Dagen då allt tar slut

Jag känner att ögonen börjar översvämmas och strax rinner det tårar ifrån dem, ner på mina kinder. Känslan är så synlig, man kan nära på ta på den, och jag vet mycket väl hur det kommer att kännas den dagen då det händer. Det jag aldrig vill ska hända.
Den dagen du hittar någon annan.

Det gör ont i mig att ens tänka tanken, men jag vet att det någon gång kommer att ske.
Det är en sådan stor bit av mig som gör så ont, som inte kan plåstras om av någon annan. Inte ens du kan göra det, för du vet inte hur man gör. Du vill inte veta hur man gör. Du väljer att blicka åt ett annat håll samtidigt som du håller i min hand.

Förlåt.
Sorry girl.
Jag kan inte.
Jag har för mycket att göra.
Jag vet inte.
Förlåt.

Det är ju viljan som brister när de orden kommer fram.
Men jag vet det redan så väl redan, du har sagt det rätt ut flera gånger, men ändå försöker jag igen och igen och igen.
Jag måste hitta ut, det vet jag. Men det är svårt att slita sig ifrån något som man så gärna vill ha, som man ibland får sig en dos av.. men det är aldrig tillräckligt.
Tillräckligt för stunden, men jag vill ha mer.
Hela tiden, alltid, varje minut.
Jag vill andas in dina andetag.

Det är det som är så drygt att veta om, att erkänna för sig själv.

Det var delvis det jag insåg ännu mer på Mallorca.
Då jag tillbringade några minuter i någon's annan famn, flera andra famnar. Det kändes så fel, det fungerade inte, det var helt fel famn. Det jag ville ha då fanns inte där att få.
Ingen hade kunnat ge mig det, förutom du.

Därför kommer det göra så fruktansvärt ont den dagen du kramar om någon annan.
Den dagen då allt tar slut på riktigt.