Inga Hagberg

Imorgon har min kära älskade mormor varit död i 10 veckor.
Hon är, sen söndagen den 6 mars klockan 22.45, hos min morfar.
Hon blev nästan 93 år gammal. Den 2 Maj var hennes födelsedag.

Jag saknar henne och än kan jag inte förstå att hon inte finns här längre. Än kommer jag på mig själv med att tänka "undrar när vi ska hälsa på mormor?"..
Och jag ser henne framför mig hur vi kommer sitta och skratta och ta kort på varandra och hon ska börja säga "jag är full!" efter att bara ha luktat på baileysen.
Jag har många fotografier på henne, på henne och mig tillsammans. Även flera filmer.

Fortfarande grumlas saknaden efter henne med tankarna om personen som gjorde mig illa.
Samtidigt som mormors sista kamp pågick fick jag höra otäckheter ifrån personen som jag numera håller mig borta ifrån.
Jag önskar att jag snart ska finna ut vägen till att få bort dessa tankar. Ilskan jag har inom mig. Besvikelsen som hägrar.

Jag körde som en galning ner till Alingsås och mormor för att hinna fram.
Jag kastade mig ner på stolen bredvid hennes säng och tog tag i hennes hand.
Jag såg in i hennes ögon och tyckte jag såg en igenkännande blick, trots att den var grumlig.
Jag följde med i hennes rörelser när hennes kamp blev för svår, jag masserade lätt hennes sida när hon tycktes få ont av att ligga i samma ställning en längre tid.
Jag känner fortfarande hennes arm runt min nacke när hon började vifta med armarna och fick tag i mig.
Och jag höll i hennes hand när hon drog sin sista suck.
Jag hann med allt detta på den timme jag fick med henne.

Kära älskade mormor, jag saknar dig!
Och jag älskar dig.