Jobb

Jag har just skickat iväg en jävla massa ansökningar och CV till massa framtida(?) jobb!
Närmare bestämt 10 stycken!
Hoppsan hejsan.

Eller vänta.. 11!
Ett mail riktade sig till två olika.

Det mailet var om två olika evangemang, med massa kändisar som uppträder, serveringspersonal, "nissar". Jag gissar på tomtenissar, men jag är inte säker.
Det var under perioden November-December.
Det vore ju väldans intressant om man fick det!

Får se vad alla andra svarar sen också..
Det återstår att se.

Min självkänsla kommer ta stryk om jag får hem 11 Nej.

Hehe, fast det vore dock att slå rekord också!

Daniel

Synd att filmen inte fångar alla rörelserna riktigt, för de utgör en stor del av känslan han har och ger!

Höja standarden

Nu försöker jag öppna mitt sinne lite mer än tidigare och inte utestänga folk för snabbt.
Såna där folk som kan bli intressanta pojkar i framtiden.
Vill jag hitta någon så kan jag ju inte sätta kraven på den nivån som de tidigare jag har haft befinner sig på. Finns bara en av vardera.
Egentligen höjer jag väl standarden egentligen.

Känns nämligen inte som om jag sänker den då jag letar efter någon som passar just mig.
Uppenbarligen har jag sökt mig neråt hela tiden.
Så som det har gått.

Nu är det uppåt som gäller.
En början på det åtminstone.

Kär i pojksång

Jag blev nyss kär i Daniel!
Fast nu inte min D, utan Daniel i Idol!

Hans uppträdande idag i kvalfinalen.. jag satt och log och njöt, sen började jag skratta, och sen tårades mina ögon.
Det var så fint och så bra och så roligt och så perfekt!

Daniel måste helt enkelt ta sig till final, så är det bara!

..och jag ska lägga ut klippet på det så fort jag får tag i det!

Den där D

Den där D är någon som alltid kommer existera i mitt huvud känns det som.
Allt påbörjades i slutet av november för snart ett år sedan.
Vi har å andra sidan pratat fram och tillbaka i cirka 8 år.
Han körde sin bil till min högstadieskola när jag var 15-16 år.
Jag vågade dock inte gå ut, för jag var så sablans blyg.
Men han kom dit.

Sen träffades vi också på en såkallad kanalträff i staden.
Då var jag vid samma ålder, kanske något år äldre.

Han var lite knepig den där D.

Han var tillsammans med en ung flicka, några år yngre än mig.
En i samma kanal på irc.
Det minns jag.
Och även att han försökte sig på att ragga på min syster.
Det gick väldigt dåligt.

Jag har även suttit på biblioteket och lånat datorn för att komma åt internet då D sa att han såg mig. Jag fattade ingenting i början, men det visade sig att han såg mig genom fönstret, för hans lägenhet låg i samma höjd på andra sidan gatan.
Ovanför den där lampaffären som låg där då.

Då var jag också i den där åldern.

Sen kom det där lilla skojiga saken med att skriva "puss" på skämt.
Till den där konstiga D som man tänkt att han är en sån där som man inte ska blanda sig in i.
Den där pussen varade alldeles för kort, sa han.
Han tyckte att vi borde testa det där, att kyssas på riktigt.
Jag skrattade, och tänkte.. det lär ju aldrig ske ändå.
Men då var bollen redan i rullning.

Han skulle ju hem till jul. Han bodde i england sen några år tillbaka.
Allt blev förändrat.
Vi skrev på olika sätt.
Alltid puss.
Och allt var mys.
Och jag fick se bild utan tröja, och jag undrade "oj, ska jag få ta på det där? shit!"
Och vi sågs.
Och vi provade att kyssas.
Och jag var redan såld då han sa att det var synd att den varade så kort..

Och nu sitter jag här, och det har snart gått ett år, och det har gått väldigt mycket fram och tillbaka sen i februari då allt liksom tog stopp.

Jag är här med D som är en sån där kille som man kanske helst inte ska blanda sig ihop med. För han är så jävla krånglig.
För att det gör så jävla ont såfort han inte är i närheten.
För att man aldrig vet när man ska ses nästa gång.

Och allt är uttalat. Våran relation.

Och jag vet att det bästa vore att avsluta det, för min egen skull.
Men det känns väldigt svårt.
Så jag sitter här..
Fast i D.

Den där killen som var den allra första jag började prata med när jag gick ut på irc.

...
Jag har sökt mig ut, till andra famnar.
Men jag ramlar alltid tillbaka.
För de famnarna är inte D.

Och det är det som är så drygt, att jag inte riktigt kan släppa den famnen som gör så jävla ont största delen av tiden.
Men det känns fortfarande som om våra liv är utstakade att hamna ihop.
Varför påbörjades annars detta 8 år senare?
Kanske inte meningen att det ska vara längre än så här dock.

Men den där D finns i skallen.
Någon dag kommer jag slita mig loss, jag har känt det ett tag, att jag rycker och sliter i mig själv.
Det tar lite tid bara.

Undrar varför man blandar ihop sig med människor som man vet redan innan inte är bra att blanda ihop sig med?
Romantiska tankar förmodligen.
Vad annars?

Psykras

Undrar varför hela psyket rasar ihop såfort man kommer underfund med att man inte har råd att göra något extra.
Man måste hålla räkningen på matpengarna, man kan inte köpa en pizza där, en biobiljett där, en bok där och en dricka där. Men man kan ordna så att man överlever.
Men inte mycket mer.

Fast.. varför ska man behöva mycket mer egentligen?

Nu har jag hamnat i den där positiva andan för några minuter.
Men det är ju lite konstigt.

Livet i sverige utgår ifrån ekonomin.

Det är på andra sidan jävligt jobbigt att inte kunna göra saker utöver det nödvändiga, utan att då jämföra med folk som har det värre.
Men rätt onödigt egentligen.. att få sitt psyke rasat av det, när man tänker efter lite.

...

..jag har inte skrivit någonting om min resa till Mallorca här än.
Det har tagit ett tag att smälta allt, och bli jag igen, men det finns en berättelse att berätta..
Jag gissar på att den kommer dyka upp snart.

Sen så HAR jag försökt ta reda på vad fan den där konstiga sötsliskiga äckliga lukten i trappuppgången var för någonting. Men jag har inte fått något svar!

..sen att grannen under min har bytt namn på dörren gör ju inte saken ännu mer spännande..
En snabbflytt efter ett dödsfall? tja, vem vet.

Ekonomin sjunker som en sten

Jag har haft lite (läs; Stora) bekymmer om ekonomin den senaste tiden.
Jobbet tog ju slut, schemat, och jag insåg att där jag var tillbringat min tid de senaste två åren.. behöver mig inte längre.
Inte bara jag som råkar ut för det, men det är jag som är huvudpersonen i mitt eget liv.
Och det är ju rent förjävligt.
Ekonomin sjunker som en sten rätt fort i sådant läge.

En månad till åtminstone skulle jag klara mig, dock blev min sista "stora" lön därifrån lite mindre än förväntat, så nu sitter jag här och grinar fult över att det inte blir så mycket över på kontot.
Sen att det är typiskt att jag nu har ännu fler konstnader nu än tidigare gör ju inte saken så mycket bättre.

Jag kan säkert dra ner på lite mer, som jag gjorde sist ekonomin dalade, men just nu går det liksom inte riktigt!
Men men, nästa månad kommer jag kunna ha lite mer koll på matinköp. Nu kommer jag få betala en summa varje vecka i några veckor framåt, för att betala en sak, och behöver inte göra några matinköp.
Har börjat på en sak nämligen.

Bara det inte går minus så får jag väl le och verka glad.
Anar dock att jag får plocka från de fjuttiga sparpengarna jag har.

Ah, ljuvliga ekonomi!

Söka jobb, jobb, jobb.

Idolbigbrother

Alla har vi förutfattade meningar om saker och ting och människor, och en hel drös med fördomar som de flesta försöker låtsas som om de inte existerar.

Jag utger mig ofta för att inte döma någon på förhand, eller ge alla en chans, etc. etc.

Men jag hade fördomar emot en idoldeltagare vid namn Marie Picasso.
Jag kände igen henne direkt, en föredetta medlem i bigbrother.
En sån där blond bimbo med stora bröst..
Sex i tv, förlovning i tv.
Och så söker hon till idol.

Jag visste redan innan att honkan sjunga, men inte mer än att hon kan.
Det är väldigt lätt att döma ut någon snabbt.
Och jag var en av idioterna som gjorde det.
Var inte alls förtjust i henne.

Men då hon framför kameran beklagade sig med tårar över att hon alltid kommer få ha denna stämpel på sig, att hon får bära med sig det hela tiden, och värja sig ifrån människor med alla fördomar, att hon alltid måste betala för det. Varför kan ingen släppa det? Bara för att hon gjorde något hon trodde var skoj.. för massa år sen. Osv osv.

Där började jag se på henne lite annorlunda.
Och sen när hon sjöng ännu mer, och man fick lyssna på henne och se hennes reaktioner ännu mer. Hennes tårar såfort det gick bra för henne.
Då raderade jag bort mina fördomar och förutfattade meningar.
Hon må vara blond, och hon må ha stora bröst, och varit med i bigbrother, men det utgör ju inte hela hennes jag.

Jag kan visst vara jävligt bombad ibland..

Förlåt!
Inte för att jag tror du läser det här.. men ett förlåt skadar ju aldrig.

Överkast

Det gäller uppenbarligen att ha tålamod och vänta!

För längesen hittade jag ett överkast jag ville ha, på jotex's hemsida, men det stod att det var slutsålt, och då jag skickade mail för att fråga efter det - skulle det inte dyka upp mer.
Det jag ville ha fanns inte alltså.

Till saken hör den att.. när jag väl vet vad jag vill ha, så är det vääääldigt svårt att övertyga mig om annat, jag är så målinriktad att det knappt går att ändra kurs.
Men så fann jag ett överkast som skulle kunna funka, nu på ellos hemsida.
Dock skulle det kostar runt 800kr, vilket kändes enormt dyrt.
Så jag väntade.. och funderade.

Och igår fick jag en liten katalog på posten, som jag öppnade idag, där fann jag en ruta där det stod REA på, 20% på hela beställningen! Så jag tänkte, vadtusan, jag går in och kikar om det även gäller för överkastet!
...och då hittade jag en annan rearuta på framsidan, 50% rea på din favorit!

Det visade sig att mitt överkast inkluderades i rean, och nu har jag beställt det, och ska betala runt 400kr, halva priset!
Det finns tillhörande kuddar, men jag planerar lite smått att köpa dem på 20%rean, gick nämligen inte att kombinera, eller köpa för ordinarie priset, var inte så megadyrt.

Så nu är jag glad!
Inte det jag ville ha egentligen, men tillräckligt bra, tror jag! Om inte så var det inte våldsamt dyrt..

Böcker

Jag beställde böcker på internet förra veckan, och idag fick jag hem dem!
Alla i pocket.

1. Att välja Gläjde, En bok om att få ett bättre liv - Kay Pollak
2. En del av mitt hjärta, En roman om Kärlek, ensamhet och kändisskap - Mathias Björk
3. Stenhuggaren, kriminalroman - Camilla Läckberg
4. Isprinsessan, kriminalroman - Camilla Läckberg
5. Män som hatar kvinnor, kriminalroman - Stig Larsson
6. Flickan som lekte med elden, kriminalroman - Stig Larsson


Nu har jag snart sett färdigt på första säsongen av Heroes, som jag fastnat totalt i, så ska vara skönt att ge sig in i böckernas värld istället då.

..särskilt den första boken! Jag har alltid varit inne i det där med personlig utveckling, och har analyserat en stor del av min hjärna, känns det som. Har redan många liknande böcker, men alltid roligt med fler!

Amanda

Det här är en av mina favoriter i årets idol.

Fnurra på tråden

Jag känner mig rätt stolt över mig själv, att jag tog tag i ett problem och försökte lösa det.

Det uppstod en fnurra på tråden med D förra veckan, och sen dess har vi inte haft någon kontakt överhuvudtaget. En av oss har vägrat svara den andra.
Och det är det värsta jag vet, tystnad.
Så idag, för 10 minuter sedan, tog jag modet att ringa upp honom på hans direktnummer på jobbet.


Folk som har känt mig i flera år vet vilka svårigheter jag har haft med att lyfta på luren, slå nummer och vänta på att någon svarar. Telefonskräck kallas deet.
När jag bodde hemma och skulle beställa internet i mitt namn så fick min lillebror ringa och sen säga till försäljaren "hej, min syster vill prata med dig" och så fick jag ta över telefonen.
Jag har inget problem med att prata i telefon, mitt problem har varit att lyfta luren, slå numret, och vänta.
Det är hur hemskt som helst.
Jag har dock övat bort det en hel del.
Men ibland kommer det igen.

Vilket det gjorde denna gång igen..
Så ont i magen.
Men sen när han väl svarade så gick det bra. Kändes konstigt bara, att ha honom i örat. Andra gången bara jag har pratat i telefon med honom. Andra gången på snart 1 år.
Sen att han svarade på engelska gjorde att jag först inte uppfattade om det var han.
Och en tystnad uppstod då jag sa "Hej D...", men den släppte då jag sa "..det är S..".
Kände inte igen mig först han heller.

Men det gick bra.
Och nu pratar vi på msn igen.

Så det är så man ska göra när man har en fnurra på tråden, ta tag i problemet och försöka lösa det på det sättet man bara kan lösa det på.

Tur att jag sparade numret. Han kallade mig smart när jag sa hur jag hade fått tag i det. Ifrån honom själv.
I andra fall tycker jag inte om att ringa folk utan att ha fått tillåtelse typ, men i detta fall hade jag inget annat sätt att lösa problemet på..

övningskörning

Jag har just kört bil!

Jag skaffade övningskörningstillstånd (lemp, lämp? nåt!) hösten 2004, körde inte förrän efter vintern, och då kanske 3 gånger.. det är 2-3 år sedan nu, och idag satte jag mig bakom ratten igen!
Kändes som första gången åter igen.
Tog ett tag för att få in rätta känslan mellan kopplingen och gasen, fick lite kärringstopp, men sen gick det som på räls!
Övade några gånger till med koppling+gas för att lära mig, och det gick bättre och bättre.

Sen sa mamma att jag skulle köra hem. Woho.. trafik, RÖDLJUS!
Fytusan.
Valde dock att ta en annan väg, utan det stora rödljuset, kanske imorgon?
hamnade istället vid korsningen där jag alltid tänkt "här vill jag inte köra bil". :P
Men det gick bra!
Och hem kom jag, och jag körde inte på något!

Värsta grejen.

Hoppas på att köra imorgon igen så jag kommer in i det på riktigt denna gång.
När jag väl tar en körlektion på körskolan så slipper jag vara så megaosäker åtminstone.


Synd nu bara att jag inte kan dela med mig av glädjen för det här till den jag vill dela med mig av till! Vi har en liten situation..
Menmen.

Jag har kört bil!

Höstmörker

Det är jävligt mörkt ute nu, och jag ska strax cykla till jobbet.
Jag älskar hösten, men jag avskyr tidiga höstmornar när jag vaknar upp ensam i min säng och ska ge mig iväg..

Vill å andra sidan helst inte ge mig iväg alls oavsett sällskap eller inte.
Och har jag sällskap vill jag ju självklart stanna kvar i sängen.

Måste fan fixa sällskap snart.
Jag vet redan vem det förmodligen blir. Och det är rätt bekvämt.

Men fy vad jag inte vill ut och cykla nu..

Barndomskompisen Å

Jag gick med i facebook för några dagar sedan, för att kolla vad det var för något.
Och efter att ha läst ett inlägg om just facebook, så blev jag lite nyfiken på vad jag kan hitta för människor där.
Så jag gick in, och sökte på namn.

Jag hittade min barndomskompis. Hon jag satt ihop med, i vått och torrt. Hon som var den enda, förutom min mamma, som förstod mitt eget språk.
Jag var nära på döv när jag var liten, eller var döv, pågrund av vätska innanför trumhinnan tror jag. Mamma förstod att något var fel tillslut, då jag inte reagerade som jag borde, och inte lärde mig ljuden som alla andra barn lyckades få ur sig.
Så jag uppfann ett eget språk.
Min pappa hade ingen aning om vad jag sa, han ansträngde sig inte för att förstå sig på mig.
Mamma visste precis.
Och min barndomskompis Å.

Min mamma var dagmamma när vi var små, för hon ville inte lämna oss på dagis, och för att vi skulle få många vänner blev hon helt enkelt, som sagt, dagmamma.
Hela kvarterets barn kan man säga. (med fyra egna barn naturligtsvis också).
Å var en av dem. Vi måste ha varit 2 eller 3 år då vi blev kompisar.
Hennes lillebror var också hos oss, och det var min lillebrors kompis. Han var nära på en bebis.
Vi var jämngamla. Hon och jag, han och han.

Vi gick även samma klass i lågstadiet, med alla gatans barn.
Det kom in en tredje person i våran vänskap strax. Hon heter E.
Jag vågade först inte vara med och umgås, för jag var så rädd att jag skulle bli retad för mitt uttal. Pga min hörsel inte ordnades förrän sent som liten så låg jag efter med mitt talspråk. Jag gick hos talfröken i lågstadiet.
Därmed blev jag även livrädd för att andra skulle reta mig för talfelet.
Så jag höll mig inne, då Å lekte med E.
Men tillslut vågade jag mig ut, och vi alla tre blev kompisar.

Och det är de två barndomskompisarna som jag saknar, tycker det är så synd att vi drogs isär.
Jag flyttade därifrån när jag var 10 år. Vi fortsatte dock att hålla kontakten, genom brev, och jag åkte dit och sov över, medan de kom hit en gång på mitt födelsedagskalas.

Några orsaker till att vi tappade kontakten var min blyghet, osäkerhet, tysthet och försiktighet.
Och det är det jag har ändrat på och fortfarande jobbar på.
Jag har försökt ta kontakt med Å en gång förut, skickade ett långt brev för några år sen, jag vet inte om hon har fått det..

Nu funderar jag på om jag ska säga "Hej!" eller om jag ska vänta lite.
Vänta på att jag ska bli färdig med en sak.


Jag var tvungen att stirra länge på kortet, och titta på flera kort, för att se om det verkligen var hon. Håret stämde, ansiktet stämde, men ändå var hon förändrad.
Barnansiktet finns ju inte kvar längre.
Och hon har blivit enormt vacker!
De kort hon har där påminner mig om fotomodellskort.

Det är läskigt med gamla kompisar.
Man vill så väl att allting ska vara som förut, trots att man har gått hästlängder framåt.

Förövrigt har båda två hållt på med sång och musik.
Vilket jag också har haft som sysselsättning.

..och det här kan jag skriva om i evigheter..

Politik eller inte politik?

Jag har avstått ifrån att skriva något politiskt på denna blogg, mest pga feghet att bli kommenterad osv.
Men jag är rätt politisk av mig, trots att jag är mer eller mindre dålig på faktasaker, jag är mer för sakfrågor där man kan tycka hur mycket man vill.

Men nu till saken.

Häromdagen skrev jag ett lite politiskt inlägg, om 9/11, och direkt fick jag två positiva kommentarer, några som höll med mig och gav mig lite kött på benen.

Och det var roligt, och uppskattande!

Möjligt att jag vågar mig på att visa mer av mina åsikter. Vi får se.

En händelserik natt

Jag har haft väldans mycket att göra inatt kan jag lova.

Det hela började med att jag var i något hus, såg lite ut som huset som jag bodde i i Vargön, men ändå var saker och ting helt annorlunda. Jag, mamma, och någon mer, antingen Pappa eller B, satt vid ett bord, och plötsligt blev det fruktansvärt dåligt väder, och mitt i allt detta, en bit bort, ser jag något runt som snurrar.. och jag informerar mitt sällskap om detta, att det är något som kommer hit.. liknar en stor boll, som en tornado som rullar.
Efter mycket om och med inser vi alla att jag har rätt! Så vi springer fort som fan iväg till andra sidan av huset, jag hinner slita med mig en katt - som visar sig vara tjejkatten hos mamma (inte min egna, tydligen fanns han inte..), och pressar henne hårt mot min famn för att hon inte ska bli rädd och studsa ur och slitas med i den snurrande stormen.
Jag står pressad mot trappan och skriker upp mot min storebror "H...... DET ÄR EN SYKLOP SOM KOMMER!". (Jag vet inte vad jag fick det namnet ifrån.. Det varken stavas på S eller är en tornadoboll.). Men ner kom han, springandes.
Strax blickar vi ut genom fönstret igen och upptäcker att solen skiner och himlen är blå och allting är borta, så jag klättrar upp på brädor som är på taket för att blicka ut bakom huset, och långt där borta - på en strand- ser jag denna boll rulla.. och den vänder igen mot oss!
Men vi har tur att den rullar förbi huset bara...

Strax går det två arméklädda män förbi oss, över våran trädgård och ställer sig en bit ifrån den rullande tornadon, som nu har stannat precis framför vattnet. De lyfter en stor bazooka och skjuter iväg en stor raket som självklart träffar en bit ifrån målet.
Jag minns att jag nu har "Red Alert" i mitt huvud, det där spelet man krigar mot olika armeér.
De skjuter en gång till, men missar även nu.
De är tvungna att skynda sig eftersom bollen närsomhelt kan rulla iväg igen.
Vi blir också informerade om att väderprognosen INTE hade varnat för detta.. särskilt inte väderprognoserna ifrån kanarieöarna, på deras bild fanns inte ens stormvarning där stormen kom.


Nu flyttar jag på mig, drömmen har bytt plats, jag är nu åter igen på Mallorca, och Smonkanna och Bernhard som jag träffar där, ifrån Sthlm, kommer springades med en blodig hand - annas blodiga hand. Hon har tydligen blivit biten av en råtta, med rabies tror hon. Och hon har tagit sig ända till alcudia där jag håller till, ifrån huvudstaden Palma 40min bilväg, samt ännu en bit ifrån deras hotell. Tydligen tror de att jag kan fixa detta.. Jag leder dem till sjukhuset som jag vet befinner sig runt hörnet.


Men nu byter jag dröm igen.. Denna gång står jag på våran gräsmatta igen, utan någon tornadoboll, och någon - jag har ingen aning om vem - vet bara att jag tydligen känner personen - står och skjuter pilar med en pilbåge..
Han verkar försöka träffa oss, och en stor pil träffar mig rakt i ryggen, trots att jag står med framsidan mot honom.. Möjligt att den tränger in i mig när jag böjer mig ner.
Och så förjävla ont det gör.
Jag känner mig förlamad samtidigt som jag kan röra mig helt fritt.
Smärtan har gjort mig förlamad ifrån smärtan konstigt nog..

Jag lyckas gå runt där en stund, och nu är jag åter igen på Mallorca, tills jag själv hittar en läkare som lägger mig på en brits i ett rum.. Jag minns att jag ligger på rygg trots att pilen är i min rygg.. Jag har nämligen sagt att jag inte kan vara vaken när pilen ska ut (detta är mer som ett spjut än en pil..) och jag får därför en tub med någon salva att smeta ut vid alla andningshål, för att få mig att lukta på något som söver mig.. Det funkar inte alls, luktar ingenting, så jag pekar på en tub jag har med mig hemifrån, fotsalva! Men den har en väldigt stark lukt som döver, tydligen, och den är inte giftig, men eftersom den är svensk så får den inte användas här!
Jag tar dock utan att läkaren ser, och smetar ut överallt i ansiktet, och får äntligen den sövande effekten.
Nu ligger jag åter på rygg, och jag känner att han drar och sliter i spjut-pilen.
Jag önskar att han ska göra det fort så att jag inte hinner vakna innan.
Jag känner att allting inom mig, i ryggan, sitter fast i själva spetsen, men ändå lyckas han dra loss den utan att få med innehållet.. och på det sätter han en stor vit plåsterlapp.. och så var allt färdigt.
Det hela kostar 630 euro, vilket jag pungar ut med direkt. I drömmen är jag uppenbarligen rik.
Och 50-euro-lapparna är tydligen värda 500euro i drömmen.


Jag befinner mig fortfarande på Mallorca, med denna stora plåsterlapp på ryggen, min lillebror är också här, och vi missade flyget hem i söndags! idag är det tidig onsdagmorgon, alternativt natten till onsdag, och syrran sover.. det är idag flyget går hem, det vi fick boka om till. Därmed var vi tvungna att packa ihop allt och sen väcka syrran.. Vi var tvungna att ta bussen sa jag, men direkt sa syrran att, jag kan köra er! Eftersom du har köpt ett hus, så ska jag väl kunna hyra en bil! (Jag vette fan när jag köpte ett hus..). Jag säger dock att, jag kan betala denna gång! Hyrbilen alltså.
Jag går in i badrummet och försöker hitta schampooflaskor att packa ner, och där stor Igor, syrrans jobbarkompis och boendekompis, han har just kommit ut ur duschen, så han har bara en handduk runt sig. Uppenbarligen har även jag bara en handduk.. och han försöker se det stora plåstret.
Sen säger jag att vi måste säga hejdå nu eftersom jag nu åker hem, och han kramar om mig.. Och så påpekar han då detta att han bara har handduk, och inget mer under, men det gör inget säger jag, för det har inte jag heller! Han suger sig fast med munnen mot min hals och jag blir helt lealös och sjunker ner på en stol med benen brett isär. Vi reser oss lite upp igen för att inte råka.. ja.. göra något, eftersom båda bara har handduk på sig.. Men åter igen glider jag ner på stolen..
Tillslut så släpper han och jag springer in i ett rum för att klä på mig kläder, eftersom vi strax måste åka. Lillebror håller på att packa det sista.

Och här vaknar jag..
Och noterar att jag ligger kors och tvärs i min säng, och har uppenbarligen använt alla tre kuddarna, samt två täckena jag har.. Hela sängen med andra ord, under natten. Jag äger en 180säng numera.

Vilken jävla natt!

Blogtop

Nu har jag lagt till mig på blogtoplista, vi får se vart det bär!

9/11

Jag kan inte låta bli.. men jag är en sådan där människa som inte enbart kan koncentrera mig på en stor händelse, inte när jag själv har "varit med om andra".
Allt detta som hände med World Trade Center har satt spår ut över en stor bit av världen, förmodligen inte alla människor som tänker på det inträffade, eller sorgen efteråt, eller de skyldiga som utförde det.
Jag minns tvbilderna väldigt väl, hur katastrofalt overkligen det kändes, som att titta på en amerikansk actionfilm.
När jag kom till skolan ropade några glatt runt sig, "Jippi!" och tyckte inte det var sorgligt alls. Det var de politiska, de som stod långt åt vänster. Jag har alltid varit en av dem. De log glatt eftersom Amerika är en stormakt, och att de förtjänar att få katastrofer på sig.
Jag har dock aldrig kunnat tänka så. Okey, Amerika är stormakt men folket förtjänar inte att dö för det. Det hade varit annat om Bush fått en blåtira i fejset, men att oskyldiga människor dog i ett terrorattentat, det är inget att gå runt och hurra för.

Sen är jag även en av dem som inte förstår mig på varför man ska framhäva denna katastrof framför allt annat som har hänt här i världen. Finns så stora katastrofer som glöms bort.

Igår pratade jag om det här datumet, och påpekade att det var samma datum som Anna Lindh dog för 4 år sedan. Hon mördades.
Jag vaknade imorse och började prata med en, vilket jag åter igen nämnde detta då han informerade folk om 9/11, att det även är 4 år sedan något annat skedde.
Men direkt så mötte jag motstånd.
9/11 symboliserar WTC, inget annat.
Sen fick jag alla möjliga andra händelser som skedde 9/11 andra år.
Att den tyska offensiven hejdas vid Marne.
Ford Pinto lanseras.
Marie Fredriksson upptäcker att hon har en tumör.
Okey, dessa är också stora händelser, men detta drogs fram för att få mig att inse att 9/11 enbart är för terrorattackerna som skedde år 2001, och inget annat.
Symboliken tillhör det.
Och inte att Anna Lindh mördades.
Och jag blir bara mer och mer irriterad.
Allt annat blev ju därmed en bagatell - visst, det har hänt, men det är inget i jämförelse med WTC. Och det är den biten som jag har så svårt för att se.

Sen började vi argumentera emot om det verkliga datumet.
Hon blev knivhuggen 10 september, därför blev hon även mördad 10 september, enligt honom. Kanske det funkar så juridiskt, jag vet inte. Men jag vet att hon dog en tidig morgon den 11 september. Det är å andra sidan lite svårt att mörda någon på ett operationsbord då den såkallade mördaren inte är i närheten. Men hade hon överlevt så hade det inte blivit kallat för mord, snarare försök till mord. Hur kan hon då blivit mördad 10 september, om hon inte dog förrän 11?
Jag vet ingenting om juridik, men det låter ju en aningens konstigt.
Trots att det säkert är så.

Men jag förstår fortfarande inte. Det känns ofta som om det är förbjudet att även tänka på andra saker, att framhäva andra saker, på vissa stora datum, eftersom det inte är tillräckligt stort.
Jag minns Anna Lindh's död, mordet på Anna Lindh, i nära på samma skala som WTC.
Detta hände även i Sverige.

Jag vet att symboliken kring 9/11 enbart är för terrorattackerna emot World Trade Center, men kan man inte få nämna något mer stort som inte skedde för så längesen, och som också har påverkat, faktiskt vårat eget land. Som det som skedde 1986. Inget jag drar upp eftersom jag inte upplevde det överhuvudtaget, eftersom jag bara var 2 år gammal.

Jag har helt enkelt alltid haft svårt för att bara koncentrera mig på en enda sak i taget. Det känns så fel och orättvist.

Å andra sidan hade kanske mordet inte fastnat lika mycket i huvudet på mig om det inte hade skett på samma årsdag, vem vet.

Ett steg närmare mysteriet!

Idag hade jag fått ett inkassokrav från min hyresvärd, för pengar jag ska betala för ngn tapet i min gamla lägenhet. Jag betalade direkt jag kom hem i söndags, eftersom jag hade glömt av att göra det innan.
Men nu kom som sagt brevet, där det hotas med att gå vidare till kronofogden. Jag har redan betalat! Så självklart var jag tvungen att ringa dit.
De skulle kolla upp detta.
Sen avslutade jag det med att..

"...jag har en till sak att fråga.. det var dock längesen, men jag ringde till er om att det luktade något i trappuppgången, och nu undrar jag vad det var? Jag har mina teorier redan."
Hon som jag pratade med var vikarie, men lovade att luska reda på det, om någon vet, och informera mig om det senare. Det med pengarna kommer hon, eller någon, ringa om senast torsdag eller fredag, så då ska jag fortsätta utfrågningen.

Så, min journalistiska grävningsanda har inte dött!
..men kanske något i min trappuppgång har.

De har förövrigt bytt ut ett namn på en dörr under mig. Någon som flyttat snabbt eller vaaaaad har hänt?

Vi får se om jag får något svar.

Hur stor chans har jag på dig?

Jag minns inte ifall jag skrev om festen jag var på innan jag åkte till mallorca? Eller om killen som jag sov över hos..
Jag hamnade på en hemmafest, och mötte en som känner ett par av de jag känner. Vi pratade en hel del, och jag frågade vad han tycker om att bara sova med en person, vilket då var jag. Det slutade med att jag följde honom hem och sov över.
Inget sex. Vi myste. Vilket var bra.
Vi bytte inga uppgifter eller någonting sen på morgonen.
Jag försökte få tag i mail och allt vad jag kom på, men lyckades inte få tag i.
Jag skrev dock ett mail till honom innan jag åkte iväg.

Igår fick jag veta att samma person hade liten fest, och att samma kille skulle komma dit igen.
Dock hade jag fått reda på innan av någon att han hade skaffat tjej.
Snabba ryck.
Jag tog reda på vilka som var singlar, och vem som hade tjej.. utan att visa för mycket att jag bara ville veta just hans status.

Jag bestämde mig för att gå dit ändå, blir det inget annat, eftersom han har tjej, så kan man väl bli kompisar istället.
Nervös som sjutton.
Men dit kom jag, och han hejjade och log och tackade för senast, jag log tillbaka och sa något.
Sen började vi prata, han satt mitt emot mig, och jag frågade om hur han haft det osvosv.
Saker och ting hade kunnat vara bättre.
Jag skrev i ett sms "Hur stor chans har jag på dig?" och gav mobilen till honom.
Jag fick ett positivt svar. Inget som går än, men relationen får honom att må dåligt, och han pratade innan om att ta sg ur den, så han menade på att han måste fixa det han har först. (Det återstår att se hur han fixar det.)

Så jag gav honom en lapp med min msn, mitt mobilnummer och hemnummer.
Och han sa att han skulle lägga till mig på msn.

Så nu får vi se.
Hur det här går, och om han kommer höra av sig / lägga till mig.
Om vi blir vänner eller mer.

Uppenbarligen hade jag blivit mer intresserad av honom än vad jag visste. Har ändå inte riktigt kunnat sluta tänka på.
Spänningen tätnar!

Sing Hallelujah!

Igår ringde min bästa jobbarkompis till mig, Anneli, hon informerade mig om att många, många folk från jobbet har pratat ihop sig om att ses på en restaurang på kvällen, och hon frågade om M hade ringt mig.. Vilket hon inte hade nej, roligt att åtminstone en ringer och informerar mig!
Två timmar efter samtalet samlas vi alla på restaurangen, och vi blev 26 stycken.
Och min arbetsledare som inte är kvar längre kom dit, och det var så roligt att se honom igen trots allt skit som varit. Det känns sorgligt att han inte ska vara kvar, han är ju ändå en stor bit av jobbet. Han berättade även hur allt hade gått till, att det inte var så som vi hade fått berättat för oss.
Han och den sjukskrivna kvinnliga arbetsledaren fick varsin kram av oss alla.
Han gav oss alla ledigt imorgon (idag)! Nu när han inte har några befogenheter kan han ju säga vad som helst.

Men det jag skulle komma fram till med detta var att.. påvägen dit, då jag satt och väntade på bussen, mötte jag min gamla klasskompis ifrån Estet. Han jag gick alla tre åren med, och även tre åren i Mellanstadiet. En av dem jag alltid varit mest förtjust i!
Jag mötte honom även två veckor innan jag drog till mallorca, då jag skulle fixa pass, och då berättade han att han bodde nära på granne med mig, har dock inte sett honom sen dess.
Men iaf, igår. Han berättade att han var påväg in till Trollhättan för att sjunga med i Kammarkören, han hade varit där två gånger innan, och denna gång skulle han få sjunga på prov för att se om han platsar.
Och självaste Olle är körledaren!
Min underbara älskade favoritlärare! Han som.. egentligen alla borde ha haft!
Han som fick oss alla att ställa oss upp på bänkarna och göra rörelser med händerna samtidigt som vi nära på dansade, för att komma ihåg ett mattetal.
Vilket jag kommer ihåg.
Vi hade honom även i estetkören, och han är bäst!
Jag har saknat att sjunga i kören allra mest av allt man blev av med då man tog studenten.
Och så detta!

Jag fick Olle's mobilnummer av C, precis innan jag skulle gå av bussen.
Och idag ska jag ringa till honom och fråga om det finns någon chans för mig att komma dit eller få vara med!
Han vet hur jag låter, om han nu minns, och det vore himlans roligt!

Tänk om..

Dagen då allt tar slut

Jag känner att ögonen börjar översvämmas och strax rinner det tårar ifrån dem, ner på mina kinder. Känslan är så synlig, man kan nära på ta på den, och jag vet mycket väl hur det kommer att kännas den dagen då det händer. Det jag aldrig vill ska hända.
Den dagen du hittar någon annan.

Det gör ont i mig att ens tänka tanken, men jag vet att det någon gång kommer att ske.
Det är en sådan stor bit av mig som gör så ont, som inte kan plåstras om av någon annan. Inte ens du kan göra det, för du vet inte hur man gör. Du vill inte veta hur man gör. Du väljer att blicka åt ett annat håll samtidigt som du håller i min hand.

Förlåt.
Sorry girl.
Jag kan inte.
Jag har för mycket att göra.
Jag vet inte.
Förlåt.

Det är ju viljan som brister när de orden kommer fram.
Men jag vet det redan så väl redan, du har sagt det rätt ut flera gånger, men ändå försöker jag igen och igen och igen.
Jag måste hitta ut, det vet jag. Men det är svårt att slita sig ifrån något som man så gärna vill ha, som man ibland får sig en dos av.. men det är aldrig tillräckligt.
Tillräckligt för stunden, men jag vill ha mer.
Hela tiden, alltid, varje minut.
Jag vill andas in dina andetag.

Det är det som är så drygt att veta om, att erkänna för sig själv.

Det var delvis det jag insåg ännu mer på Mallorca.
Då jag tillbringade några minuter i någon's annan famn, flera andra famnar. Det kändes så fel, det fungerade inte, det var helt fel famn. Det jag ville ha då fanns inte där att få.
Ingen hade kunnat ge mig det, förutom du.

Därför kommer det göra så fruktansvärt ont den dagen du kramar om någon annan.
Den dagen då allt tar slut på riktigt.

Jag vill vara så här glad varje dag.

Länkat.

Jajust ja, jag har kanske glömt att nämna att detta inlägg jag skrev för ett tag sedan.. det var bara påhittat.
Kände för att skriva en text där allting som jag hoppas på ska hända - händer.

Lukten av kyla

Det är verkligen höst nu, eller påväg att bli höst.
Jag känner det på lukten.
Den känns ända in.
Lukten av kyla.

Jag tycker om hösten, men jag ogillar att tillbringa den ensam.

I'm home!

Jag är hemma igen.
Kom hem i söndags, och det första jag gjorde var att köpa en kebabpizza!
Och äta upp den också.

Men det kändes väldigt tomt.. efter att ha haft folk runt mig hela tiden (syrran bor med sina jobbarkompisar i ett stort hus) och bara klä på sig för att sen gå till hotellet för att äta en stor frukost, och hälsa på folk, och lägga sig vid en pool och sola och bada och bara vara.. så blir det konstigt när man kommer hem till sin lägenhet där det är tyst och brist på folk, dock med en katt som jamar utav helsike. Han har saknat mig.

Jag ville inte riktigt åka hem, trots att det är rätt skönt att vara hemma nu ändå.
Men resan var delvis konstig, vilket gjorde att all saknad förstorades upp multum och saker i mitt huvud blev väldigt rörigt.

I söndags fick jag ett löfte om att få besök på måndagen, igår. Det krävdes inte mycket tjat eller övertalning. Knappt något alls. Och ett löfte kommer sällan därifrån.
Men innan det löftet kunde infinna sig var jag tvungen att cykla till AF och fixa saker.. Det första jag får göra när jag kommer hem är att fixa med sjuhundratrettioåtta papper.. jag hatar det.
Måste skicka in allt pånytt till akassan. Yay!
Sen blev det affär för att inhandla tacosgrejer för att senare äta upp allt.

Sen infann sig löftet, besöket kom.
Det var D.
Saknaden hade blivit stor och mysbehovet jag fick på Mallorca gjorde mig knäpp.
Vi lagade iordning tacos - fast det var han som fixade allt.. hackade och stekte, jag stod bredvid/bakom och tittade på. Väldigt trevligt må jag säga.

Och nu sitter jag här, med lite tacosgrejer i kylen jag tänkt äta som frukost, och minnen om att ha fått spendera tid i en varm, välbekant famn.

Nu är jag tillbaka igen!

Kort ifrån resa finns att finna på min bilddagbok. Klicka bara på denna rad. Och börja kika ifrån den 19 augusti.