Den där D

Den där D är någon som alltid kommer existera i mitt huvud känns det som.
Allt påbörjades i slutet av november för snart ett år sedan.
Vi har å andra sidan pratat fram och tillbaka i cirka 8 år.
Han körde sin bil till min högstadieskola när jag var 15-16 år.
Jag vågade dock inte gå ut, för jag var så sablans blyg.
Men han kom dit.

Sen träffades vi också på en såkallad kanalträff i staden.
Då var jag vid samma ålder, kanske något år äldre.

Han var lite knepig den där D.

Han var tillsammans med en ung flicka, några år yngre än mig.
En i samma kanal på irc.
Det minns jag.
Och även att han försökte sig på att ragga på min syster.
Det gick väldigt dåligt.

Jag har även suttit på biblioteket och lånat datorn för att komma åt internet då D sa att han såg mig. Jag fattade ingenting i början, men det visade sig att han såg mig genom fönstret, för hans lägenhet låg i samma höjd på andra sidan gatan.
Ovanför den där lampaffären som låg där då.

Då var jag också i den där åldern.

Sen kom det där lilla skojiga saken med att skriva "puss" på skämt.
Till den där konstiga D som man tänkt att han är en sån där som man inte ska blanda sig in i.
Den där pussen varade alldeles för kort, sa han.
Han tyckte att vi borde testa det där, att kyssas på riktigt.
Jag skrattade, och tänkte.. det lär ju aldrig ske ändå.
Men då var bollen redan i rullning.

Han skulle ju hem till jul. Han bodde i england sen några år tillbaka.
Allt blev förändrat.
Vi skrev på olika sätt.
Alltid puss.
Och allt var mys.
Och jag fick se bild utan tröja, och jag undrade "oj, ska jag få ta på det där? shit!"
Och vi sågs.
Och vi provade att kyssas.
Och jag var redan såld då han sa att det var synd att den varade så kort..

Och nu sitter jag här, och det har snart gått ett år, och det har gått väldigt mycket fram och tillbaka sen i februari då allt liksom tog stopp.

Jag är här med D som är en sån där kille som man kanske helst inte ska blanda sig ihop med. För han är så jävla krånglig.
För att det gör så jävla ont såfort han inte är i närheten.
För att man aldrig vet när man ska ses nästa gång.

Och allt är uttalat. Våran relation.

Och jag vet att det bästa vore att avsluta det, för min egen skull.
Men det känns väldigt svårt.
Så jag sitter här..
Fast i D.

Den där killen som var den allra första jag började prata med när jag gick ut på irc.

...
Jag har sökt mig ut, till andra famnar.
Men jag ramlar alltid tillbaka.
För de famnarna är inte D.

Och det är det som är så drygt, att jag inte riktigt kan släppa den famnen som gör så jävla ont största delen av tiden.
Men det känns fortfarande som om våra liv är utstakade att hamna ihop.
Varför påbörjades annars detta 8 år senare?
Kanske inte meningen att det ska vara längre än så här dock.

Men den där D finns i skallen.
Någon dag kommer jag slita mig loss, jag har känt det ett tag, att jag rycker och sliter i mig själv.
Det tar lite tid bara.

Undrar varför man blandar ihop sig med människor som man vet redan innan inte är bra att blanda ihop sig med?
Romantiska tankar förmodligen.
Vad annars?