Nu räcker det!

Nej, nu får det baskemej vara nog!

Ja, jag har levt i ett destruktivt förhållande under en längre tid.
Ja, mitt psyke skadades enormt.
Ja, det tog hårt på mig.
Ja, det påverkar mig än idag.
Nej, jag kan inte släppa de svikna känslorna inom mig.
Ja, jag inser att jag aldrig kommer få upprättelse, ett förlåt eller ens ett tack.
Nej, jag finner inte riktigt vägen ut ur gyttjan själv.
Ja, jag ha bett om hjälp för att klara mig ur härvan.

Det är den rena faktan.
Det är så det ligger till.
Punkt.

Så vad gör jag?
Jag ramlar ner på knäna då och då, men tar mig tillslut upp igen.
Jag ramlar igen, och tar mig upp.
Men så inser jag att jag inte kan hålla på att ramla hela tiden, därför har jag ordnat så hjälpen kommer inom snar framtid.

Jag kan inte fortsätta gå runt och vara arg, jag kan inte gå runt och slicka mina sår vareviga dag.
Jag kan inte fortsätta mitt liv med att vara ledsen.
Och jag kan heller inte bara "släppa och gå vidare" för det handlar inte längre om kärlek och känslor i just det avseendet. Det handlar inte om saknad efter shithead.
Det handlar inte om det.
Det handlar om att jag är skadad inuti av någon som inte borde ha skadat mig.
Det är åter igen den rena faktan.
Och det är lika bra att gå ut med den, för det märks väldigt tydligt på mig att något inte står rätt till.
Jag behöver bli hel igen, och den enda människa som kan hela mig är jag själv.
Men verktygen till det saknar jag just nu.

Men imorse när jag vaknade bestämde jag mig för att må bra idag.
Jag bestämde mig för att vara glad.
Jag bestämde mig för att det är bra att vakna kl 8 på morgonen trots att jag får sova, istället för att bli sur på att jag inte kan sova längre.
Jag betämde mig för att ta tag i skolarbetet och börja skriva på hemtentan, den måste ändå göras.
Jag bestämde mig för att ta vara på dagen.
Jag bestämde mig för att vara den jag egentligen är.
Det går!
Och jag kan.
Och jag gjorde det.

Jag kommer falla på knä igen, det vet jag.
Men istället för att vänta på att tillfället ska komma, vänder jag åter igen tankarna mot ljuset istället för mörkret.
Det är det enda jag kan göra.

Jag må vara förbannad över att hamna här, igen.
Jag må vara förbannad över att jag kämpade för länge i förhållandet.
Jag må vara förbannad över att jag bara gav, gav och gav.
Och jag må vara förbannad över att det är jag som är skadad efteråt, när det var jag som var stark innan.

Men det är ju ingen idé att vara förbannad idag!
Så nu får det baskemej vara nog.