Avslöja?

Ibland får jag den starka viljan av att sätta mig och skriva ner allting om mig själv.
Allting som har hänt mig, alla saker som har gjort mig till den jag är idag.
Men det går inte.
Inte här.
Det finns folk som inte ska ta del av det - folk som faktiskt läser detta.
Då känner man sig lite.. begränsad.
Men sålänge det finns ett bevis på vem jag är fungerar det inte att vara helt öppen.
Att skriva i omskrivningar och tolkningar är en helt annan sak.
Det har jag redan gjort.
Men att vara ärlig om allt som jag faktiskt går och bär på, ordagrant skriva alltihopa, kan jag inte.

Inte saker som jag bestämt mig för att hålla tyst om.
Synd?
Ja, litegrann.. Men det stoppar mig som sagt inte ifrån att omskriva allting och berätta ändå.
Bara att det blir lite svårfattat för de som läser det.

läskigt.

Det känns lite läskigt, av någon konstig anledning jag inte vet vilken (jomenvisst...), att åka till jobbsak idag.

Onsdagsdejt

En arbetsplats är ett farligt ställe.
Det har jag fått erfara idag.

Det hela började med ett skämt, jag fick för mig att skoja till det lite och kallade oss för "radar-paret". Det pågrund av att vi arbetade väldigt snabbt ihop när det gällde ett arbetssätt.
Sedan har det utökat till lite allt möjligt.
Nu är det allmänt känt att jag är intresserad av personen i fråga.
Rykten går fort.

Idag fick jag reda på, från en, att någon hade gått till personen i fråga och berättat att jag är intresserad av honom. Den som berättade det för mig vägrar avslöja vem det är som har "skvallrat".
Dock hade jag några dagar innan stått och skämtat om det öppet med en tjej precis framför denna pojk, då han även skrattade åt det. Men då var det på skoj.
Nu har det blivit hur seriöst som helst.

Men för att återgå till att berätta om det som hänt nu..

Idag efter lunch kom jag in i det lilla produktionsrummet (med alla de trevliga människorna, mer manliga än kvinnliga) och stirrade på något som stod framför mig.
De andra hade inte kommit in i rummet än.
Det något som stod framför mig var; En vagn med en stor ljusstake med långa vita ljus i, två stycken vinglas, en skopa med dill, en burk med räkor, två dunkar med vitt och rött-matlagningsvin samt ett papper där det stod "[Hans namn] + ? = Onsdagsdejt?" och över det hade någon ritat ett stort rött hjärta.
Jag höll på att svimma när jag såg det.
Väntade in de andra som strax också såg det och fick som svar ett stort skratt.
Som tur var hade pojken i fråga inte kommit dit än, vagnen kördes ut ur rummet och ställdes i korridoren till alla's chans att skåda detta verk.
Och så kom han tillslut..
Jag stod och skrattade och var generad i ett, jag valde att stanna kvar där jag stod av brist på mod.
Strax skickade dock en människa, som uppenbarligen älskar att reta mig, mig till att hämta saker som fanns i närheten av denna pojk. Sagt och gjort, jag gick dit, och möttes av ett stort flin. Jag kände mig inte alls röd i ansiktet.
Han fick tydligen reda på det igår, och idag möts han av ett uppdukat "bord" för två med ett ritat hjärta på. Vad ska han tro?
Å andra sidan stod inte mitt namn med på lappen, utan istället fanns det detta frågetecken.
Men hur svårt det är att räkna ut är ju en fråga..

Det här är jäkligt förbannat pinsamt, men samtidigt hur roligt som helst.
Hur ska det sluta?
Jag vet inte ens hur stort mitt intresse är.


Herrejösses.

Synd att jag ska bort från det rummet om 2 veckor..
men jag har hört talas om en personalfest...

Världen har gått under för längesen

Jag blir så ledsen och arg.
Hur i helvete kan man låta något sådant ske?

Kikar på tvprogrammet drevet på fyran där de delvis tar upp fallet med tonåringen som födde sin pappas barn, och även gjorde en abort.
All fakta och skit fanns framför ögonen på alla inblandade personer, alla som tillät honom få ensam vårdnad av sina barn. Hur kan man välja att blunda?
Och sen sitta och säga "det vi gjorde var det bästa då.."
Jovisst.

Jävla människor.

Smart katt

Jag har en alldeles för smart katt, eller elak.
Han sträckte sig upp mot tvn och stängde av den!
Jäkla knapp.
Jäkla katt.

Är det något tyst rop på uppmärksamhet tro?



..10 minuter efter gjorde han det igen.

Överlägsen som bara fan.

Åter igen har jag fått känna på känslan av att vara den duktigaste.
Känner mig överlägsen, men sådant får man inte säga högt..

Yrkesekonomi.
Jag gör ifrån mig massa pustande läten då vi för tionde gången tar om saker som jag redan förstod för två veckor sedan. Läraren söker min blick och ler då hon förstår att jag inte väntar på alla andra att räkna färdigt ett tal, som hon sa att man skulle göra, utan fortsätter tills pappret är slut.
Sedan möter hon upp mig på rasten där hon frågar närgånget "Vad vill du göra? Vill du fortsätta med det vi gör, eller något helt annat?". Hon frågar ingen annan.
Jag är den som förstår mest, den bästa helt enkelt. Personen som alla andra frågar.

En "klasskompis", som ofta häver ut sig flera kommentarer, säger "..i skolan var jag bäst på matte - nu är jag sämst."
För mig är det snarare tvärtom.
Sämst har jag dock aldrig varit - självklart. Vad tror du om mig? (hmhm). Men väldigt trögtänkt.
Nu gäller andra bullar.


Och nejdå, jag skryter inte alls..


Nu ska jag ringa min syster och fråga om hon vill ha en tv.
Jag är inte bara bäst och intelligent, jag är snäll också.

Glad, men..

Jag är glad.
Idag har jag införskaffat en 32" TV. Det var skojigt, gick i affären och skrattade samtidigt som folk stirrade efter oss och våra stora kartonger. I like big things.
Jag är även glad över att ha fått prata med en människa igen, någon som alltid lämnar stora avtryck.
Jag är glad för att jag har umgåtts med en trevlig vän hela helgen.
En vän som har hjälpt till med saker som behövdes, en vän att skratta med. En vän som tänker likadant som mig. Ofta.

..och nu sitter jag här med min stora nya TV, den trevliga vännen har åkt hem igen, och människan som jag åter igen har fått tala med är frånvarande.
Den stora känslan av att inte ha någon att dela det glada med börjar ta över allt det.. glada.

Livet är komplicerat.
Och saker och ting blir roligare och enklare då man kan göra saker man tycker om.
Men så länge man inte har någon att dela det med känns det helt bortkastat.

Jag är glad.
Det är säkert.
Det hade bara varit mer glatt ifall någon fanns här.

Politik när den är som värst

Idag fyller en familjemedlem 20 år.
Under tiden som vi satt och mumsade våfflor kring bordet diskuterades det politik.
Som vanligt, förstås.
Och som vanligt blir jag förbannat frustrerad och vill gå därifrån.
Tacka fan för att jag kan sätta mig bakom min storebror's åsikter, annars vore jag ensam kring hela bordet bland familjen. Samma sak var det under jul - då var det min syster som stod för samma åsikter som mig.
Det som är mest frustrerande är att det är MIN familj!
De ska inte hålla på så.
Men jo, självklart ska de göra det ändå..

En liten egotripp

1. Jag har lagen på min sida. (låter lite läskigt va?)
2. Jag har haft en underbar arbetsdag idag. (läs de nedre punkterna)
3. Jag har skrattat och skämtat med flera stycken. (oh ja, mest om esteter..)
4. Jag har fått beröm av tre av dem. (Ja visst fan är jag duktig)
5. Jag har kommit lite närmare ett par personer. (..det vore inte direkt något stort fel att provkrama en av personerna förövrigt..)
6. Jag är i högform just nu - på jobbet.

Jag är bara så jäklars förbannat underbart bäst helt enkelt.

Skit på samen

..sitter här och funderar över varför jag inte tar och blir min alldeles egna psykolog.
Det är ju från sig själv man får de bästa svaren.
Eller?
Jag kan vara jäkligt duktig på att ge mig själv (eller snarare att ge andra, som egentligen samtidigt riktar sig mot mig..) välgenomtänkta svar, men förbannat idiotiskt slapp på att leva som jag lär.
Eller så är jag bara allmänt ego och tror att jag är så superb.
Om man då bortser från denna stora brist på att gå i mina egna väl utvalda spår.

Äh, skit på samen - som en vän skulle sagt.
Shit the same, då, naturligtsvis.

Sofistikerad

..jag, sofistikerad?
Det fick jag höra i helgen.
Jag såg sofistikerad ut.
Med den tröjan jag hade (lång, långärmad, urringad och röd), med benen i kors och glasögon.
Sofistikerad.
I jämförelse med henne själv då förstås.
Just i den sekunden kändes det som om vi bytte plats med varandra.
Men sofistikerad?

Radering

Inatt drömde jag att jag raderade hela min blogg, det enda jag sparade var adressen.
Alla texter var borta.
"..öh.. jag raderade min blogg nyss, och jag har ingen aning om varför."

Tur att jag inte enbart drömmer sanndrömmar.

Bra förändring?

Igår var dagen då jag blev glad, spänd och sedan deprimerad.
Idag var dagen då jag hade ont i magen i stort sett hela dagen, som senare slutade med ett huvud fyllt av leenden och huvudvärk.

Jag kan fortfarande inte tro att det är sant.
Nej. Händer det verkligen?
Vet inte vad jag ska tro, vet inte hur jag ska bete mig.
Blir orolig stup i kvarten.

Är det nu jag äntligen får min belöning?
Den började redan för ett år sen, och nu fortsätter den i stora steg framåt.
Och jag som var påväg att se nattsvart på allt igen.

Detta kommer dock inte göra mig lycklig, eller få mig att må bra - vilket jag ska lösa själv.
Men det underlättar en sablans massa.
Livet blir inte lyckligare - men enklare.
Är det inte så det heter?

Fan, jag är rik.

Skojskoj

Jag gick in på en viss bloggare's sida och hittade en rolig sak imorse som jag inte kunde hålla mig ifrån att härma..

Klicka här och njut.

RSS-flöde.

Någon fick mig att fixa ett RSS-flöde på denna blogg, jag har dock noll koll på saker och ting kring det.
Provar för tillfället i alla fall att länka till den adressen till höger under "links".
Återstår att se ifall någon snart kommer springandes och säger "men det där behövdes ju inte, dit hittar man utan länk!"

Min dröm

Ja, någon gång ska det ske.

Bara känslan av att veta vad jag då förmodligen kommer att känna får mina ögon att tåras.

Ställa mig upp, rakryggad, och visa alla vem jag faktiskt är. Vad jag faktiskt kan.
Alltid ser jag min mammas tårar framför mig. De tårar som alltid kommer då någon av oss utför saker som berör. Alltid ser jag min egen rördhet, trots att jag alltid har kunnat kontrollera den kan tanken om det aldrig stoppa tårögdheten och halsen som tilltjocknar. Jag ser även min syster's rörda ögon. Jag vet så väl hur blickar i min familj riktar sig mot mig vid sådana tillfällen.
Jag vet att jag kan, jag vet att jag är något och jag vet att jag inte måste bevisa något för någon.
Men ändå kan jag inte låta bli att tänka tanken och drömma.
Jag vill. Innerst inne så vill jag.
Det har alltid varit min dröm.
Bara någon tar uppgiften att knuffa och sparka på mig så jag kommer framåt - och sedan aldrig ge upp. Jag är envis - åt bägge hållen. Jag vill samtidigt som jag blir osäker och drar mig tillbaka och säger ett stenhårt NEJ som egentligen betyder ja, försök lite till!

Jag motarbetar mig själv hela tiden.
Jag vågar helt enkelt inte lita på mig själv samtidigt som jag aldrig kan sluta tro på mig.
Hur går det ihop?

Radio - och TVtjänsten.

Intet ont anande (jo, lite grann, jag ogillar när det ringer på dörren.. det är jäkligt jobbigt att få på sig byxor fort som tusan nämligen..) gick jag sakta fram till dörren då det plingade på. Kikade ut genom titthålet och noterade att det var något särskilt med gubben utanför, men jag valde att låtsas som om jag inte var hemma. Sagt och gjort; det fortsatte plinga, 3 gånger! Jag gick och hämtade mina byxor (ja, jag har alltid en tendens att ta av mig dem då jag kommer hem. Blev det för mycket information nu så får du gärna blunda en stund och föreställa dig att du simmar i ett ishav. Hjälpte? Bra.), lyfte upp katten i famnen och öppnade dörren. Min första tanke var "usch, ännu en försäljare.. orka!"
Men så lyfte varelsen framför mig upp ett kort samtidigt som han sa "Hej, jag kommer från Radio och TVtjänsten och undrar om du äger någon TV.". Mitt hjärta började dunka snabbt och hårt som tusan och tyst inom mig sa jag om och om igen "gulp, hoppas inte TVn syns nu, shit, helsike, vad läskigt!". Mitt svar blev "Nej, jag äger ingen TV" och som försvar höll jag upp katten framför mig som om han skulle skydda mig med sitt liv. Nu var jag beredd på att gubben skulle försöka tränga sig in i min lägenhet eller hota mig med något läskigt, men det enda svar jag fick var "Då ska inte jag störa mer".
Puh. Där räddade han mitt liv.
Tacka fan för att jag 10 minuter innan stängt av TVn..
Och tacka fan för att jag har läst på allt vad TVavgift är.

Jag lever farligt.

Och nejdå, jag äger ingen TV.
Det enda jag har är en manick som gör bilder och ljud för sig.
Min TV är sönder och slängd.
Precis.

Jag är bäst.

Idag hade vi yrkesekonomi på schemat.
Jag hade fått för mig, då vi slutade trean i gymnasiet med ståhej, att jag skulle få slippa denna sablans jobbiga matematiken. Men icke.
Yrkesekonomi. Varför, kan jag fråga mig själv hundra gånger - utan att få något som helst vettigt svar tillbaka trots att det är jag som svarar. Konstigt, mycket konstigt.
Ännu konstigare är dock detta med att jag har klarat av allting ganska galant hittills!
Jag förstår, jag kan, alla frågar mig hur man gör!
Jag sitter som värsta gurun medan alla sliter tag i mig från alla håll och erbjuder en plats till mig bredvid dem. Dock jäkligt jobbigt då jag inte orkar upprepa allting hela tiden, vill räkna lite själv. Jobbigt att vara bäst helt enkelt. Ja, jag säger då det.

Idag var det särskilt komiskt.
Jag och L som jag ofta brukar jobba med sitter och räknar ut en jäklars massa, innan har läraren förklarat hur man ska göra och alla försöker med samma sak. Strax kommer läraren fram till oss två där vi nästan är färdiga och börjar påpeka att vi har gjort fel. Jag stönar ljudligt och tycker allt ska fara och flyga, läraren flinar. L börjar ifrågasätta lärarens sätt att räkna och strax inser även jag att L är inne på rätt spår. Läraren har fel. Vi har rätt.
JAG HAR RÄTT!
Det är andra gången det sker. Att läraren har fel alltså..
Alla får räkna om igen, förutom jag och L.
Vårat allra första tal är felräknat då vi följde lärarens direktiv, men då vi fick räkna för oss själva gick vi efter det vi lärde oss i typ.. fyran.
Alla andra räknade fel hela vägen.
Läraren är värdelös.
Hon är en tant.
Förövrigt.


Jag är helt klart bäst.
Ja, jag säger då det.

this is me

Jag känner mig upprymd, jätteglad. Sprudlar nästan.
Känns främmande, men ändå hur nära mig som helst.
Sån här är jag!

Att läsa eller inte läsa

Allt fler och fler börjar blogga, jag blev en av dem.
Råkade hitta en särskild sådan för ett tag sedan, det var lite läskigt.
Borde finnas en lag emot att läsa saker som är skrivna av folk man inte riktigt vill eller borde läsa något av.
Samtidigt funderar jag på ifall jag ska ge ut adressen lite mer än vad jag hittills har gjort.

Självklart vill jag att folk ska läsa det jag skriver, men samtidigt finns det människor som jag helst av allt ser att de missar mig totalt.
Jag vet inte vad som överväger.
Allting jag skriver kommer vara tolkningsmässiga, inget "pang på rödbetan", utan folk ska inte förstå vad de läser om vid första blicken.
Därför borde det egentligen inte vara så farligt om dumma folk läser det.
Eller?

Helsike, vilka sablans problem.
Att läsa eller inte läsa - det är frågan.

Sug efter resa

Fredagskvällen närmar sig midnatt och jag funderar på att somna.
Känns lite så där smådrygt att man tillbringar fredagar åt att gäspa, ha huvudvärk och bara vara allmänt seg.
Får ändra på det snart.
Dra iväg på någon trevlig resa igen.
Det ska jag iofs göra nästa helg, bli skauning igen för en stund.
Men mer..
Jag saknar den perioden i mitt liv då jag tillbringade mina dagar i helt andra städer än den jag bor i. Åkte runt lite överallt, hit och dit. Allt ifrån Jokkmokk, Umeå, Gävle och Växjö. Har fortfarande kvar minnen från alla städer. Ljuvliga dagar, nervösa dagar.
Träffa människor man bara har pratat med på internet, flera gånger om.

Lustigt egentligen.. De två personer jag pratade mest med för 4 år sedan är den jag åkte allra först till då jag var 16-17 år, och den jag åkte sist till - förrförra helgen. Cirkeln sluts, på något konstigt vänster? (jag föredrar vänster framför höger.)

Nej, jag vill åka iväg snart igen. Fick mersmak efter Linköping.
Dock vet jag inte riktigt vart..
Stockholm skulle kunna vara roligt, lite småläskigt att tänka tanken bara, men vore roligt att träffa två stycken igen.
Sen kan Örebro vara ett förslag, men det vet jag inte riktigt. Det återstår att se.
Uppsala möjligtsvis också, eller Umeå.
Det är bara att komma på var alla man pratar med bor, så hittar man ett ställe att fara till.
Kruxet är pengar.
Pengar, pengar och åter pengar.

Dagens låt

Har gått och tänkt på den här låten hela dagen..

Depeche Mode - Home

Fastnade helt för den för ett tag sen. Fin.

Fjortis

Jag börjar, väldigt oroväckande, känna mig som en liten fjortis.
Jag har aldrig riktigt varit det, kanske jag tragiskt nog får gå igenom det nu.
Hemska tanke.

Jag har haft och har en tendens att bli intresserad av alla pojkar runt omkring mig.
Sådan ska man väl bara vara som liten?
Gå runt och blir kär i alla och skriva små kärleksbrev och sukta utan något ord till personen.
Förutom kärleksbreven så tenderar jag att bli en sådan där..

Okey, jag har varit kär, som jag själv räknar, två gånger. På riktigt. Sedan har det varit väldigt mycket intressen hit och dit.
Men nu, vad sysslar jag med?
Jag ser potential i alla jäkla pojkar som går förbi mig. (kan dock stoltsera med att intresset inte kommer pågrund av att de ser mig)
Ska jag bli rädd?

..å andra sidan.. när jag väl fastnar för någon (och det är ömsesidigt) är det med näbbar och klor (på ett bra sätt.). Då är det enbart den personen som gäller, men innan dess? Jag lyckas inte hålla mig fast i enbart ett intresse.
Nu har jag fått kramas med en supermysig pojke jag har pratat med i över 4 år, och jag har självklart fastnat för typ sjuttioelfte gången (har fastnat många gånger för honom ja..). Men är det i honom jag har fastnat i, eller myset, eller både och, eller i vad fan då?
Men nu har jag även fått upp ett intresse för någon annan, självklart. Har t.o.m. lyckats förändra mina blickar på honom. Men så fort jag får reda på att han kanske redan har någon försvinner förmodligen intresset direkt, hux flux.
Samtidigt har jag inte förlorat intresset för den andra, han finns där i bakhuvudet hela tiden.
Men pågrund av att det uppenbarligen inte är helt ömsesidigt så letar jag mig vidare, men bara en del av mig.
Jag vet inte hur många jag har skiftat mellan egentligen.
Vad tusan håller jag på med?

Min teori och ursäkt för detta beteende är mitt förflutna's brist på dessa företeelser.
Pågrund av vissa saker tappade jag helt och hållet ungdomsåren av all förälskelse, små blyga pussar och hångel i trapphus som ofta kommer i mitten av tonåren..
Kanske det är så att jag på något vis försöker ta igen allt det där nu.
Min resa genom kärlek och närhet har varit väldigt skakig redan från början, och när jag väl introducerade mig själv med det kom allting på en gång.
Alla dessa flyktiga intressen och blyga ögonkast är kanske bara ett sätt för mig att låta mig genomgå den fas jag faktiskt har missat.
Kan det vara så?
Mycket möjligt.
Jag har även bestämt mig för att jag ska lära mig att kramas.
Hur svårt det nu kan tänkas vara..
Men jag har aldrig fått lära mig det, från grunden.
Att kramas - på riktigt.
Bara kramas.
Inget mer.
Det är härligt. Fick erfara en hel natt med sådant för 1½ vecka sen.
Där fick jag en rejäl träning.

Får jag lov att bete mig som en fjortis?

På nya äventyr.

Nu har jag varit på äventyr - i tvättstugan, eller utanför om man ska vara exakt.

För någon vecka sen fick jag hem ett papper från hyresvärden där det stod att vi snart ska få helt nytt system till tvättstugan.
Nycklarna ska ersättas med kort.
Klockan 18.30 skall alla samlas utanför tvättstugan.
"Jaha.." tänkte jag "och hur ska vi få plats där?". Enligt mitt mattegeni till hjärna består detta hus av 36 lägenheter, därmed minst 36 personer (ja, minst, jag litar inte riktigt på att alla mina grannar har förmågan att klura ut att saker och ting går mycket smidigare ifall enbart en representant från varje lägenhet uppenbarar sig. (jag fick förövrigt rätt) (får man ha hur många parenteser man vill i parenteser förresten?) )
Nåväl, jag lunkade ner för trapporna och in i källaren där det redan stod några stycken i en klunga och diskuterade.
Jag gick sakta fram medan ögonen osäkert letade sig fram och tillbaka över korridoren. Jag var inte orolig över att lukta kodynga eftersom jag varit så vänlig nog att slänga in mig i duschen och göra mig extremt söt innan detta såkallade möte skulle inträffa. (nejdå, jag hade inte alls i tankarna att det faktiskt fanns en möjlighet att en söt.. pojke.. till granne fanns med i denna grupp. nej nej.) Jag är inte alls desperat, och jag blev inte alls besviken då det visade sig att gruppen bestod av gamla gubbar och kärringar.

Jag ställde mig med ryggen mot ena väggen där de andra stod uppradade, noterade muntert och pustande att jag just precis hade ställt mig bredvid den gubben jag tidigare har råkat sno en tvättid ifrån, och även (ja, två gånger sammanlagt..) blivit påkommen då jag hävade in min smutstvätt i maskin under hans just påbörjade pass. Jag ville inte alls krypa genom golvet.
Jag log inombords då personen som förklarade hur man skulle använda sig av kortet informerade oss om; "ingen annan är du som bokat tvättiden kommer in i tvättstugan" åt gubben's bredvid mig vägnar.

Strax började de ropa upp våra lägenhetsnummer (tur som fan att jag betalar mina räkningar på internet, annars skulle jag inte ha den blekaste sablans aning om vilket lägenhetsnummer jag bor i.), så en och en kunde gå fram och hämta sitt kort och prova på att boka samt boka av sin tvätttid - och sedan få lov att försvinna upp i sin trygga lägenhet med stängd dörr. Jag längtade, men även bävade. Jag verkligen hatar att göra saker för första gången framför någon annan, och nu framför 36 grannar!
Det fick antingen bära eller brista.
Tacka fan för att jag stod närmast så jag såg hur alla andra gjorde innan mig. Mitt nummer ropades upp som 10e, och jag var så duktig så. Grannen bredvid mig, som känner min familj sen tidigare (mest min mamma) klappade mig bildligt talat på huvudet och sa "-mitt namn- klarade det också!".. mhm mhm.
Strax kutade jag mot min kära källardörr upp till min lägenheten och kastade mig in, landade på golvet och rullade runt med katten. Snart hörde jag fler folk öppna och stänga sina dörrar och jag andades sakta ut. Äntligen var det över.
(nejdå, jag överdriver inte det allra minsta.)

Vore annars rätt trevligt att lära känna sina grannar.
Kändes som en endaste stor släktmiddag.. om man bortser ifrån att vi inte åt middag, eller var släkt.


Nu har jag rosiga kinder och nytvättat hår.
Ser faktiskt rätt söt ut om jag får säga det själv.
Rosorna kommer ifrån en slitig dag, jag är förbaskat trött.
Men det har varit roligt!

Har haft flera små samtal med den jämnåriga pojken som inte alls ser jämnårig ut, frågade lite om mig, och jag ställde motfrågor. Skojskoj och intressant. Rätt snygg också om jag får säga det själv. men nejnej, jag är inte ytlig. nej..

Och.. ja.. nu tog tankarna slut.

Var är du?

Skit.
Nu kommer den där välbekanta saknaden efter närhet igen.

Särskilt drygt är det då jag känner en tillfredställelse i att ha fått uppleva det mysigaste någonsin.
Men sen få gå runt och sakna det är ju bara nåt så förbaskat dumt.

Jag kan inte sätta fingret på vad exakt det är som har fastnat i mig, någon känsla som kommer fram lite då och då.

Det bästa av allt är nu beviset på att det finns minst en där ute som kan ge mig det jag vill ha.
Och det känns fruktansvärt, underbart trevligt.
Nu gäller det bara att finna den mysigaste och den bästa personen för mig - som är en och samma person.

Närhet när den är som bäst.

En närhet som värmer ens inre.
Bara att få känna ett par varma strykande händer mot sin rygg, som om de täckte hela.
Få lägga en varsam hand på en varm mage och bara finnas.
Hålla om varandra utan några ord, omslutas helt i en famn.
Lägga ena kinden mot varandra, mötas med mungiporna och tillbaka till kind igen.
Pressa sina läppar mot varandra utan att utforska mer för en stund.
Smaka på en hals, och själv bjuda på både sin hals och bröstkorg.
Kittlande fingrar längst hårfästet.
Ett krampaktigt famntag som inte vill ta slut.
Retandes lätta fingrar mot sin mage och ben, kittlandes över ljumskar.
Lek med tungor.
Bli omhållen bakifrån med en hand på bröst.

Allt detta utan något rivande behov av att man måste ta till något mer inträngande fysiskt.

Är det så jävla konstigt att jag saknar det?

Förbipasserade funderingar.

"I saw you at the station, 
You had your arm around what's-her-name 
She had on that scarf I gave you 
And you got down to tie her laces 
You looked happy, and that's great
I just miss you, that's all"

Pojkar

åh, jag blir så irriterad.
Att människor aldrig inser vad som är bäst..
Det har alltid varit bra att prata igenom saker för att veta exakt var man står, plockar fram alla gömda saker till ytan.
Anledningen till att jag försökte få tag i någon viss i flera dagar var pågrund av att jag ville undslippa förvirring och missförstånd.
Jag ville ta reda på hur saker och ting stod till.
Var personen i fråga stod.
Vad vi var.
Om vi var något alls.
Eller vad fan som helst.
Men det enda svar jag fick var "hoppsan, jag gav dig visst förhoppningar som jag inte borde ha gett" efter att han tolkade alla mina förfrågningar som "åh-vad-jag-är-kär-i-dig-och-vill-ha-dig-och-prata-med-mig-nu-
annars-går-jag-under-för-jag-saknar-dig-så."
Men det var ju inte därför..
Jag ville utreda saker och ting.

Jag blir så urless på folk som inte fattar.
Särskilt folk som inte vill ha ngn vidare relation mer än vänskap, men ändå gömmer sig då vänskap väntas.

Aaaah!
Jaja.
Pojkar, säger jag bara.
Pojkar.

Jag.

Ibland funderar jag på mitt liv, hur det har utstakat sig.
Alla mina krav på mig själv hit och dit, samt alla erfarenheter.
Jag har en tro om att allting som sker har en mening.
Hade jag inte fått uppleva allt det jag har fått uppleva skulle jag inte längre vara jag.

Jag vet inte hur många gånger jag har stått på samma punkt och av vrede stampat i marken hårt som fan med foten och svurit högt medan tårarna runnit.
Det är så mycket som har hänt som jag inte har kunnat kontrollera.
Det är så jävla enkelt att vara efterklok.

Alla stunder då jag inte vågade sova.
Alla stunder då jag var rädd för att se åt någons håll.
Alla stunder då jag varit skräckslagen inför någon.
Alla stunder då kroppen sa en sak men huvudet sa en annan.
Alla stunder då jag var alltför naiv för att förstå.
Hur i helvetes svårt är det egentligen att förstå?
Uppenbarligen väldigt svårt.
Känner man bara till en version av livet, vet man inte mycket mer om andra versioner.
"Så här är det" cirkulerades det runt i min skalle.

Varför?
Jag undrar varför i helvete allting har inträffat.
Ville någon testa mig?
Se hur mycket jag tålde?
Ibland instämmer jag med orden, som på ett ungefär ser ut.. "Det är bara de starka, som klarar av att hantera svårigheter, som blir utsatta för dem."
För visst tusan är det så.
För min del iaf.
Och inte för att verka egenkär och oj-vad-mycket-bättre-jag-är-än-alla-andra.
Men jag har ett stort jäkla bevis på det.
Mina ben är inte ett dugg trasiga, jag står upp på dem fortfarande.

Jag undrar bara varför.
Varför har allt varit som det varit?
För att jag ska kunna springa runt i världen med mitt babbel och bestämda meningar om saker och ting, och reta gallfeber på folk?

Jag vet inte om det har med min uppfostran att göra eller den stenhårda viljan att vända på negativa saker och se dem som positivt.
Men jag har en sjuhelsikes stark tro på mig själv.
Vill jag så kan jag.
Så är det helt enkelt.
Och ingen kan stoppa mig, om jag inte själv vill det.

Har jag formats till en sådan människa pågrund av allt jag fått uppleva?
Eller föddes jag till sådan?
Jag är en glad människa innerst inne. Det sa min mamma till mig en gång då jag sprang runt i underjorden. Och det påminner mig om den gången då en vän till en familjemedlem träffade mig för första gången, och han visste om att jag var såkallat "deprimerad". Men det enda jag ritade på pappret framför mig var små hjärtan med armar och ben som log.
Inga svarta kors eller hatsymboler.
Jag har helt enkelt aldrig varit den sortens människa.


Ska jag tacka och ta emot?
Jag har alltid sagt att jag inte skulle ändra en endaste liten detalj av mitt förflutna om någon gav mig tillåtelsen. För då skulle jag inte längre vara jag.
Men ibland undrar jag om det är värt det.
Det är då jag måste inse att jag inte finns till för andra människor.
Jag finns till för mig själv.
Och enbart mig själv.

Därför spelar det ingen roll hur många människor det finns runtomkring mig, eller hur många människor jag i mitt liv kommer hångla upp mot en vägg, eller vem som kommer vara den förste som säger "Jag älskar dig" till mig först på riktigt.
Det är inte alla andra som ska älska mig, eller umgås med mig eller se åt mitt håll.
Det är jag som ska göra allt det där.

Jag.


Jag har nu skapat ett till mål.
För några år sen bestämde jag att allting skulle vara fixat och klart lagom tills jag fyllde 25år, jag har tid kvar på mig tills dess och jag är självklart övertygad om att jag kommer lyckas.
Nu sätter jag ett till mål.

Men det är för nuvarande bara till för mig.

Besöksräknare

..tog just bort min lilla besöksräknare jag har haft på sidan sen jag startade.
Men kom underfund med att jag inte vill ha kvar den, vill inte se hur många som läser.
Jag skriver inte för alla andra.
Jag skriver för mig.
Därför kvittar det hur många det är som läser det.

Blir så fel annars.

Tomrum

Jag vaknade med den där välkända tomheten igen.
Men den har existerat från och till i över ett år och mer därtill.
Känns just nu dock lite..jobbigt.
Jag kommer börja leva på minnen åter igen. Är det bra eller dåligt?
Ibland behövs det för att inte trilla dit igen som jag så länge har vägrat göra.

Tomt.
Hur ska man lyckas fylla tomrummet?
Det fylls bara då jag har någon att ligga nära och krama på.
Jag borde finna något substitut hos mig själv.
Hur gör man det?

Helsikes jäkla skit, och lite flirt..

Bajskorv!

Det är ungefär allt jag har att säga.
(trodde du va?)
Saker och ting gick inte som jag tänkt mig, men ändå precis som jag egentligen har vetat hela tiden. Tredje gången gillt helt enkelt.
Rätt drygt.
Men men. Personen i fråga har kanske aldrig varit den bäste för mig.
Personer som får mig att bli tjatig och sorgsen och förvirrad borde jag hindra mig ifrån att fortsätta prata med.
Haha. ja, det är nu jag ska säga att det aldrig har hänt förut..
Hänt med alla tre.

Äsch. Mitt huvud har intalat sig att vi skulle träffas och skulle kramas och pussas helt enkelt. Hade varit omöjligt att komma undan i slutändan.
Jag förälskade mig självklart i magen.
Jag har något särskilt för magar, fråga mig inte varför.

Så drygt allt bara.
Jag fick det jag ville ha, allt var perfekt förutom lite småsaker jag alltid lyckas glömma.
Jag ville dit igen.
Och vill fortfarande, men ändå vill jag det inte.
Mitt huvud har extremt svårt för att släppa taget om besattflirtningen.
Jag är jävligt duktig på att flirta, det har pågått konstant i flera år nu, och det här känns inte som ngn stor anledning att sluta med det, trots att det enbart var negativt som nyss sas.
Känns ju lite smått idiotiskt egentligen.
Men jag är helt enkelt flirtig..
Och han hade faktiskt en mysig mage.


Nu ringde en försäljare.
Jag pratade flirtigt.