Tryggande närhet

Jag får då och då uppleva en trygghet och närhet som jag tidigare haft väldigt ont om, inte fått ta del av så mycket tidigare, och bara det är en stor känsla i sig.

Våfflorna vi åt på var slut och jag kände mig kall, frös litegrann, så jag sträckte mig efter filten som låg knölig i ett hörn av soffan, drog det över mig och satte mig närmare pojken bredvid. [Jag tror jag aldrig kommer sluta kalla de människor av manligt kön som jag träffar på särskilt sätt; för pojkar. Oavsett hur gamla de är, kanske. Denna pojke fyller 27 år i höst.]
Direkt då jag närmar mig honom lyfter han på sin ena arm och låter mig komma ännu närmare, får mig att krypa in i famnen intill medan han mjukt placerar handen på min överarm. Och där sitter vi, ihopkrupna, med en filt över. Jag gömmer ena handen i hans knäveck för att få upp värmen, och då huvudet inte riktigt orkar hålla sig uppe lutar jag och lägger tinningen mot hans axel.

Vi sitter så tills jag känner att ryggen börjar vråla lite lätt av en alldeles för vriden ställning, och jag informerar om att jag behöver säga och fråga en sak.
Då vrider jag mig ur, drar mig tillbaka några centimeter och magin är bruten.

Och trots att det kanske inte kändes så från början, så återkom en del av magin senare, på rygg, bredvid och intill varandra, med varsin hand på varderas kropp.

Det skedde inga stora fyrverkerier, men magi räcker gott och väl tills dess att vi fått upp lågan för att tända stubinen.
Om vi nu vill att det ska ske.

Jag har, sedan jag var liten, haft en förkärlek för apor med långa armar, och så en dag skickade jag ett mail...

From: *** [mailto:sussilago@gmail.com]
Sent: 21 February 2008 14:26
To: info@orangutanger.se
Subject: Från hemsidan: ***

Hejsan!
Jag har en fråga..
Sen jag var liten har jag haft ett särskilt öga för apor, och har gång på
gång funderat lite på om och hur jag skulle kunna göra av intresset.

Om man skulle vilja jobba med apor, har ni då några tips på hur man vill gå
tillväga?
Och då syftar jag på att jobba med dem från plats, nära.

Tack på förhand!

Meddelande skickat från: http://www.orangutanger.se/366-17-105.html



from Borneo Orangutan Survival
to *** ,
date Tue, Feb 26, 2008 at 5:23 PM
subject RE: Från hemsidan: ***

Hej ***

Tyvärr har vi ingen möjlighet att ta emot frivilliga eller besökare på våra
rehabiliteringscenter. Det finns flera anledningar till detta:

1. Orangutangerna skall ha så lite kontakt som möjligt med människor
eftersom det skall bli vilda igen. Därför kan vi inte ha folk som kommer
till centret. Våra center kan är fokuserade på rehabiliering och forskning
och således inga zoo. Orangutangerna skall lära sig att bli vilda och vara
rädda för människan så att de kan klara sig i det vilda.

2. Den personal som jobbar på centrena är från Indonesien och
lokalbefolknigen. Genom att jobba med dessa människor hjälper vi till att
sprida kunskap om orangutangerna och regnskogen och vikten av att bevara
dessa bland lokalbefolkningen samtidigt som vi skapar arbetstillfällen på
plats.

3. Det finns möjlighet att åka som frivillig till vår ecolodge Samboja Lodge
som du kan läsa mer om på www.sambojalodge.com Har man tur kan man där få
se vilda orangutanger, men man får även hjälpa till med att plantera träd,
förebereda mat för orangutangerna och tusen andra uppgifter.

Om du har möjlighet och vill hjälpa till i Sverige är vi alltid på jakt
efter driftiga voluntärer som kan hjälpa oss att sprida budskapet om
orangutanger, hjälpa till med administration, översättning och många andra
saker. Ta gärna kontakt med oss angående detta om det skulle vara något för
dig.

Jag skulle rekommendera att kolla med tex Furuviken eller Borås zoo (so båda
har orangutanger) om de har tips på ställen där man kan få jobba som
frivillig nära orangutangerna.

Jag hoppas att detta besvara lite av dina frågor.

Med vänlig hälsning
----------------------------------------------------------------
Pernilla Svenberg
Generalsekreterare
Borneo Orangutan Survival Sweden

Björn Gustafsson

Han är bara så bra.
Senaste klippet från melodifestivalen, finns självklart fler, och de blir roligare och roligare för varje gång..

Life goes on

"Tycka det är synd o gå vidare :D"

Det är den bästa kommentaren / det bästa svaret jag har fått idag.
Jag sitter fortfarande och småskrattar lite.
Det är så uppenbart, och så självklart.

Det är synd.. men livet fortsätter.

Klagomål

JAG HAR ONT I MAGEN! Äggstockhelvetena är på språng, och jag hatar det! För det gör så jävla ont!

Reaktion

Trots allt som hänt och alla orsaker till att vi slutade vara vänner.. så började just en liten reaktion träda fram.
Det är då jag tänker på de positiva bitarna.
De jag fortfarande kan le åt.
Det som jag skrattade så mycket åt.

Mer och mer kommer upp, och jag börjar gråta.

Så delat och förvirrat.
Men alla människor lämnar spår efter sig.

Rest In Peace

Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera.

Fick just reda på att en gammal vän till mig inte finns kvar längre, att hon är död.
Jag blir inte så förvånad samtidigt som jag blir.. förvirrad, och chockerad.

Till saken hör den att jag bröt kontakten med henne för många år sedan.
Vi hade en sådan där relation där jag oftast fick ta rollen att hålla henne uppe. På den tiden kändes det som om jag fick rollen som en dörrmatta.
Och hon har mått dåligt, och hon har sagt saker som jag inte trott på.
Och hon har hotat att ta livet av sig flera gånger..
Var även ett tillfälle då hon sa att hon svalt mängder av piller och låst in sig på toaletten, och samtidigt ringde mig och berättade detta. Jag satt i en stad ungefär 4 timmer tågväg därifrån. Jag ringde polisen och beordrade dem att åka dit, vilket de inte ville. Istället ringde de hem till henne.
Då hade hon tydligen inte svalt några piller längre.

Det var sådana där episoder som tillslut fick mig att bryta kontakten med henne.
Och lite andra saker som inte är så viktiga att nämna just nu.

Och nu är hon död.
Tydligen sen 3 månader tillbaka.
Och hon har en son.
På 3 år.

Men jag vet inte hur jag ska reagera.
Vi slutade vara vänner för många år sedan, jag som tog initiativet.
Mina åsikter förändras inte bara för att hon inte finns kvar i livet längre.
Därför har jag ingen anledning till att skriva något i hennes såkallade minneslund på en community.
Jag menar, vi är inte vänner längre, vi var inte vänner på många år.
Men man får alltid en sån konstig känsla så fort någon man känner till - dör.
Som om alla ens synder och orättheter bara försvinner upp i rök.
Att ens ovänskap aldrig infunnit sig.

Det är jävligt förvirrande.
Och just nu springer alla minnen från våra möten förbi i huvudet.
Vi hade en väldigt bra vänskaplig relation när vi väl hade det bra.
Jag minns ett nyår jag firade där.
Då skrattade jag mer än vad jag någonsin gjort.

Det känns så konstigt.

Jag tänker mest på sonen.
Och sen väntar jag på min reaktion.
Jag antar att den kommer någon gång.

Hur är det meningen att jag ska reagera?
På mitt sätt förmodligen.

Jag hoppas att hon har funnit en bättre plats i livet efter, än den hon hade före..

Doften av hår

Jag ville prova något nytt, men inget nytt om man ser över vad man tidigare har gjort någonsin, men något nytt med just denna person.
Jag tog initiativ.
Jag lekte lite cowboy i sänghalmen, fast utan häst.
Det slutade med att magmuskler användes och en upphävning av överkropp kom emot mig, och min näsa snuddade några sekunder vid håret.

Jag kunde inte låta bli att andas in doften.
Och det luktade gott.

Jag vet inte om det var så himlans bra.

Hur vet man?

Vissa stunder vill jag bara glömma och gå vidare med tankar till andra saker. Vissa stunder känner jag mig obekväm och vill gå därifrån. Vissa stunder vill jag blunda och räkna till 5 för att försöka sluta känna att jag stör mig på saker. Vissa stunder vill jag skita i allt.

Andra stunder kan jag inte släppa tankarna, utan de följer med dagen igenom tills jag somnar, och då jag vaknar kommer de åter igen fram. Andra stunder vill jag tillbaka igen och bara vara. Andra stunder längtar jag med åtminstone en del av kroppen, men med hela huvudet. Andra stunder vill jag bara blicka ut och känna sinnestämningen förändras och andas in doften av trygghet. Andra stunder vill jag omfamna och ta för mig av allt jag skulle kunna ta för mig av.

Men hur gör man när man inte vet vilken stund som har övertaget?
Och vad gör man när det inte är accepterat att gå ett steg närmare?
Och vad gör man när man inte riktigt kan och vill släppa taget om en annan?
Och vad gör man när man inser att man inte kan eller vill släppa taget om en annan bland annat av orsaken att det ändå inte är någon idé att släppa taget, för det förändras ändå inget?

Och vad gör man då man ena stunden råkar visa tendenser av känslor som man kanske inte har, men de tolkas på det viset, och man får en kommentar om att man ska ta det lugnt och hålla sig på avstånd?
Och vad gör man, då man har berättat att tolkningen var fel, och att man trivs som det är, när alla tecken på närhet och kanske-möjliga-känslor dyker upp från den tidigare tolkaren och avståndstagaren?
Hur ska man reagera, hur ska man bete sig?

Hur ska man våga möta läpparna i en puss eller kyss utan att vara rädd för att det ska tolkas som något mer?
Och hur ska man våga möta läpparna i en puss eller kyss utan att man ska börja känna något mer?
Och hur vet man om man känner något överhuvudtaget?
Och hur vet man om man inte känner något överhuvudtaget?
Och vad innebär "överhuvudtaget"?

Och hur ska man våga ge sig in i något som möjligen senare kan utvecklas till något stort och hållbart, när man planerar att dra utomlands i ett år till hösten?
Hur ska man våga släppa in någon när man snart måste skjuta undan?
Och hur ska någon våga släppa in någon i sitt liv när vetskapen om att den insläppningen snart kommer att stängas för avsked?

"Det är långt till hösten, det är ingen idé att tänka på det redan nu, mycket kan hända under sommaren."

Men hur vet man om man vill eller inte vill?
Eller vad det är man vill eller inte vill?

Andningspaus

Jag hamnade i en svacka i tisdags som höll sig i tre dagar. Det svåra vid sådana tillfällen är att peka ut exakt varför svackan uppenbarade sig och stannade kvar.
Jag hade och har mina små teorier om varför, men ändå vet jag inte överhuvudtaget någonting.

I tisdags fick jag förslag, eller en fråga, om att komma över på kvällen, till en. Då var humöret sviktande och enormt förvirrande.. Det slutade med att jag gick till bussen utan att känna någon entusiasm överhuvudtaget, sen då jag kom på att jag inte hade några pengar på busskortet tänkte jag försöka få tag i en smsbiljett. Gick det bra? Nej. Jag hade glömt numret man skickar till, så jag ringde min lillebror om hjälp, men självklart var mitt batteri så dåligt att mobilen dog mitt i samtalet, och därmed var jag tvungen att gå hem igen. Utan pengar, utan mobil - ingen buss.
Humöret blev värre och jag kunde inte bestämma mig över om jag skulle åka ändå eller inte..
5 minuter innan bussen skulle gå för andra gången ger jag mig ut åter igen, bestämmer mig för att åka ändå, skickar iväg sms för biljett och ställer mig och väntar..
Kommer det någon buss?
Nej.
Det gick ingen buss förrän om en timme.
Hur var mitt humör nu?
...

Bortkastade pengar och humör som fick mig att börja gråta av ren.. ledsenhet. Jag var inte så arg över pengarna, det var mest ironiskt, komiskt.. Ödets gång. Jag skulle inte dit den tisdagkvällen hela enkelt.
Det låga humöret fortsatte in till onsdagen, jag körde bil - vilket gick bra, jag var på teorilektion där åtminstone halva lektionen var bra. Sen tränade jag box med en vän, vilket jag knappt hade någon energi till, men det gick ändå bra.
Och så var det slutligen torsdag, och humöret kändes fortfarande sviktande.
Jag kikade ut genom fönstret och såg det underbara vädret iform av regn och rusk och gråhet.
Det tog mig en halvtimme med fram och tillbaka-tankar ifall jag skulle sända iväg en förfrågan i sms om att ses eller inte.
Skickar jag det, så kan jag inte ångra mig.. Skickar jag inte så har jag iaf sluppit ta tillbaka min fråga.
Tankar gick runt, runt, runt.
Tillslut kom det iväg.
Svaret kom direkt. "Visst, jag är hemma vid sex!".

Gick mot bussen i lagom tid och kände mig fortfarande låg, men jag behövde komma bort ifrån allting, bort från alla. Folk som pratar när jag inte orkar höra, folk som har problem som jag inte har någon möjlighet att lösa åt dem, och allting runtomkring - alla måsten - kanske blev lite mycket. Behövde en andningspaus.
Och jag lyckades gripa tag i den och behålla.

Än så länge har humöret hållt sig i god form.
Kom hem för några timmar sedan efter att ha blivit skjutsad.

Det finns fortfarande mycket att tänka på, fundera över, bestämma sig för - eller inte alls bestämma sig för någonting. Jag vet inte riktigt. Men jag fick min andningspaus.

Det kommer ingen roman nu

Jag har någon sorts skrivkramp, känns det som.
Jag kan skriva, men jag vet inte hur jag ska formulera mig, hur tusan jag ska kunna sätta ord på alla mina tankar. Jag har väldigt många färdiga inlägg i huvudet, det gäller bara att sätta ord på allt, printa ner det - så att säga. Men det går inte! Det tar stopp, någonting tar stopp.
Och jag vet inte vad det är.

Å andra sidan kan jag tänka mig vad det möjligtsvis kan bero på.
En sak vore att det är saker som hänger tungt på mina axlar just nu att det är krångligt och svårt och jobbigt att skriva ut dem så andra kan få ta del av orden, av tankarna.
En annan orsak skulle kunna vara att vissa ordföljder kan vara någon sorts hemlighet, något jag inte erkänt tidigare, inte så här öppet, så här stort, åtminstone.
En tredje orsak kan vara att jag är lite trött på att hela tiden sitta och koncentrera mig till 100% för att vara säker på att ingen tolkar mina ord för något de inte ska tolkas som.
Egentligen koncentrerar jag mig aldrig till 100% om jag ska vara ärlig, för innerst inne vet jag ju att det alltid kommer finnas någon som läser allt tvärtemot det jag har skrivit - i tankarna.
Ordet "hej!" kanske läses som "fyfan vad jag hatar dig!".
Man vet ju aldrig.

Det är kanske inte så konstigt att jag inte får ro nog att skriva ner alla mina ord som ryms uppe där i min hjärnhalva. Eller båda? Jag har ingen koll på det där.. Men jag har ett litet minne av att ena halvan är gjord för kreativitet och andra för lite mer matematiskt?
Ja, jag är då inte matematiker kan jag ju avslöja.

Möjligt att orden snart kommer fram ändå, det krävs kanske lite tid.

Men just nu känns det som om jag har en hel roman i huvudet, men har ingen som helst möjlighet att printa ner allting och sedan sända in till något bokförlag. Det sitter fast!

Herrejävlar vilket problem..

De och dem.

Jag är en liten sådan där stavningsfascist som dock ofta håller tyst om det, men som irriterar mig på det som tusan.
Idag irriterar jag mig på folk som inte kan hålla reda på när orden "de" och "dem" ska användas.
De skriver t.ex. "dem" då det ska vara "de".

Verkligen vettiga saker jag har i huvudet va?

Tankar om bloggen

Ibland känner jag att jag inte riktigt kan skriva någonting här. Delvis därför blir det stora hopp här och där när det gäller datummässigt i inläggen.
Mycket händer runtomkring mig, men ändå kan jag inte riktigt sätta ord på det.

Antingen så avslöjar jag för mycket och jag visar fram en alltför stor bild av mig själv.
Eller så visar jag fram en allt för stor bild av mina relationer att folk börjar få åsikter. Jag får för mig att folk har åsikter i alla fall.
Eller så händer någonting i mina relationer till vänner, de säger någonting som jag reagerar på, ställer frågor som jag svarar på men som jag senare skulle vilja utveckla.
Och jag vet, av erfarenhet, att såfort, ofta åtminstone, då jag skriver någonting, återberättar eller ger min åsikt i saken, så får några, eller många, eller alla, eller ingen, för sig att jag stampar dem hårt på foten och pekar fuck you åt dem, eller bara skriver massa skitsnack.
Trots att jag inte gör det, så kan ju inte alla tolka mina ord på samma sätt som jag själv vill att dem ska tolkas.

Därför känner jag inte att jag kan skriva allting.
Folk tror för mycket om orden, folk tror för mycket om allt jag skriver mellan raderna också, allt som är dolt. De läser in för mycket i allting.
Det jag skriver, är det jag tycker.
Det finns inget undangömt.
Så har det alltid varit, men ändå läses det in mer än det är.

Om jag nu bestämmer mig för att skriva ett inlägg om just den saken jag tänker starkast på just nu, vad händer då?
Då kommer jag säkerligen få skit för det, eftersom personen i fråga förmodligen kommer läsa det och uppfatta det som om jag använder orden som ett vapen istället för att enbart uttrycka mina åsikter i det.
Jag refererar till ett samtal med en människa, eller refererar till en fråga som möjligtsvis de flesta, eller åtminstone många, har på denna jord.
Men det uppfattas som ett hot.

Jag kan också tänka mig att folk känner sig utpekade.
Trots att jag inte skriver vem jag pratar om, eller vem som sagt det och det etc. så känner sig personer utpekade och därför blir de stötta.
I just sådana här frågor.

Därför känner jag inte att jag kan skriva allting i denna blogg, på denna blogg.
Därför har jag haft funderingar med att starta om någon annanstans.
Men jag kommer nog slopa den tanken, eftersom jag inte riktigt tror det kommer funka att sitta på två olika sidor och blogga.
Eftersom jag inte vill avsluta denna blogg, så kanske det får vara som det är.


Hur många känner sig nu utpekade?
Det är just det..

Sanna Nielsen - Empty room

Jag fastnade för hennes röst då jag såg henne i melodifestivalen 2001, då hon uppträdde med låten Igår, Idag. Då var hon 17 år.
Sedan dess har jag alltid haft henne som favorit såfort hon har medverkat i festivalen, vilket hon gjort 3 gånger till. En låt jag fick som favorit var Hela världen för mig, som hon sjöng 2003, vilken jag sjungt oräkneliga gånger framför pianot - jag älskar hennes höjning i låten.

Nu har jag fått en ny favoritlåt, den 5e gången hon medverkar i melodifestivalen, och åter igen är hon min favorit i tävlingen än så länge. Och lär säkerligen fortsätta vara det.
En väldigt vacker och känslosam låt!

Broderliga tjänster

"Han skulle kika på din ansökning i helgen, så vi får väl se hur det går. Inget alls är lovat, men.. vem vet. .. du har ju iallafall kommit förbi första utsorteringen."

Det visade sig visst vara bra med en storebror som bland annat jobbar med att anställa folk, och att en av hans/deras kunder är det företag jag sökt ett jobb hos.

Jag: Förresten. vad sa du till honom?
Bror: "typ att jag hade en syrra som ditten å datten som jag tyckte han skulle anställa."

Sen hur det går är en annan fråga.

En dekorativ middagsbjudning på en bädd av hudnärhet

Jag: ...vill du ha kramar ikväll, eller är det nej?
Han: Nej, jag är dödstrött idag och ska läsa lite papper ikväll, 50 sidor.
Jag: Okey..
Han: Eller så kommer du hit ändå, men då får du sitta i soffan medans jag läser, haha, inte så skoj kanske.
Jag: Om jag får så gör jag det gärna.. ingen bra kväll att sitta här hemma nämligen.
Han: Ok
Jag: När? ..kan ta med teoriboken.
Han: Är du hungrig?
Jag: Mm, litegrann.
Han: Ok, kom om 15 min då, så kan du äta med mig.

Och kom, det gjorde jag.. Några gånger.

Då jag anlände dit efter en snabb cykeltur blev jag ombedd att sätta mig vid köksbordet med orden "Här har du aldrig suttit va?" och blev snart serverad en förrätt som var så vackert konstruerad på tallriken att jag åter igen blev imponerad. Jag har vetat länge att han varit bra på matlagning, men bara sett ett par gånger på kort hur han dekorerat tallriken med maten.
En trekantig rostad brödskiva med en kall sås i form av creme fraiche och vitlök under ett lager av räkor, sedan ännu en trekantig rostad brödskiva lutad mot konstverket. Runt omkring låg hela champinjoner samt delade körsbärstomater, och som sista grej en skiva citron överst.
Blev serverad rödvin, men eftersom jag ingår i den skaran av människor som inte är så förtjust i vin fick jag strax ett glas cider istället.

Vi satt där framför varandra med lite dov musik i bakgrunden och pratade om allt mellan himmel och jord, en helt avslappnad konversation. Sedan när förrätten var uppäten ställde han sig och började laga iordning huvudrätten, även här blev jag imponerad!
Jag satt och spanade in arbetet ifrån köksstolen tills han serverade mig åter igen.
Denna gång hade han lagt en bädd av ruccolasallad under en stor bit entrecote (redan här blev jag sittande med imponerad blick), med egengjord vitlökssmör som klick ovanpå, vilket jag tyckte såg ut som glass! Bredvid låg det kryddiga ugnsbakade potatisklyftor samt hela champinjoner och hela körsbärstomater, ett par sockerärtor och små tärningar av röd paprika.
Allting var hur gott som helst och väl tilltaget - jag orkade inte ens äta upp.

Sedan blev det soffan med min teoribok och hans jobbpapper. Jag gick och hämtade mitt vinglas trots allt och satt och smuttade på lite då och då. Det kändes så vuxet på något vis då två vinglas stod på glasbordet och vi satt och läste viktiga saker samtidigt som tvn stod på framför oss.

Ett par timmar senare var klockan tid för sängen och jag stannade kvar och fick ligga hudnära och låg så nära som möjligt på alla sätt och vis för att värma mig mot en varm kropp.

Alltid lika trevligt att ha sovsällskap, trots att det kanske inte enbart är sömn som sker i sällskapet, så kan jag aldrig få nog av just att sova ihop med någon. Det som inte sker när man sover är ett stort plus över hela sidan, inte bara i kanten.

Jag kom hem lite efter 08.00 imorse, duschade en snabbis, läste lite och somnade om i min egen säng och vaknade några timmar efteråt och var inte alls fit for fight för en träningsrunda, men som ändå blev av.

En trevlig start på en helg må jag säga.

Det är en viss trevlig känsla...

Det finns en viss trevlig känsla med grejen att få ett telefonsamtal och i nästa andetag vara påväg ut genom dörren för att hoppa in i en bil som körs till förarens lägenhet i grannstaden.
Det är också en viss trevlig känsla med grejen att spendera tid i soffan näst intill någon som är varm nog att värma mina frusna händer.
Det är också en viss trevlig känsla med grejen att komma på sig själv med att sitta och diskutera politik, att närvara i en riktig konversation.
Det är också en viss trevlig känsla med grejen att ligga tätt, tätt intill en kropp i skedställningen, känna en hand mot magen eller rumpan och få krypa in och bara vara.
Det är också en viss trevlig känsla med grejen att känna något tryckas mot en i skedställningen och att med ett lätt benlyft få något inträngt samtidigt som mysheten behålls.
Det är också en viss trevlig känsla med grejen att under hela natten känna av värmen ifrån en kropp, som iofs gör det svårt att riktigt sova, men det är det klart värt.
Det är också en viss trevlig känsla med grejen att vakna upp i skedställningen och åter igen få känna något tryckt bakifrån och med samma benlyft få uppleva samma inträngning.
Det är också en viss trevlig känsla med grejen att ligga i soffan med huvudet lutad mot en arm och samtidigt blicka in i akvariumet med små söta fiskar och också kunna snegla ut och se stora snöflingor falla sakta mot marken.
Det är också en viss trevlig känsla med grejen att umgås genom att spela varsitt tvspel på tumanhand, men samtidigt skratta och ge små kommentarer åt varandra och se ögonvråna och mungiporna rynka sig. Donkey Kong är grejen.
Det är också en viss trevlig känsla med grejen att, utan en aning, bli serverad pannkakor, efter att ha stannat kvar i många fler timmar än planerat.
Det är också en viss trevlig känsla med grejen att inse att vi spenderat ett dygn ihop.

Men det är en förjävla jobbig känsla med grejen att komma hem och få ensamheten och tystnaden som en smocka rätt över ansiktet och åter igen känna den där tomheten som alltid infinner sig efter att ha spenderat tid med någon.

Men det är en jävligt trevlig känsla med grejen att få ha någon nära.