom igen, jag lägger läpparna mot hans hals och kind, men vågar inte gå längre. Tillslut möter han mig, och båda två är försiktiga, som om vi inte riktigt vågar någon av oss. Men så blir kontakten likadan som sist, välbekant. Smakar samma sak fortfarande, men utan det där magiska som strålade över det sist. Det är borta. Det är nertrampat med de sårade känslorna.
Han rör vid mig, i mitt inre, och jag släpper taget om allting och bara flyter med.
Innan vi somnar lägger jag mig framför honom, med hans armar över och under mig, inkrupen i hans famn. Så som jag vill ha det.
Jag behöver stiga upp och hämta vatten, sjuk som jag är, och stunden försvinner.
Vi somnar, men vaknar strax igen och jag känner att han fortfarande ligger där bredvid mig.
Jag lägger armen om honom, och strax känner jag hans hand treva efter mig.
Vi blir nära igen, och det känns fortfarande skumt.
Jag bekräftar att han finns kvar.
Känslan jag får då han kommer in i mig är obeskrivlig.
Jag vet inte. Så nära man kan komma, men ändå så långt bort.

Han måste åka till jobbet, han påklädd och jag står där i bara tshirt. Jag håller kvar honom lite i hallen i min famn, säger att jag bara ska hålla honom en stund. Andas in hans hals. Sen säger vi hejdå, och något om att vi ses ikväll.

Han vill gottgöra, men jag vet inte hur.

Manlighetstest

Jag gjorde ett manlighetstest som jag fann, och det var tur att jag inte blev man över huvudtaget, annars hade det varit lite jobbigt. Menar, jag måste ha missat något i min utveckling i annat fall..

"Din poäng: 25
Du är antingen en pojke i 10 årsåldern eller så är du väldigt omanlig.
Trots att manligheten under få, korta, och inte viljeutlösta tillfällen lyser igenom så är du inte manlig."

Min älskade tvåa

Jag har, så långt tillbaka jag kommer ihåg, alltid haft en stor önskan om att få bo i en tvåa. En lägenhet med två rum och kök - det har varit en av mina stora drömmar.
Men jag har ändå tänkt att det inte kommer att ske, dels pågrund av ekonomiska anledningar och dels för att jag har fått för mig att jag ändå inte kommer att flytta förrän jag flyttar ihop med någon, och då vill jag hellre bo i en trea. Min tvåa har liksom inte fått plats då.

Men nu är något annat pågång.
För någon dag sedan gick jag ut på min hyresvärd's hemsida och fann två tvåor som skulle hyras ut om några månader. Den ena tvåan kändes bäst och smartast, och jag skickade in en intresseanmälan på den och fick igår ett mail om tider och datum över visning.
Jag ska därmed gå på visning, vilket jag tror är nu på måndag.

Jag har nu en lägenhet på 41½ kvm. Det är en etta. Och jag betalar 2885kr per månad i hyra.
Denna tvåa jag fann är på 60½kvm och kostar 3 975:- per månad.
Med andra ord 19kvm större och 1 090:- mer i månaden.
Efter att visningen har varit ska jag bestämma mig över ifall den ökade hyran är värt flytten eller inte. Vilket jag förmodar kommer vara värt det.

Nu till det roliga..
Lägenheten som jag gjort en intresseanmälan på ligger granne med min, dörren bredvid. I samma trappuppgång. Jag slipper adressändra, det enda som krävs är att flytta mitt namn till dörren bredvid. Samma våning och allt.
Snacka om att det är enkelt att flytta.

Så vi får se hur det går.
Får jag min älskade tvåa?

Håll om mig, släpp inte taget.

Jag skulle ha städat idag, hade jag planerat, istället sitter jag som i en dvala.
Då och då går jag till soffan och sätter mig i ena hörnet, ihopkuren, med min röda filt runt omkring mig och bara stirrar rätt fram.
Sen sätter jag mig vid datorn igen och bara degar ihop.
Sen kommer jag ihåg att jag åter igen inte har ätit något, andra dagen irad.
Okey, frukost har det blivit varje dag.
Men inget mer.

Igår fick jag i mig mat runt 22. Efter att ha varit utan hela dagen.
Idag ser det ut att bli likadant.

Då och då märker jag att min syn blir lite suddig, och när kinderna blir våta förstår jag varför. Sen svär jag och frågar mig själv varför i helvete jag håller på.
Hur märkligt som helst.

Sen börjar jag gå igenom människor som skulle kunna skrika hål i huvudet på mig och få mig att ändra kurs och gå mot rätt håll igen. Men jag kommer inte på någon.
Men efter en stund kommer jag att tänka på den enda människa som har blivit lite irriterad över att jag inte ätit mat.
Då vill jag att han ska komma online.
Den som åtminstone verkar bry sig.

Sen sitter jag där igen, och tar inte tag i någonting.
Jag kikar på en serie, där en skådespelare påminner mig om någon.
Vilket får mig att se suddigt igen.
Men jag kan inte sluta titta.

Sen kommer jag åter igen på att jag inte ätit något, och funderar över varför jag inte är så krampaktigt hungrig som jag blir annars. Istället känner jag bara av det ibland, som jag lätt kan koppla undan.

Och nu tycker jag allt det jag just skrivit är fullständigt vansinnigt.
Vad fan sysslar jag med?

That's the question

Why will i wanna be attached to someone who doesn't wanna be attached to me?

Frukost

6 stycken rågrut knäckebröd, en burk med pizzasallad från igår, några hasselnötter och sötmandel och russin + ett stort glas vatten.
Det är dagens frukost.

Vad blir då dagens mat?

En jävel på att tända brasan

Jag undrar vad jag pysslar med, har jag startat någon slags tävling för mig själv?

Jag satt och var galen och ville träffa en, men eftersom inte det verkade fungera så började jag koncentrera mig på en andra.
Och jag lyckades göra honom tänd.
Ja, tänd.
Dock tog han sig en kalldusch efter ett tag och gick och la sig.
Då fortsatte jag med en tredje, och gjorde även honom tänd.
Och vi hade säkerligen träffats också ifall saker och ting hade varit lite annorlunda.

Hur lyckas jag?

Idag på stan då jag knallade runt med Emelie så spanade jag efter killar hela tiden - samtidigt som jag var skraj och nervös inför att springa på den första killen.

Jag vill ha en enda, men eftersom det krånglar så springer jag runt som fan med ögonen och tankarna?
Är det mitt sätt att försöka komma över eller försöka skärma av eller trubba av saker?

Jag vet inte.

Men tydligen är jag en jävel på att tända killar.

Utmanad!

Utmanad av Tina.

REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.


1. Jag är enormt beroende av handkräm, och klarar inte av att mina händer är torra - trots att de inte är torra. Varje gång jag har tvättat händerna, diskat, duschat, varit utan det en längre stund och händerna känns.. torra, dock aldrig nariga, aldrig så det syns, så måste jag smörja in dem. Just nu har jag två tuber atrix bredvid mig.

2. Jag är en stavningsfascist och har extremt svårt för att se felstavade ord, eller särskrivna. Jag får fnatt, blir galen och störd utav bara helsike. Jag blir även sur på folk som påstår att datavärlden förändrar det svenska språket. Sur eftersom jag känner mig stött av det, jag skriver ju inte annorlunda. Dock blir jag inte förbannad om någon påpekar att jag själv har stavat fel. Det kan gå så långt ibland (sällan, med ord man inte använder ofta) att jag själv blir osäker på hur ord stavas och att jag måste öppna ordlexikon på internet här för att undersöka innan jag skriver det.

3. Jag känner direkt av sinnesstämningar hos folk, det märkliga här är att det ofta förekommer i skriftspråket. Jag ser direkt då något är förändrat, då ett utropstecken som brukar befinna sig just på den platsen är borta, eller när meningen är lite kortare än vanligt. Det är med andra väldigt svårt att dölja för mig när man mår dåligt.

4. Jag kan diskutera emot folk med åsikter jag inte själv har, men kan sätta mig in i situationen och låtsas att jag själv har dem. Och det kan gå så långt att jag försvarar åsikten med näbbar och klor och försöker få den motdiskuterade personen i fråga att fatta vart det är jag vill komma, innan jag avslöjar att jag egentligen inte tycker så egentligen, men att man faktiskt kan förstå den andra sidan av saken trots att man står för något annat. Det slutar ofta med bråk. Men jag vill ju att folk ska förstå mig! (mmmmhmmm..)

5. Jag älskar att hoppa i vattenpölar, särskilt de som bildas på jobbet efter att ha tvättat något med vattenslangen. Folk stirrar på mig när jag gör det - stela jäklar. Sen att jag är en expert på att låta en del vilket får också folk att stirra på mig som om jag vore dum i huvudet. Vi gör ofta sönder lådor på jobbet, genom att stampa på kanterna när de ligger på golvet, ibland får jag för mig att skrika "Haaaaaaaaaaaaaaaiiiiaaaaa!" och göra ett ninjaslag i luften samtidigt. Stampandes går ju så mycket bättre då..

6. Jag har problem med att våga skriva saker till folk, eller be dem göra något, som till exempel den här utmaningen. Därför är min största utmaning med det här att finna personer att utmana. De 4 första gick bra, sen kom det svåra. Utmana folk jag inte har någon personlig relation till.. Ja tjena. Jag lyckades våga den femte, trots att jag får för mig att personer som inte känner mig blir arga över utmaningen. Den sjätte hoppar jag nog över. Man måste inte vara bäst jämt, eller?


Jag utmanar:
isecore
yrvaken

emmlish
tragica
Silverfisken
Sen är jag för feg för att utmana någon jag knappt har pratat med, den sista jag valde är ändå jäkligt läskigt.
Sådetså.

Drunknar

Jag minns första dagen på utbildningen då vi skulle prova ut våra arbetskläder, och sen gå fram till våran dåvarande ledare och säga vilken storlek på byxor respektive skjorta vi hade.
Högt självklart, framför alla.
Det var min stora skräck.

Skjorta var enkelt att hitta, självklart storlek XL.
Det fanns XXL också har jag för mig, men det var lite att ta i.
Sen var det dags för byxor.
Jag fann inte några som passade mig, så jag fick smyga fram - mitt bland alla andra - och försöka viska fram "jag hittar inga byxor som passar mig.. finns det inga större?"
och hon frågar om jag provat de största?
Det visar sig att det finns ett par som jag hade missat, storlek 60.
Den största storleken.
De kom på mig, precis. Nästan på gränsen.
Jag kände mig som en flodhäst.
Särskilt när man sen även skulle säga sina jävla storlekar högt så hon kunde skriva ner dem.

Det var för lite mer än ett år sedan.
Oktober 2005.

Nu är det Mars 2007, och igår fanns det inte tillräckligt med tvättade byxor, så jag fick ta en annan storlek - närmare bestämt storlek 58, en storlek under den största som jag var tvungen att använda den där första dagen.
Det var lite problematiskt hela dagen. Jag fick gå runt och lyfta upp byxorna hela tiden, och jag kunde, på ett ungefär, dra upp dem till armhålorna..
Och det var 5-10cm mellan magen och byxorna.

En alldeles för stor storlek med andra ord.

Jag har numera storlek 56 i jobb-byxor. 2 storlekar mindre än från början.
De har dock blivit lite för stora i rumpan och benen, så det är snart dags att dra på mig ett par 54or.
På skjortan har jag numera storlek 54 och det är Medium.
Två storlekar neråt i den också.
Jag minns för ett år sedan då jag försöka få på mig en Large, det var antingen precis att det gick, eller så var det precis att det inte gick.

Det är intressant och konstigt att man drunknar i kläder som nästan var för små för ett år sedan.

Är det en dag imorgon också?

Det var en dag då jag avslöjade det där som jag aldrig har avslöjat för någon tidigare.
Den där lilla hemligheten som jag har om att vara rädd för saker och ting.

Min avslöjan handlade om rädslan att förlora, att tappa bort.
Jag har en stor längtan och önskan efter att få somna i en famn som betyder något, att bara få bli omhållen utan att göra diverse snuskigheter.
Jag skulle ha extremt svårt för att inte vända mig om och försöka krama om eller pussa på den söta munnen - bara för att jag får för mig att jag kommer missa så mycket ifall jag inte gör det.
Jag vill ta tillvara på varje litet ögonblick av rädsla för att i nästa sekund förlora allting.

Men jag berättade att jag vill kunna somna i famnen, och hindra mig ifrån att ta tillvara på allting, och istället ta tillvara på tiden i famnen - helt utan krav eller måsten.
Jag ser mig själv ligga där med tårar i ögonen, med en stor längtan, som gör ont i mig, av att krama om dig så mycket det bara går, men att jag tvingar mig att ligga kvar för att lära mig att du inte kommer vara försvunnen sen på morgonen.
Sen berättade jag att jag ville somna, och faktiskt våga somna.
Utan att titta bakåt och se ifall du verkligen är kvar där.

Jag är nämligen livrädd för att vakna och famnen är borta.
Jag är fruktansvärt rädd för att titta bort ett ögonblick för att sen inte finna det jag nyss hade framför mig.
Jag är rädd för att somna, till och med i en famn, utan att ha pussat slut på mina läppar och kramat ihjäl, för jag får för mig att du sen är spårlöst försvunnen.
Delvis därför som jag alltid har velat göra så mycket på en gång, för att inte riskera att förlora, eller missa.

Jag berättade det jag aldrig har berättat för någon annan.

I nästa stund, då jag hade avslöjat min önskan och rädsla och jag tittade bort ett ögonblick innan jag åter igen sökte ögonkontakt, så var du försvunnen.
Och jag fällde ilskna tårar över att jag faktiskt försökt lära mig att lita på nuet och tro på att det faktiskt är en dag imorgon också.

Förstå!

Varför är det ingen som lyssnar?
Varför är det ingen som förstår?

Jag försöker förklara exakt hur jag kan och inte kan ha det, hur jag vill och inte vill ha det, hur jag orkar och inte orkar ha det.
Jag säger det rätt ut.
Jag vill inte ha klappen på huvudet.
Jag vill inte ha förståelsen.
Jag vill inte ha de dömande orden.
Jag vill inte ha olika tolkningar.
Jag vill inte, helt enkelt.
Jag kan inte.
Jag klarar det inte.


Låt mig göra en höna utav en fjäder om du anser mig göra det.
Låt mig försöka dränka mig i en liten vattenpöl i tron att det är ett stort hav.

Jag vill bara bli förstådd.
Jag vill bara kunna berätta saker och ösa ur mig alla ord jag har inom mig, i vrede eller i sorg.

Men jag kan inte.
För jag vet hur folk reagerar på det.

Jag är så van med denna situation, så van att vara placerad här.
Jag har fått uppleva det om och om igen sen flera år tillbaka.
Med nära på samma personer.
Jag vill inte mer.
Jag ville slippa.
Jag slapp ett tag.
Jag önskar att jag hade sluppit nu också.

Därför vill jag inte.


Nej, världen har inte gått under.
Jag är inte döende.
Ingen katastrofal händelse har inträffat, i dina ögon.
Jag är bara så trött på att befinna mig här.
Så jag har inte ens mod nog för att berätta att det är där jag faktiskt är just nu.

Och nej, det är inte så farligt som det låter.

Badrumsskåp

Iförrgår köpte jag ett nytt badrumsskåp efter att länge ha tyckt att mitt gamla är fult och dumt och litet. Tillslut kom jag ju äntligen på att man faktiskt kan köpa nytt..
Sagt och gjort.

Idag byggde jag mitt nya badrumsskåp!
Så här blev resultatet.


Har bilder från sidorna också, men finns även i min bilddagbok att skåda. Men som du ser, ääääven hyllor utanför speglarna på kanterna!
Värsta hightech!

Bränd

Jag blev bränd för snart två veckor sedan.
Inte för att jag har någon aning om varför, eller har hängt med överhuvudtaget, inga ord är sagda, och jag vet egentligen ingenting. Men bränd har jag tydligen blivit.
Jag sjönk lite någon dag efter de onda aningarna, sen bestämde jag mig för att strunta i att sjunka och låta dagarna gå framåt.
Sagt och gjort.
Dagarna sprang iväg.
Jag har knappt haft tid att tänka tanken, trots att den alltid har befunnit sig där i bakhuvudet.
På tungan.

Jag valde att hålla tyst, av flera orsaker. Jag ville inte säga något, jag ville inte att folk skulle göra saker som de oftast gör vid sådana tillfällen.

Nu har jag kommit till den stunden då jag inte har kraft att hålla uppe den där masken jag så ofta har burit. Jag har jobbat så mycket och sovit alldeles för lite att jag går runt med huvudvärk i flera dagar irad, vaknar med huvudvärk, somnar med huvudvärk.
Tröttheten gör min mask osynlig, och när jag är hemma så brister det.

Det händer nu att jag somnar gråtandes, och nu föll några fler tårar, då jag vaknat.
Huvudvärken är förövrigt kvar.
6 dagar nu.
Och ikväll ska jag jobba igen.
Och sen hinner jag sova i ungefär 5 timmar, sen ska jag jobba åter igen.
Det är ett härligt liv jag lever.

Jag gråter av att se en video där folk kramas.
Jag har sett den förr, för längesen, och så såg jag den idag igen.
Tårar föll.
Varför?
För jag har blivit bränd.