Kärlek kan ha många olika former

Och lussekatter likaså!

Nu är dörren stängd

Jag upplevde den värsta dagen på länge igår.
Fick alla mina farhågor bekräftade, hårda ord på svart och vitt.
Mitt hopp om att någon gång få lite förståelse och tacksamhet, jag trodde lite för mycket på det.
Nu vet jag bättre.
Finns ingen plats i mitt liv för någon som honom.
Jag har för länge sedan raderat honm ur mitt liv, men nu tog jag det sista steget.

Min filosofi är numera att jag får må dåligt om jag vill må dåligt.
Igår ville jag må dåligt, jag ville må åt helvete, jag var tvungen att må åt helvete.
En hel dag ägnade jag åt det, jag tillät mig.
Allt var gyttja och mörker och krampaktigt gråt.
Jag kunde inte ens äta utan att gråta.
Och morgondagen, alltså idag, skulle allt vara förbi och dörren skulle stängas.

Om jag lyckades?
Ja.
Jag mår bra idag.
För jag fick må dåligt igår.

Och jag vet att jag är en bättre människa än vad han någonsin kommer att bli.
Och nu är det ett avslutat kapitel.
Idag vände jag blad, och 2012 är mitt år.
Äntligen!

När man ser kort på gammalt ex

Hur tusan kunde jag vara jättekär i honom?

Omplanerad kaffedejt

Det här kommer att bli en historia för sig senare i framtiden då jag tänker tillbaka på hur det började från första början.

Hur allt startades är en annan historia som jag kanske tar upp senare, men hur just denna grej startade som jag ska presentera här.. ja, DET är en historia i sig.

Jag och H bestämde att vi skulle lära känna varandra som vänner, och H skulle alltså komma hit och dricka kaffe förra fredagen. Klockan 10 på förmiddagen.
När klockan är halv11 ringer han (efter att jag smsat för en stund sedan) helt yrvaken och säger att han hade helt försovit sig. Sen dess har jag retat honom för det. Vi sågs alltså inte på kaffe. Dock senare på kvällen under andra sammanhang.
Så vi bokade om detta kaffetillfälle till idag, fredag.
Vi bestämde att han skulle komma hit klockan 12.
Det är ju mindre risk att försova sig!

Sen får jag ett sms ifall vi kanske kan ändra tiden ändå? Jobbet hade ringt och bett om en annan tur, så kan vi ses halv5 istället?
Javisst, det går bara bra, sa jag! Och skrattade lite över att detta är ju komiskt.
Sen en stund senare får jag sms igen där det står "Det var visst halv4.." och där bröt jag ut i ett flabb.
Okey, halv4. Fint.
Då ses vi!

Idag, för en liten stund sedan, ringer han upp mig från jobbet.
Frågar vad jag gör?
Jo, jag sitter och sopar upp en hög med massa glas, svarar jag. (bild kommer nedanför)
Ingen aning om hur det gick till, men det bara brakade sönder.
Han säger sen att detta kommer att låta väldigt komiskt.. men.. Kan du stå utanför mig vid 10 i 4 istället?
Och jag börjar skratta rätt ut i telefonen.
Han ska tydligen åka bort över helgen, och hinner bättre om jag kommer dit istället.
Det blev mycket skratt från båda två i det samtalet.
Men ses, det ska vi!

Klockan 10 i 4 står jag utanför hans lägenhet.
Han fick också lova att han måste komma hit och se hur städat jag har!

Så ja, detta är en historia i sig.
Nu väntar jag bara på ännu ett samtal där H säger en ny tid ;)

Kaffedejt

Imorgon ska jag ha kaffedejt med en bra kille!
Ja, det finns ju många bra killar också, bara att det har tagit tid att hitta dem för mig.
Vänner är bra att samla ihop och njuta av :)

Min kamp

Jag kom till den punkt i våras där jag inte orkade leva i tillvaron längre.
Jag levde, men jag orkade ingenting.
Jag hade ångest.
Jag tog mig i kragen och ringde vården, jag bad om hjälp.

Efter att ha levt med en sambo som gjort mig olycklig till både kropp och själ skapades det tillslut en sån vanmakt hos mig.
Det blev som en post-traumatisk stress.

Min sista kontakt med honom var i Mars.
Sen var det som om stora tyngder släppte från mina axlar.
Men samtidigt var det också då, efter en tid, som allt jagade mig, allt som jag har fått trycka inne för att en annan människa försökte ta min energi och lyckades.

Jag tillbringade därefter fram till november att gå hos en kurator för att klura ut alla otäcka känslor. Få bukt på mig själv. Få bukt på honom. Få bukt på hela mitt liv.
Få bukt på idiotsakerna som hände under sommaren i min kompiskrets. Den krets som jag nu bara har valt ut godbitar ifrån och kastat undan resten.
Det är skönt när människor visar sitt fula tryne, det är då man inser vilka som är värd mödan.

I november bestämde jag mig för att vara färdig med kuratorn.
Jag mådde inte odelat bra, men jag kände mig färdig med just det som samtalen gick ut på.
Jag var också redo att möta Honom.

Komiskt nog körde han förbi mig i sin röda bil, som jag var chaufför i under ett halvår, då jag gick från kuratorn och hem.
Samma dag som jag avslutade, samma dag som jag sa att jag var redo att möta.
Han såg mig inte, men jag såg honom. Jag flinade.
Symboliskt.

Jag är lycklig i mig själv.
Och det är dit jag har kommit.
Lycklig.
Lycka.
Alrig sagt eller skrivit de orden när det gäller mig själv.

Och det är tydligen vanligt att få svackor då och då när man börjar må bra.
Men det jag är gladast över att jag har funnit lyckan själv.
Inte genom att ha träffat en ny kille.

Det är möjligt att jag kommer skriva sporadiskt här igen. Och jag vet inte ens vilka som läser detta.
Skriv gärna ett ord eller fler i kommentarsfältet du som läser, så kan jag få ett litet hum iaf.
Egentligen spelar det ingen roll, men är intressant att se.

Jag är en sådan som skriver utlämnande.. Men å andra sidan skriver jag utlämnande på Facebook också, vad är skillnaden? Hela världen kan läsa detta,.. Haha, det kanske är skillnaden.
Och fler ord används.

Lycklig

Nu har jag hållt på att hoppa fram och tillbaka med blogginlägg, inga blogginlägg, blogginlägg, inga blogginlägg i 3 års tid!
Och jag är fortfarande på den nivån där jag inte riktigt vet vad jag ska skriva.
Jag är så förtjust i att skriva om ALLT och INGET, men gör jag det så skriver jag om alldeles för privata bitar. Och hur censurerar jag mig om jag inte ska skriva så privat?
En balansgång.
Kan jag lyckas?

Jag vet bara nu att jag mår mycket bättre i dagens läge än vad jag gjort i hela mitt liv.
Jag har till och med tagit mig till den punkt där jag suttit och sagt till min mamma "Jag kan numera kalla mig lycklig" och de orden har aldrig, ALDRIG lämnat mina läppar!

Och i skrivandets stund är jag deppig. Jag har en svacka.
Ändå kan jag skriva att jag mår bra?
Oj, jag har utvecklats!

Grattis till mig!

Idag har jag bott i denna lägenhet i ett år.
Min egna lägenhet!

Seger :)

Att älska

Jag var hos kuratorn igår och vi pratade om hur jag känner inför ett par av mina vänner.
Att jag har så mycket känslor i kroppen att jag inte vet hur jag ska hantera dem eller ens få ut dem eller hålla dem inne.
Det bara bubblar upp inom mig och jag känner mig KÄR!
I både en killkompis och en tjejkompis.
Jag är megakär i särskilt tjejkompisen.
Men det är inte den kärheten som gör att jag vill bli ett par med vännen.
Utan jag är kär i personen i sig och kär i vänskapen.
Det är så lätt att förklara hur mycket man tycker om en vän genom att säga att man är kär i henne/honom!
Jag är mig själv med just dessa två som jag just nu tänker på.
Jag vill vara mig själv, jag tillåter att vara mig själv och de låter mig vara mig själv.
Jag känner sån frihet och sån lycka och jag är INTE van!

Kuratorn frågade då ifall jag har upplevt sån känsla förut. Ifall jag har känt det jag känner med t.ex. killkompisen som med mitt ex. Om jag någonsin gjorde det och ifall jag kan jämföra känslorna.
Tillslut sa jag nej. Att det har jag inte gjort. Jag har aldrig känt dem tidigare. Och jag var inte lika fri i det avseendet i förhållandet, men samtidigt kan jag inte jämföra det för det är helt olika relationer.

Inatt kunde jag inte somna.
Jag började tänka efter och fick upp minnesbilder och lite "aha-upplevelse".
Och jag blev ledsen.
För att inte glömma av något skrev jag upp det i mobilen;

"Jag har känt så med mitt ex. Jag kände så mycket känslor att jag inte kunde hantera dem. Det hände att jag flera gånger stod och grät i hans trädgård för att jag tyckte så mycket om honom, och jag skulle åka därifrån. Men jag minns att jag sa att jag inte visste hur jag skulle hantera alla känslor.
Sen kände jag starkt för honom, men det överskuggades mer och mer av negativa saker som jag inte tänkte på då, men det var nog därför min känsla om att säga de där tre orden den första sommaren, försvann.
Blir ledsen när jag tänker på det och minns att jag faktiskt kände så. Jag hade kunnat älska honom på det där otroliga sättet, men han tog bort min chans att uppleva det genom att stampa ner det. Han ville bli älskad för den han var, har han sagt, men han tillät mig inte. Han förstörde det.
Han splittrade sönder min nakna känsla för honom. För jag var mig själv med honom trots allt, jag tillät mig vara mig själv länge, det är bara så synd att han inte förstod bättre.."

SKriva öppet

Åter igen fightas jag med detta om hur mycket jag ska skriva här..
Och vilka är det som läser?
Vilka känner mig IRL?

Snart ett år

Det har snart gått ett år och jag fajtas fortfarande med jobbigheter. Ett år sen jag tog steget ifrån.
Och gör fortfarande så ont. Så jävla ont.

Jag försöker föra ihop de två personerna jag har i minnet. Dr Jekyll and Mr Hyde. Det är så det känns. Två helt olika personer, i en enda kropp. Och det är mycket därför jag inte tar mig helt vidare. Alla känslor jag fick, alla handlingar känslomässiga och praktiska, allting från honom var dubbelt.
Jätteomtänksam, och jätteegoistisk. Jättesnäll och jättedum. Ena stunden en varm kram, i nästa kalla och hårda ord.
Alla bra minnen har en dålig baksida. Alla dåliga minnen har en bra framsida.

Jag försöker, och jag är mitt i det.
Och hjälpen har jag tagit och håller på med. Men det är svårt.

För stunden känns det som ett dödsfall.

Jag har gått vidare, men inte på alla plan, och den dagen jag gör det.. Fan vad fantastiskt!

Vänskap?

Vad vänskaper kan förändras över en natt.
Helt plötsligt känns det bara jättedåligt.
Och det lär fortsätta kännas så, för jag får inga tecken tillbaka på något annat.
För det är synd, när vänskaper bara går åt ena hållet.
Jag är en tillräckligt vettig människa att jag suckar och blickar åt andra hållet istället, och ger upp.
Jag har tröttnat på att försöka och ge och ge..
Även när det gäller vänskaper.

Det brast.
Och jag hann inte riktigt gå in i det förrän han avbröt det.
Med orden "vi ses bara som vänner, jag känner inget".

Mycket som störde mig med det, som jag sa till honom.
Mycket som jag nog kommer prata om vid tillfälle också.
Men det känns som om det är jag av oss två som har förändrats.

Helhjärtat

Nu har vi hunnit ses två gånger, med lika många övernattningar.
Och vi började nästan där vi slutade känns det som.

och helt plötsligt är alla andra killar helt ointressanta.
Läskigt men spännande.
Jag får smyga in helhjärtat i detta känner jag, går ag halvt som halvt så kommer det skita sig.
Så får vi se om det bär eller brister.

Dejta en gammal dejt

För 3½ år sedan träffade jag en kille vid namn N på TG. Vi började dejta vilket varade i cirka ett halvår. Vi blev aldrig tillsammans, men vi träffades ofta. Och det var han som avslutade det.
En del av orsakerna vet jag hängde mycket på mig själv.
Jag visste inte vad jag ville, vad jag inte ville, och tog inte för mig tillräckligt.
Fanns självklart mer grejer som spelade in.
Men i alla fall..

Vi träffades igen efter att jag kom hem från USA för 2½ år sen och mådde så väldigt dåligt. Jag hade honom lite som mitt andningshål. Jag kunde åka dit och bara vara.
Och det var också sist vi träffades.
För 2½ år sen.

Båda två har varit sambo på varsitt håll.
I torsdags träffades vi igen.
Då kände jag mig redo igen bara att träffas - inget annat. Bara att träffas.
Men en del gamla mönster återupplevdes.
Men mycket har förändrats.
Han verkar ha förändrats, jag har förändrats, min inställning till livet har förändrats och även min inställning till var jag skulle vilja bo och tillbringa mitt liv.
Väldigt konstigt men bra.

Jag har ingen aning om vad som kommer att ske nu.
Kanske ingenting.
Kanske en hel del.
Jag vet just nu vad jag vill åtminstone, och jag kommer säga det till honom på sätt och vis.
Och jag kan just nu inte sluta tänka på, vilket känns konstigt!

Ska jag börja dejta en gammal dejt?
Kanske behövde vi dessa 3 år på oss..
Men inte bra att spekulera för mycket, men mitt huvud är just nu fast.

Ilska och besvikelse

Det är märkligt det där med känslor.
När känslorna blir till ilska.

Och det komiska i allt är att den inte är riktad mot honom, mitt ex, som jag har varit arg på så länge.
Nej, nu är den riktad mot en av de som har blivit en av mina närmaste vänner.

Det är jobbigt att känna sig sårad av den man minst trodde skulle såra.
Och det för att ord och handlingar inte stämmer överens.
Och en lögn.
Men det som sårar mest är att det var jag själv som var tvungen att konfrontera.

Ett framsteg att ilskan inte är på den gamla vanliga platsen?
Men sorg över att bli sviken på ett sånt sätt.

En förklaring väntas, men jag är rädd för att jag inte klarar av att ta till mig av den.
Livrädd faktiskt.
Det är så mycket som har hänt runt mig att jag försöker undvika mindre bra situationer och människor.
Därför gör det ont att den som jag släppte in på livet var den som sårade.
Jag hoppas att jag kommer kunna hantera.
Det återstår att se.

I do not care, or do I?

Jag har mått ganska bra senaste dagarna.
Jag har varit en sval version av den jag faktiskt är.
Men hellre sval än tvärtemot!

Jag vet att jag kommer hamna krypandes igen, men just nu njuter jag av tiden som är bra.

Jag bryr mig inte ens över att min förra sambo numera har en ny flickvän.
Men de träffades väl på rätt plats..
Komiskt nog hade jag ett finger med i spelet när det gäller deras mötesplats.
Och äldre är hon, självklart.
Kunde inte bli så mycket annat.
Jo, jag bryr mig väl, men jag _bryr_ mig inte.
Ser du skillnaden?

Mormor och 180

Jag drömde om min mormor inatt.
Den började lite märkligt.. Vi, jag och någon mer jag inte minns, gick i snö tror jag, och de tjatades som tusan.
Nästan så mycket att jag inte hörde min telefon ringa.
Men jag hann svara innan signalerna tystnade, och sen började jag springa fort som fan framåt och efter mig sprang någon också.
Det var mormor som skulle åka iväg, hon mådde inte bra, hon var på väg att dö.
Så jag bara sprang och kom fram och hon halvlåg på en bår och jag skulle krama om henne och la handen bak på hennes huvud och kände nästan bara hårbottnen, som om det satt skorpor där med tofsar lite här och var med hår.
Hon sa att hon var beredd på att dö nu, hon skulle lämna oss..
Jag svarade "Ja, du får dö mormor, du får.."
Och jag hör mamma bakom mig som säger "Nej!! Inte än!!"
Hon vill hinna säga farväl, och att hon älskar henne.
Jag vänder mig då till mormor igen och säger "Nej, vänta lite, du får vänta lite till.."
och så försöker jag säga något, jag tror jag försöker säga att jag älskar henne och att hon ska ha det bra och hejdå.
De orden jag inte sa till henne då hon fortfarande var i livet. För mig gjorde det inget att inte de orden sas, det räckte att jag satt där och höll henne i handen.
Men min dröm säger något annat.
Jag vet inte om jag fick fram orden, jag tänkte nog mest, sen vaknade jag och jag hade blöta ögon och en tår rann ner längst min högra kind.

Det var första drömmen mormor fanns med i sen hon dog.

Efter några timmar igen vaknar jag ännu en gång, och då ligger jag tvärsöver sängen, på "kortsidan". Fast det går ju bra när man har en 180säng.. Lite lustigt bara, att jag åter igen håller på att vända och vrida mig i sängen. Det var längesen sist.
Sist var när jag var sambo.
Och min sambo fick lyfta på min underkropp och lägga mig rätt igen för att jag tog upp både min och hans sida.

Konstig natt.

Nu räcker det!

Nej, nu får det baskemej vara nog!

Ja, jag har levt i ett destruktivt förhållande under en längre tid.
Ja, mitt psyke skadades enormt.
Ja, det tog hårt på mig.
Ja, det påverkar mig än idag.
Nej, jag kan inte släppa de svikna känslorna inom mig.
Ja, jag inser att jag aldrig kommer få upprättelse, ett förlåt eller ens ett tack.
Nej, jag finner inte riktigt vägen ut ur gyttjan själv.
Ja, jag ha bett om hjälp för att klara mig ur härvan.

Det är den rena faktan.
Det är så det ligger till.
Punkt.

Så vad gör jag?
Jag ramlar ner på knäna då och då, men tar mig tillslut upp igen.
Jag ramlar igen, och tar mig upp.
Men så inser jag att jag inte kan hålla på att ramla hela tiden, därför har jag ordnat så hjälpen kommer inom snar framtid.

Jag kan inte fortsätta gå runt och vara arg, jag kan inte gå runt och slicka mina sår vareviga dag.
Jag kan inte fortsätta mitt liv med att vara ledsen.
Och jag kan heller inte bara "släppa och gå vidare" för det handlar inte längre om kärlek och känslor i just det avseendet. Det handlar inte om saknad efter shithead.
Det handlar inte om det.
Det handlar om att jag är skadad inuti av någon som inte borde ha skadat mig.
Det är åter igen den rena faktan.
Och det är lika bra att gå ut med den, för det märks väldigt tydligt på mig att något inte står rätt till.
Jag behöver bli hel igen, och den enda människa som kan hela mig är jag själv.
Men verktygen till det saknar jag just nu.

Men imorse när jag vaknade bestämde jag mig för att må bra idag.
Jag bestämde mig för att vara glad.
Jag bestämde mig för att det är bra att vakna kl 8 på morgonen trots att jag får sova, istället för att bli sur på att jag inte kan sova längre.
Jag betämde mig för att ta tag i skolarbetet och börja skriva på hemtentan, den måste ändå göras.
Jag bestämde mig för att ta vara på dagen.
Jag bestämde mig för att vara den jag egentligen är.
Det går!
Och jag kan.
Och jag gjorde det.

Jag kommer falla på knä igen, det vet jag.
Men istället för att vänta på att tillfället ska komma, vänder jag åter igen tankarna mot ljuset istället för mörkret.
Det är det enda jag kan göra.

Jag må vara förbannad över att hamna här, igen.
Jag må vara förbannad över att jag kämpade för länge i förhållandet.
Jag må vara förbannad över att jag bara gav, gav och gav.
Och jag må vara förbannad över att det är jag som är skadad efteråt, när det var jag som var stark innan.

Men det är ju ingen idé att vara förbannad idag!
Så nu får det baskemej vara nog.

Inga Hagberg

Imorgon har min kära älskade mormor varit död i 10 veckor.
Hon är, sen söndagen den 6 mars klockan 22.45, hos min morfar.
Hon blev nästan 93 år gammal. Den 2 Maj var hennes födelsedag.

Jag saknar henne och än kan jag inte förstå att hon inte finns här längre. Än kommer jag på mig själv med att tänka "undrar när vi ska hälsa på mormor?"..
Och jag ser henne framför mig hur vi kommer sitta och skratta och ta kort på varandra och hon ska börja säga "jag är full!" efter att bara ha luktat på baileysen.
Jag har många fotografier på henne, på henne och mig tillsammans. Även flera filmer.

Fortfarande grumlas saknaden efter henne med tankarna om personen som gjorde mig illa.
Samtidigt som mormors sista kamp pågick fick jag höra otäckheter ifrån personen som jag numera håller mig borta ifrån.
Jag önskar att jag snart ska finna ut vägen till att få bort dessa tankar. Ilskan jag har inom mig. Besvikelsen som hägrar.

Jag körde som en galning ner till Alingsås och mormor för att hinna fram.
Jag kastade mig ner på stolen bredvid hennes säng och tog tag i hennes hand.
Jag såg in i hennes ögon och tyckte jag såg en igenkännande blick, trots att den var grumlig.
Jag följde med i hennes rörelser när hennes kamp blev för svår, jag masserade lätt hennes sida när hon tycktes få ont av att ligga i samma ställning en längre tid.
Jag känner fortfarande hennes arm runt min nacke när hon började vifta med armarna och fick tag i mig.
Och jag höll i hennes hand när hon drog sin sista suck.
Jag hann med allt detta på den timme jag fick med henne.

Kära älskade mormor, jag saknar dig!
Och jag älskar dig.

Han den där som var min första pojkvän och sambo.

Mycket känslor gömmer sig i min kropp, mycket känslor sipprar ut.
Jag har mött personen som jag har varit rädd för att möta.
Personen som jag inte haft kontakt med på 10 veckor nu.
Personen som sist vi pratade bad mig göra något oförlåtligt.
Personen som inte fanns till när jag behövde, utan istället skrek ut om sina egna galenskaper.
Jag svarade inte på tilltal, jag bara fortsatte att gå.
Det var det enda jag kunde göra där och då.
Trots att vi delade 17 månader av våra liv ihop.
Så märkligt det kan bli.