Sista chansen att backa ur

Det vore skönt att stanna hemma och strunta fullkomligt i att åka till Göteborg och gå på det sablans mötet. Men det är jag som har bett om det, och jag som ska genomföra det.
Men just nu vill jag inte.
Beror helt på att jag inte vet vad som kommer att hända, och när jag inte har vetskapen backar jag hellre.
Det kan man ju inte riktigt tro när man ser tillbaka på allting jag har gjort, men ofta döljer jag det rätt väl. Att jag hellre backar än går framåt.
Folk ser det liksom ofta inte, bara vissa.

Men jag har sovit konstigt. Vaknade med kramp i vaden. Har du haft det någon gång? Det gör så inihelvetes ont så man blir helt galen. Hela vaden är helt spänd och det gnistrar smärta om det. Det enda som hjälper är då man både slår på den och masserar.
Jag hatar det.
Det händer någon gång då och då.
Jobbigt.
Som fan.

Sen vaknar jag lite då och då och får för mig att jag ska gå upp. Men jag gav mig sovmorgon, ju.
Och sen att Pyret är så sablans smart att han märker då jag "sover för länge" och börjar skrapa på dörren, gör inte saken så himlans mycket bättre.
Jag har märkt det där nämligen.
Så fort jag har varit ledigt och sovit längre än de dagar då jag går upp vid 5, ja, då tar han tydligen notis om det och börjar försöka väcka mig.
Jävligt irriterande.
Men duktig katt.

Jag ska till Göteborg snart.
Ha.
Ja.
Hu.
Kommer nog inte ens att träffa någon rolig, förutom studievägledaren.
Gaaaaaaaah!

Tur att jag har skojig antennsak i hörlurar till mobilen, kan jag lyssna på radio och drömma mig bort i tåget och utanför tåget och var jag nu vill göra det.
På taket kanske?

That's me

Göteborg

Nu är det pågång igen, den stora förändringen.
Imorgon kl 14.00 ska jag vara på plats i Gbg hos studievägledaren.
Jag är lite nervös.
Men ska gå bra.
Tog ledigt imorgon från jobbet. Ska ge mig själv några timmars sovmorgon, sen blir det en timmes tåg.


Något mer har förändrats i livet också.
Möjligheten finns att det håller sig kvar.
Vi får se.
Jag går runt och ler.

Full

Jag är full, och jag bloggar.
Sen så tog edt mig tre gånger för att skriva i rätt lösenord.
Beror det på dåligt minne eller tangenter som sitter helt fel?

Jadu..

Det hör inte alls till saken att jag har varit tvungen att sudda ut några gånger för att inte visa folk hur fel jag stavar.

Riktigt nice.

Sa jag att jag är full?

Önskelista till Tomten

Kära Tomten, det här önskar jag mig..


1. Den där snygga röda underbara soffan jag hittade i en affär här i stan.

2. En stor ny säng där jag kan bre ut mig riktigt rejält.

3. Vore riktigt nice om du kunde hjälpa mig att slänga ut gamla möbler och ersätta med jätteflashig tvbänk-hyll-skåp.

4. En insprutare. Det här är nog egentligen det jag önskar mig mest tror jag, men det låter så desperat att sätta det som nummer 1. En insprutare är naturligtsvis en pojke. Do'h!

5. En bebis. Naturligtsvis behövs nummer 4 för att få till en sådan - om inte kära Tomten kan hjälpa mig i ett nafs själv.. Men det är lugnt om det dröjer några år också iofs, kanske vore olämpligt att kissa ut en soffa just nu.

6. Lite sex kanske? Ja, alltså.. sånt där.. öhm.. sex.. timmars arbetsdag? Iofs kliver jag oftast upp kl fem varje morgon, då har jag ju en timme till sex. Hm.

7. En helt och hållet genomglad familj helt utan bekymmer någonsin mer igen. Det vore grejer det.


Jag vet att det mesta på min kära lista är mer eller mindre väldigt omöjligt för stunden att fixa. Men vafan, du har lite mer än en månad på dig.
Du får väl piska igång Rudolf lite så han skyndar sig framåt!

Just ja, glömde skriva..
Jag önskar mig också fred på jorden!

Lycka till.
Tack på förh..u..d.. hand.

Me, Myself and I

Man kan hitta suveräna grejer på ÖverskottsBolaget!

Jag har lyckats!

Okey, här kommer ett bevis på att jag lyckades sluta bita på naglarna.
5 veckor än så länge!
Jag är grymt stolt.

Valfrihet

Hm. folk har väldigt olika val här i livet.

Jag har funderat en hel del på det där.
Många har valt att plugga eller jobba.
Ge sig ut i världen med sitt stora intresse.
Musiken.
Skriveriet.
Vad det nu kan vara.

Jag har känt mig så skyldig inför mina val.
Känt mig skyldig över att jag inte valt musiken som exempel.
Som min syster.
Fått dåligt samvete flera gånger över att jag har satt andra saker framför det.
Framför mina intressen, framför mina kunskaper, framför mina ambitioner.

Jag valde att koncentrera mig på mig själv istället, för många år sen.
Jag har valt att vända och vrida på varje liten tanke jag haft, varje liten känsla.
Alla val jag tagit har jag analyserat.
Jag har plockat isär mitt huvud till små pusselbitar och senare plockat ihop dem som flera olika skapelser. Jag försöker hitta den rätta skepnaden.

Jag har valt att ge mig in i terapin som jag började avsky redan som liten, men trots det förstod jag att jag måste för att nå mitt mål. Sen valde jag att börja säga nej. Sen var mitt nästa val att förändra mitt yttre. Sen var det dags för ett nytt val när det gäller min nagelbitning.
Och nyss valde jag att sluta jobbet, flytta härifrån och börja plugga.

Jag har inte gjort val som har förändrat världen.
Jag har inte blivit känd på något sätt.
Jag valde att leva mitt liv genom att analysera mig själv och förstå mig på varför jag är den jag är.
Och nu sitter jag och gråter över mina val.

Jag har ingen som helst aning om vad som kommer ske i framtiden.
Jag har bara en plan om att förändra.
Och det är allt jag har.
Bara förändring, som alltid.

Jag vet att jag behöver det.
Jag vet att allting på något sätt slutar bra.
Men ändå har jag dåligt samvete över att jag koncentrerar mig på annat än vad andra verkar göra.

Dock är mitt senaste val kanske en stig emot mina intressen som jag så länge har gömt undan i garderoben.
Men usch vad rädd jag är.
Men ändå vill jag att allt ska hända nu.
Jag är inte direkt känd för mitt tålamod.


Vart vill jag komma?
Jag vet inte.

Ekonomiskt välmående

Det känns en aningens drygt att jag håller på att byta ner mig ekonomiskt igen.
Nu lever jag på en lön som är cirka 3-4k mer än det jag levt på i över 2 år innan.
Och om ett halvår lever jag kanske på nästan det jag hade innan, fast kanske liiiiiite mer.

Rent ekonomiskt så är det förbannat idiotiskt.
Men det går inte att sätta det före mitt välmående.
Trots att det känns drygt, så gör inte pengarna att jag mår bra.
Saker och ting är enklare och man slipper tänka på varje liten sak man gör, för att få pengarna att räcka till. Det har jag å andra sidan hittills inte kunnat, men snart så.
Men byta ner sig 3-4k för att starta ett nytt liv?

Det är värt det.
Hoppas jag.

Det är det jag försöker komma underfund med.


Har du också slutat jobbat, flyttat från staden du har bott i sen du var 10 år och börjat om på nytt genom att bli student, utan att ha en aning om vad som ska hända härnäst, eller vad du ska studera?
Hur gick det?
Please, tell me.

Om 1½ vecka blir det Göteborg och studievägledning. Kanske vet jag mer då.

Stressiga blinkningar

Det är illa när man blir helt uppstressad och jävlig av ett par blinkande saker på en community och att irc-fönstret blinkar alldeles för jobbigt så att man blir tvungen till att stänga av skärmen då man ska sätta sig i soffan och titta på tv - för att kunna slappna av.

Gone in 60 seconds

Idag bröt jag ihop på jobbet.
Ljuvligt.
runt 8 snåret imorse fick jag nog, och det löste jag genom att titta förbi arbetsledaren/personalansvarige/mini-chefen och drog in i kylen med dörren stängd bakom mig.
Efter en liten stund kom han in och pratade med mig.
Jag stod och grät framför honom.
Och jag kunde inte sluta.
Helt.. vrickat.

Jag har ännu inte släppt stressen ifrån förra veckan. Uppstressad varje minut av dagen, och idag orkade jag inte hålla emot längre. Allting brast.
Och det fortsatte i flera timmar, stod och jobbade samtidigt som tårarna rann.

Han sa bra saker, och förstod mig och blabla, och att jag skulle komma in till honom om det var något och att jag kunde åka hem om jag ville.
Jag ville.
Men jag tänkte bara på allt jag måste göra på jobbet, hur ska det gå om jag går hem? Så jag stannade en liten stund till, sen kom ännu en attack, och jag var påväg hem, men så kom jag på ännu mer saker som jag inte bara kan lämna, så jag stannade kvar. Jag slutade gråta runt lunch.

"Sån här är inte jag, jag gör inte så här.. jag ger inte upp, jag är inte sån här.." sa jag gång på gång.
Men han hade ju en rätt bra förklaring till min reaktion.
Förra veckan var höstens allra största vecka. Och jag var helt själv som ordinarie. Med allt ansvar och beställningar och tusen saker att göra på en och samma gång. Jag som inte ens har full koll på allt än. Tre dagar irad,10-12 timmar per dag, hyperstressade jag.
Och jag har inte kunnat släppa det.

Jag är lite skraj inför morgondagen. Men försöker att inte tänka på det.

Nu är jag helt slut i huvudet, känns tungt och börjar få huvudvärk.


Och nu när jag kom öppnade jag ett nytt mail.
Onsdagen den 29 november, v 48, klockan 14.00 ska jag på studievägledningsmöte i Göteborg.
Jag är påväg bort.

Breakaway

Grew up in a small town
and when the rain would fall down
I'd just stare out my window
Dreaming of what could be
And if I'd end up happy
I would pray

Trying hard to reach out
But when I'd try to speak out
Felt like no one could hear me
Wanted to belong here
But something felt so wrong here
So I'd pray
I could breakaway

I'll spread my wings and I'll learn how to fly
I'll do what it takes 'till I touch the sky
I'll make a wish
Take a chance
Make a change
And breakaway
Out of the darkness and into the sun
But i won't forget all the ones that I love
I'll Take a risk
Take a chance
Make a change
And breakawaaaaaay

Wanna feel the warm breeze
Sleep under a palm tree
Feel the rush of the ocean
Get aboard a fast train
Travel on a jet plane far away
And breakaway...

I'll spread my wings and I'll learn how to fly
I'll do what it takes till I touch the sky
I gotta make a wish
Take a chance
Make a change
And breakaway
Out of the darkness and into the sun
but i won't forget all the ones that I love
gotta take a risk
Take a chance
Make a change
And breakaway

Buildings with a hundred floors
Swinging round revolving doors
Maybe I don't know where they'll take me
But I gotta keep moving on, moving on
Fly away
Breakaway...

I'll spread my wings
then I'll learn how to fly,
Though it's not easy to tell you goodbye
I gotta take a risk
Take a chance
Make a change
And breakaway
Out of the darkness and into the sun
But I won't forget the place I come from
I gotta take a risk
Take a chance,
Make a change,
And breakaway...

Breakaway
Breakaway...

Första steget

Nu har jag skickat ett mail till studievägledare på Göteborgs Universitet.
Läskigt.
Enormt läskigt.

Dags att ta ännu ett stort kliv

Jag ska ta tag i mina funderingar med att börja plugga.
Jag är så helvetes trött på jobbet, jag vill inte ha såna dagar igen som de jag just har haft.
Och det lär jag säkerligen få senare.

Jag kommer dock hålla ut till hösten om jag får fortsatt..
Men jag ska ringa till Göteborgs högskola snart och fråga efter deras syo så jag kan få bra hjälp för vad fan jag ska söka och hur jag ska söka och vad fan jag kan bli och vad jag ska göra för att bli det jag inte riktigt vet vad jag vill bli.
Men jag har fått nog.
Jag vill inte spendera mitt liv med ett skitjobb som tynger ner mig och sliter ut mig.

Igår var mamma här och diskade åt mig.
Har inte lyckats göra det sen jag skadade mig.
Jag sopade golvet i köket, sen var jag helt slut i armen.
Jag frågade mamma om det var normalt att bli så trött av lite sopning av golvet framför diskbänken.
Det var det inte.

Jag var nära på att börja gråta flera gånger igår av ren utmattning. Och då hade jag ändå fått sova i 12 timmar.
Det räcker nu.
Fast det kommer fortsätta tills hösten, om jag är kvar, för det kommer vara då jag sätter igång.

Jag måste vidare med mitt liv.
Jag har stått och trampat på samma ställe i flera år nu.
Med en vilja, men aldrig gjort den någon rättvisa.
Tillslut tog jag tag i mig själv, och förändrade massor, fick mig att må bättre, fick mig att se annorlunda på världen, fick mig att se annorlunda på mig själv.
Gjort mig säkrare.
Nu är det dags att kliva av det jag står på.

Ge mig nya mål.
Mål som gör mig nåt så inihelvetes rädd så jag kan inte riktigt sätta ordet på.
Jag lär gråta flera gånger av rädsla.

Men jag måste.

Jag tänker inte bo kvar här.
Och det är jobbigt att ens tänka tanken.
Men jag måste vidare.
Och min 8 minuters gångväg till mamma kommer bli längre.

Men jag kan inte fortsätta att klaga på jobbet och sen inte göra något av det.
Jag måste vidare.

Jag måste prata med en syo.
Kanske bor jag i Göteborg och ett år.
Kanske.
Kanske.

Mattips

Min mat idag.
Det var gott.
Stekt lax med kokt potatis och broccoli.

Du borde prova det någon gång.

Stringkillar

Okey, haha, jag klev in på den där tidningen och fick syn på något.
Av nyfikenhet var jag självklart tvungen att klicka på länken för att se tydligare.

Några heta kändisar blickar fram mot en via skärmen, men aftonbladet har manipulerat dem, till att göra dem avskyvärda.

Jag ställer bara en fråga..
Varför?

För att skona just dig så.. hm.. nej, jag lägger inte upp bilderna. Du kan få klicka på den här länken istället om du är lika nyfiken som mig.



Johnny depp var nog min favorit..

Test

Lyckades göra det där testet med min playlist som jag fann här .
Jag har laddat en lugn playlist för att få mig att slappna av lite.. men här är resultatet;

Will it be ok? - 7milakliv
How are you feeling today? - öppna din dörr
How do your friends see you? - behind these hazel eyes
Will you get married? - i'm so sick of love songs
What is your best friend’s theme song? - Everytime
What is the story of your life? - Brothers
What was high school like? - Glorious
How can you get ahead in life? - Breakaway
What is the best thing about your friends? - Home
What is tonight going to be like? - Then you look at me
What is in store for the remainder of this weekend? - You'r beautiful
What song describes you? - Candle in the wind
To describe your grandparents? - You'll still you
How is your life going? - Since you been gone
What song will they play at your funeral? - With arms wide open
How does the world see you? - Tell him
Will you have a happy life? - Goodbye my lover
What do your friends really think of you? - Open your heart
Do people secretly lust after you? - Hold me now
How can I make myself happy? - To where you are
What should you do with your life? - Can you feel the love tonight
Will you ever have children? - Lately

Lyckat.

Min stund i rampljuset av bottnen

Jag minns den dagen som snart blev kväll då jag upplevde det första gången.

Jag hade börjat kämpa ett halvår tidigare, dragit upp alla gamla minnen och elakheter ur mitt inre och satt ord på dem, givit dem styrka att ta sig upp genom min strupe och tyst skrika ut. De måste ut och sättas ord på för att tillslut kunna smälta bort och enbart bli ett svagt minne av något som för längesedan inträffat och som påverkar vem jag är idag, men något jag kan leva med.

Men det kunde jag inte då.

Jag hade lyckats ta ett steg åt rätt håll, vilket resulterade ner till bottnen. Man måste ta sig dit för att lyckas ta sig upp helt, och jag slog bottnen med en kraftig smäll.

Mitt i all kamp kom en pojke underfund med att en gång för alla avsluta sin relation med mig. Och eftersom jag redan var nere och kröp i dyngan så lyckades den visst förvandlas till någon sorts kvicksand som försökte sluka mig hel, men i tusen bitar. Jag hade lyckats bygga upp någon sorts platå i mitt huvud, och den platån som jag stod på var denna pojke.
En helt omöjlig uppgift att kräva av en människa - att vara den som stödjer mina fötter till att lyckas stå kvar.
Och eftersom det inte gick så vidare bra föll platån ihop och jag sjönk ner i helvetesgapet, en gång för alla.

Jag minns att jag la mig i sängen för att sova. Låg med huvudet på kudden, på rygg och tittade upp i taket. Strax började jag gråta av saknad och ilska och hjälplöshet. Jag började krampgråta.
Men denna gång hände något annorlunda. Jag började hyperventilera, jag försökte få luft, men det gick inte. Satte mig snabbt upp för att det kanske skulle gå enklare att andas om jag inte låg ner. Jag satt och höll mig krampaktigt om bröstet och fortsatte att försöka få luft ner i mina lungor. Ömsom grät och ömsom kippade efter luft.

Sen den kvällen fick jag alltid liknande tecken runt klockan 17-18 på kvällen - då det började bli mörkt - då det snart var tid att sova för natten. Jag kunde sitta ner i soffan framför tvn och blicka mot klockan, och plötsligt känna det som om någon sitter ner på min bröstkorg. Jag börjar andas tyngre och tyngre och känner ångest inför att lägga mig ner i sängen och blunda.

I samma veva drömmer jag en verklighetsbaserad mardröm. Men i min nutida ålder.
Som får mig att inte våga lägga mig. Jag blir livrädd för att somna. Jag drömde samma dröm två nätter irad.
Istället för att lägga mig satt jag uppe halva nätterna och hatade numera sömnen som jag tidigare älskade. Jag blev vansinnig över att jag inte hade den där tröstande famnen att ta till.
Hur i helvete kunde han lämna mig helt när jag just hade dragit upp allt till ytan, och fått mardrömmar och fått hela denna jävla dynga rätt på mig?
Varför var han inte här nu när jag behövde det som mest?
Vem skulle jag ringa till nu, när jag lyckats få en släng av panikångest?
Ja, du hörde rätt.
Jag.
Panikångest.
Hur fan går det ihop?
Sånt får inte jag.

Det ordet darrar av desperation och hjälplöshet, och svaghet.
Sån är inte jag.

Men så blev det. Och det var min stund i rampljuset av bottnen.
Min början av resan uppåt.
Och min början att förstå hans roll i det hela.

Jag insåg kanske ett halvår efteråt, eller kanske till och med ett år, att han bidrog till en hel del dumma saker under hösten, och att det var delvis mitt fel att han bidrog till det. Och det var bra att saker och ting tog slut mellan oss. Men jag insåg även att det vore helt ofattbart om han inte hade försvunnit. Våran relation var inte bra, och man kan inte bära någon's liv på sina egna axlar. Det går inte.


Men jag minns den dagen som om den vore igår.
Den dagen som jag slöt mig ihop bland de där deprimerade jävlarna som har panikångest.
En liten släng bara, men ändock.

Jag vägrade fortfarande att knapra tabletter.
Jag började gråta under en gruppterapi, något jag aldrig skulle ha gjort annars. De blev överraskade, men ledaren hade förutspått det. Jag hade berättat om att jag drömt mardröm, och jag såg ut som om jag strax skulle bryta ihop.
Men jag vägrade knapra tabletter sen när vi pratade enskilt.
Det har varit min inställning hela vägen.
Jag var i bottnen, och inte fan ska jag stoppa i mig droger.
Ska jag ta mig upp levande härifrån måste jag göra det på egen kraft.

Avgrunden blev starten på mitt nya liv.
I samma veva träffade jag H, sen flöt allting på.
Nu står jag här, snart 2 år efteråt, och har förändrat det mesta med mig själv som jag kan förändra. Har en hel del kvar, men jag kommer klara det.
Det är jag övertygad om.

Och jag tänker inte börja hyperventilera igen.
Men, skulle jag en dag göra det.. det finns alltid en väg upp igen.
Det gäller bara att vara inställd på det.
Det är åtminstone min tro.

Mormors resa in på servicehem

(Bilden togs strax innan vi åkte med henne)

I fredags åkte jag, lillebror, mamma och B till Alingsås vid 08.15 på morgonen. Vi mötte upp min morbror hemma hos mormor, och efter några timmar kom även min vän H och min syster dit.
(Jag och H skulle umgås och gå på Magnus Betnér senare på kvällen, och löste allting genom att mötas upp i Alingsås så att hon kunde åka med oss hem senare.)
Det var nu dags för mormor att flytta in på servicehem.

Hon var väldigt pigg och glad, satt och skämtade en hel del och skrattade högt. De stunder ser man varifrån mamma har fått sitt skratt. Enligt H är även Mormor, mamma och jag väldigt lika när det gäller busigheten, roligheten, skrattet.

Mormor var delat positiv och delat negativ till flyttningen. Hon vände sina lätt röda ögon mot oss och sa "Jag vill inte flytta.." med en gråtmild röst. Det var svårt att möta blicken och försöka säga några tröstande ord. Det var min syster som lyckades finna dem "Jag vet mormor, det är alltid jobbigt att flytta, man blir rädd, men det kommer att bli så mycket bättre!".

Strax åkte vi iväg och anlände till mormors nya hem, en servicelägenhet, där min morbror och lillebror hade burit in en del av mormor's möbler. Efter att det kom upp lite tavlor, fotografier och prydnadssaker blev det riktigt hemtrevligt. Vi försökte skapa en så lik atmosfär som mormor var van vid, så lik hennes lägenhet som möjligt. Mest mamma som hade den tanken i bakhuvudet. Mamma ställde möbler så att det var så enkelt för mormor som möjligt, medan morbror's familj ändrade saker då de hälsade på, för att få det så mysigt som möjligt. Ingen tanke på den andra biten. Dock blev det bra visade det sig senare då vi kom dit igen på söndagen.

Det var lite jobbigt när vi satt där i hennes nya hem och hon frågar om och om igen "ifall hon nu ska bo här? Ska hon inte åka med hem idag? Jag vill inte.. jag vill inte bo här.. jag vill hem."
Hon såg så ledsen och rädd ut. Jag och syrran satt bredvid henne i soffan delad tur, för att hon skulle ha någon nära sig hela tiden.
Det var hemskt. Hon var helt förstörd, hade röda ögon som såg så ledsna ut och nära viskade ångestfyllda önskningar om att hon inte vill.

Sedan gick jag och syrran med mormor i varsin arm in i dagrummet där några av de andra boende befann sig. Mormor hälsade på dem och pratade litegrann. Frågade om vad de hette och sa att det var trevligt att träffas. Men så fort hon hade tagit i hand och jag hade ställt mig en liten bit bort tog hon tag i min arm snabbt igen och höll krampaktigt fast i mig. De två sista tanterna ville hon inte hälsa på, för då blev det för jobbigt. Hon hann bli gråtmild igen och ville gå tillbaka in i rummet/lägenheten.

Det var jobbigt en stund då hon var ledsen över situationen. Satt och blinkade bort min egen tårögdhet. Men allting slutade bra. Åter igen återvände vi in till dagrummet där de andra satt, och mormor satte sig ner i en fåtölj vid två andra tanter, och där kramade vi allihopa om henne och sa hejdå, med ett löfte om att vi skulle komma åter igen på söndagen. Jag var lite rädd där en stund att ett "hejdå" skulle göra henne ledsen, men det gick bra. Vi kunde strax gå därifrån och åka hem.

Nu bor hon inte längre i sin lägenhet, den hon har bott i sen min morfar dog i Januari 97.
Vi kommer att behålla den ett par månader innan den ska säljas, men det känns lite...
Men det här kommer bli det bästa för mormor.
Hon kändes redan lite piggare på söndagen då vi kom dit.
Alla förändringar är jobbiga, men de flesta är väldigt nyttiga och till de bättre.

Och blir jag orolig får jag tänka på det hon sa innan vi åkte dit "..Är det ett hem för dementa? Behöver man vara snurrig för att bo där? Oj, ja, då får jag säga till dem att jag är lite snurrig, annars får jag inte bo kvar!". Det gäller att ha kvar humorn helt enkelt. Även min 88åriga lite snurriga mormor har den.

Jävla skit

Det är så sablans irriterande när man går på toaletten för att kissa, men istället så bajsar man, och sen glömmer man av ifall man verkligen kissade från början eller inte.
Det slutar alltid med att jag sitter kvar där en kvart för att känna efter ifall jag fortfarande är kissinödig.

Jävla slöseri med tid om något.

Ville bara berätta det.

Söt bebis

Space länkade till en så ljuvligt söt skattande bebis.
Kika in!

Klicka, klicka, klicka!

Återvändsgränd

Jag är påväg in i en återvändsgränd och det känns väldigt ruttet.

Fick precis tårar i ögonen när jag tänkte på hur det här kan sluta..

Jag har alltid velat bli vän med mina ex, det planerade jag långt innan jag ens lyckades skaffa mig min första pojkvän. Jag ville helt enkelt kunna ha en fortsatt relation även efteråt.
Och jag lyckades med min första, närmare bestämt 50% av de jag haft.
Vi har nära nog nästan haft daglig kontakt sen det tog slut fullständigt för 3 år sedan. I februari nästa år var det 4 år sedan vi blev tillsammans.
Trots alla bråk vi lyckades få i slutet, för 3 år sedan, har vi lyckats behålla pratet mellan oss, vi har träffats lite då och då.
Skrivit mail, skickat sms. Pratat alldeles för dumma saker, tjafsat, bråkat ännu mer, kramat om varandra, undrat hur fan vi ska ha det, sagt nej, sagt ja, blivit förbannade, slutat prata, börjat prata..

Jag skulle vilja kunna träffa honom och sova ihop med, krypa in i famn och bara finnas där - utan något mer. Inga känslor finns kvar, så varför inte bara återvända till den varma famnen man en gång kände sig så trygg i - på flera olika sätt?
Den famnen som lyckades rädda mig från onda ting.
Jag vill kunna ha honom i mitt liv.
Vi har ändå haft kontakt sen jag var 16 år. Dock på ett ytligt plan, men som 19åring fördjupades det.
4 år.

Men jag kan inte.
Tanken att vara nära känns helt.. bortom allt.
Jag vill, men jag kan inte. Någonting tar emot.
Den famnen som jag har velat ha som räddning såfort jag fryser, den jag tänkt behålla som vän och allt vad det kan vara. Jag kan inte.
Han vill ha mer.
Vill återvända dit vi var förr.
Men utan kärlek.
Han vill ha det kroppsliga.
Jag kan inte.

Vi bråkar om det.
Vi kramar om varandra.
Vi blir ledsna.
Vi ler.
Vi bråkar igen.

Nu har vi skickat några sms ikväll, om vad vi gör, och som vanligt börjar han inleda med ngr ord som riktar sig mot det kroppsliga.. och jag är som alltid avvisande.
Efter ett tag får jag den där frågan. "ää, vad ska vi göra med våran relation?"
Och jag får tårar i ögonen.
"Jag vet inte. Vad vill du med mig?" får han som svar.
Jag vet exakt vad han kommer svara.
Vilket han också gör.

Jag är påväg in i en återvändsgrej.
Och jag vet inte hur hård smällen kommer att bli.
Nu är det omvända roller.
Jag som inte vill, han som vill.
Kommer vi få avsluta våran relation?

Det känns hårt.
Tårar i ögonen igen.
Jag vill inte förlora kontakten trots att vi så ofta tjafsar.
Men, den är ju en del av mig, han är ju en del av mig.
Vi är ju vänner..

Varför ska allt vara så komplicerat?

Servicehem

Jag är lite seg på att skriva här märker jag..
Nu är jag mest trött.
Och hungrig.
Och ska fara iväg snart, mitt i natten.
Känns det som åtminstone - mitt i natten.

Skulle ha sovmorgon idag egentligen, ledig, men mormor ska in på servicehem, så blev att man hjälpa till.
Men seriöst, måste man gå upp tidigt för det?

...

Ikväll smäller det!