Fnurra på tråden

Jag känner mig rätt stolt över mig själv, att jag tog tag i ett problem och försökte lösa det.

Det uppstod en fnurra på tråden med D förra veckan, och sen dess har vi inte haft någon kontakt överhuvudtaget. En av oss har vägrat svara den andra.
Och det är det värsta jag vet, tystnad.
Så idag, för 10 minuter sedan, tog jag modet att ringa upp honom på hans direktnummer på jobbet.


Folk som har känt mig i flera år vet vilka svårigheter jag har haft med att lyfta på luren, slå nummer och vänta på att någon svarar. Telefonskräck kallas deet.
När jag bodde hemma och skulle beställa internet i mitt namn så fick min lillebror ringa och sen säga till försäljaren "hej, min syster vill prata med dig" och så fick jag ta över telefonen.
Jag har inget problem med att prata i telefon, mitt problem har varit att lyfta luren, slå numret, och vänta.
Det är hur hemskt som helst.
Jag har dock övat bort det en hel del.
Men ibland kommer det igen.

Vilket det gjorde denna gång igen..
Så ont i magen.
Men sen när han väl svarade så gick det bra. Kändes konstigt bara, att ha honom i örat. Andra gången bara jag har pratat i telefon med honom. Andra gången på snart 1 år.
Sen att han svarade på engelska gjorde att jag först inte uppfattade om det var han.
Och en tystnad uppstod då jag sa "Hej D...", men den släppte då jag sa "..det är S..".
Kände inte igen mig först han heller.

Men det gick bra.
Och nu pratar vi på msn igen.

Så det är så man ska göra när man har en fnurra på tråden, ta tag i problemet och försöka lösa det på det sättet man bara kan lösa det på.

Tur att jag sparade numret. Han kallade mig smart när jag sa hur jag hade fått tag i det. Ifrån honom själv.
I andra fall tycker jag inte om att ringa folk utan att ha fått tillåtelse typ, men i detta fall hade jag inget annat sätt att lösa problemet på..