Ilska och besvikelse

Det är märkligt det där med känslor.
När känslorna blir till ilska.

Och det komiska i allt är att den inte är riktad mot honom, mitt ex, som jag har varit arg på så länge.
Nej, nu är den riktad mot en av de som har blivit en av mina närmaste vänner.

Det är jobbigt att känna sig sårad av den man minst trodde skulle såra.
Och det för att ord och handlingar inte stämmer överens.
Och en lögn.
Men det som sårar mest är att det var jag själv som var tvungen att konfrontera.

Ett framsteg att ilskan inte är på den gamla vanliga platsen?
Men sorg över att bli sviken på ett sånt sätt.

En förklaring väntas, men jag är rädd för att jag inte klarar av att ta till mig av den.
Livrädd faktiskt.
Det är så mycket som har hänt runt mig att jag försöker undvika mindre bra situationer och människor.
Därför gör det ont att den som jag släppte in på livet var den som sårade.
Jag hoppas att jag kommer kunna hantera.
Det återstår att se.