Genombrott

Mjaha.
Nu blir blev det visst ett karnevaltåg av inlägg om liknande ämne.

Jag kom in på ett litet genombrott igår/inatt.
Klev in i det snarare och befann mig där en stund.
Jag får små sådana lite då och då.

Denna gång ställde jag en fråga som jag redan egentligen visste svaret på, ändå gav mig svaret en reaktion som innebar tårar rinnandes ner för mina kinder.

Jag har, hela tiden, ända sen vi sågs senaste, dagen efter jag kom hem från min utlandsresa, att vi någon gång kommer göra om samma sak igen. De tankarna har jag haft sen mars.
I februari kraschade saker och ting och jag grävde fram stigen att gå på för att försöka komma över, men så hoppade man på tåget igen någon gång i mars, och allt fortsatte, men i etapper, med mellanrum, ibland stora, ibland små.
Men vi hamnade alltid på samma plats, i samma situation.
Vi befann oss tillslut alltid där.
Därför visste jag att, trots att vi inget bestämt, så kommer vi ses på det där sättet igen.
Jag kommer få vakna upp och se den där ryggtavlan igen.

Trots att jag egentligen har vetat att det inte kommer bli av mer nu, så har jag ändå haft den inställningen i huvudet. Det har varit lite som en försvarsmekanism. Jag ska inte falla ihop och bli ledsen, utan oavsett hur allting går, vad jag än gör, hur vi än pratar, så kommer det ändå sluta på samma sätt. Något som har blivit en vanesak.

Därför reagerade jag som jag gjorde igår, med tårar, då svaret kom på frågan jag ställde.
Jag blev själv förvånad av reaktionen, men inte förvånad över att den blev som den blev, bara att den kom.

Jag vet nu, på riktigt, att det slutgiltiga har kommit.
Och jag har fått ett genombrott.
Och det är väldigt nyttigt att få hårda knuffar så att man ramlar framåt och mot målet man är tvungen att ta sig till. Det sker ju inte direkt av egen vilja, bara ett måste för att ta sig vidare.

Saker som är nyttiga tar ofta längre tid.
Bara att det är så jävla irriterande jobbigt.