Avslöja?

Ibland får jag den starka viljan av att sätta mig och skriva ner allting om mig själv.
Allting som har hänt mig, alla saker som har gjort mig till den jag är idag.
Men det går inte.
Inte här.
Det finns folk som inte ska ta del av det - folk som faktiskt läser detta.
Då känner man sig lite.. begränsad.
Men sålänge det finns ett bevis på vem jag är fungerar det inte att vara helt öppen.
Att skriva i omskrivningar och tolkningar är en helt annan sak.
Det har jag redan gjort.
Men att vara ärlig om allt som jag faktiskt går och bär på, ordagrant skriva alltihopa, kan jag inte.

Inte saker som jag bestämt mig för att hålla tyst om.
Synd?
Ja, litegrann.. Men det stoppar mig som sagt inte ifrån att omskriva allting och berätta ändå.
Bara att det blir lite svårfattat för de som läser det.

läskigt.

Det känns lite läskigt, av någon konstig anledning jag inte vet vilken (jomenvisst...), att åka till jobbsak idag.

Onsdagsdejt

En arbetsplats är ett farligt ställe.
Det har jag fått erfara idag.

Det hela började med ett skämt, jag fick för mig att skoja till det lite och kallade oss för "radar-paret". Det pågrund av att vi arbetade väldigt snabbt ihop när det gällde ett arbetssätt.
Sedan har det utökat till lite allt möjligt.
Nu är det allmänt känt att jag är intresserad av personen i fråga.
Rykten går fort.

Idag fick jag reda på, från en, att någon hade gått till personen i fråga och berättat att jag är intresserad av honom. Den som berättade det för mig vägrar avslöja vem det är som har "skvallrat".
Dock hade jag några dagar innan stått och skämtat om det öppet med en tjej precis framför denna pojk, då han även skrattade åt det. Men då var det på skoj.
Nu har det blivit hur seriöst som helst.

Men för att återgå till att berätta om det som hänt nu..

Idag efter lunch kom jag in i det lilla produktionsrummet (med alla de trevliga människorna, mer manliga än kvinnliga) och stirrade på något som stod framför mig.
De andra hade inte kommit in i rummet än.
Det något som stod framför mig var; En vagn med en stor ljusstake med långa vita ljus i, två stycken vinglas, en skopa med dill, en burk med räkor, två dunkar med vitt och rött-matlagningsvin samt ett papper där det stod "[Hans namn] + ? = Onsdagsdejt?" och över det hade någon ritat ett stort rött hjärta.
Jag höll på att svimma när jag såg det.
Väntade in de andra som strax också såg det och fick som svar ett stort skratt.
Som tur var hade pojken i fråga inte kommit dit än, vagnen kördes ut ur rummet och ställdes i korridoren till alla's chans att skåda detta verk.
Och så kom han tillslut..
Jag stod och skrattade och var generad i ett, jag valde att stanna kvar där jag stod av brist på mod.
Strax skickade dock en människa, som uppenbarligen älskar att reta mig, mig till att hämta saker som fanns i närheten av denna pojk. Sagt och gjort, jag gick dit, och möttes av ett stort flin. Jag kände mig inte alls röd i ansiktet.
Han fick tydligen reda på det igår, och idag möts han av ett uppdukat "bord" för två med ett ritat hjärta på. Vad ska han tro?
Å andra sidan stod inte mitt namn med på lappen, utan istället fanns det detta frågetecken.
Men hur svårt det är att räkna ut är ju en fråga..

Det här är jäkligt förbannat pinsamt, men samtidigt hur roligt som helst.
Hur ska det sluta?
Jag vet inte ens hur stort mitt intresse är.


Herrejösses.

Synd att jag ska bort från det rummet om 2 veckor..
men jag har hört talas om en personalfest...

Världen har gått under för längesen

Jag blir så ledsen och arg.
Hur i helvete kan man låta något sådant ske?

Kikar på tvprogrammet drevet på fyran där de delvis tar upp fallet med tonåringen som födde sin pappas barn, och även gjorde en abort.
All fakta och skit fanns framför ögonen på alla inblandade personer, alla som tillät honom få ensam vårdnad av sina barn. Hur kan man välja att blunda?
Och sen sitta och säga "det vi gjorde var det bästa då.."
Jovisst.

Jävla människor.

Smart katt

Jag har en alldeles för smart katt, eller elak.
Han sträckte sig upp mot tvn och stängde av den!
Jäkla knapp.
Jäkla katt.

Är det något tyst rop på uppmärksamhet tro?



..10 minuter efter gjorde han det igen.

Överlägsen som bara fan.

Åter igen har jag fått känna på känslan av att vara den duktigaste.
Känner mig överlägsen, men sådant får man inte säga högt..

Yrkesekonomi.
Jag gör ifrån mig massa pustande läten då vi för tionde gången tar om saker som jag redan förstod för två veckor sedan. Läraren söker min blick och ler då hon förstår att jag inte väntar på alla andra att räkna färdigt ett tal, som hon sa att man skulle göra, utan fortsätter tills pappret är slut.
Sedan möter hon upp mig på rasten där hon frågar närgånget "Vad vill du göra? Vill du fortsätta med det vi gör, eller något helt annat?". Hon frågar ingen annan.
Jag är den som förstår mest, den bästa helt enkelt. Personen som alla andra frågar.

En "klasskompis", som ofta häver ut sig flera kommentarer, säger "..i skolan var jag bäst på matte - nu är jag sämst."
För mig är det snarare tvärtom.
Sämst har jag dock aldrig varit - självklart. Vad tror du om mig? (hmhm). Men väldigt trögtänkt.
Nu gäller andra bullar.


Och nejdå, jag skryter inte alls..


Nu ska jag ringa min syster och fråga om hon vill ha en tv.
Jag är inte bara bäst och intelligent, jag är snäll också.

Glad, men..

Jag är glad.
Idag har jag införskaffat en 32" TV. Det var skojigt, gick i affären och skrattade samtidigt som folk stirrade efter oss och våra stora kartonger. I like big things.
Jag är även glad över att ha fått prata med en människa igen, någon som alltid lämnar stora avtryck.
Jag är glad för att jag har umgåtts med en trevlig vän hela helgen.
En vän som har hjälpt till med saker som behövdes, en vän att skratta med. En vän som tänker likadant som mig. Ofta.

..och nu sitter jag här med min stora nya TV, den trevliga vännen har åkt hem igen, och människan som jag åter igen har fått tala med är frånvarande.
Den stora känslan av att inte ha någon att dela det glada med börjar ta över allt det.. glada.

Livet är komplicerat.
Och saker och ting blir roligare och enklare då man kan göra saker man tycker om.
Men så länge man inte har någon att dela det med känns det helt bortkastat.

Jag är glad.
Det är säkert.
Det hade bara varit mer glatt ifall någon fanns här.

Politik när den är som värst

Idag fyller en familjemedlem 20 år.
Under tiden som vi satt och mumsade våfflor kring bordet diskuterades det politik.
Som vanligt, förstås.
Och som vanligt blir jag förbannat frustrerad och vill gå därifrån.
Tacka fan för att jag kan sätta mig bakom min storebror's åsikter, annars vore jag ensam kring hela bordet bland familjen. Samma sak var det under jul - då var det min syster som stod för samma åsikter som mig.
Det som är mest frustrerande är att det är MIN familj!
De ska inte hålla på så.
Men jo, självklart ska de göra det ändå..

En liten egotripp

1. Jag har lagen på min sida. (låter lite läskigt va?)
2. Jag har haft en underbar arbetsdag idag. (läs de nedre punkterna)
3. Jag har skrattat och skämtat med flera stycken. (oh ja, mest om esteter..)
4. Jag har fått beröm av tre av dem. (Ja visst fan är jag duktig)
5. Jag har kommit lite närmare ett par personer. (..det vore inte direkt något stort fel att provkrama en av personerna förövrigt..)
6. Jag är i högform just nu - på jobbet.

Jag är bara så jäklars förbannat underbart bäst helt enkelt.

Skit på samen

..sitter här och funderar över varför jag inte tar och blir min alldeles egna psykolog.
Det är ju från sig själv man får de bästa svaren.
Eller?
Jag kan vara jäkligt duktig på att ge mig själv (eller snarare att ge andra, som egentligen samtidigt riktar sig mot mig..) välgenomtänkta svar, men förbannat idiotiskt slapp på att leva som jag lär.
Eller så är jag bara allmänt ego och tror att jag är så superb.
Om man då bortser från denna stora brist på att gå i mina egna väl utvalda spår.

Äh, skit på samen - som en vän skulle sagt.
Shit the same, då, naturligtsvis.

Sofistikerad

..jag, sofistikerad?
Det fick jag höra i helgen.
Jag såg sofistikerad ut.
Med den tröjan jag hade (lång, långärmad, urringad och röd), med benen i kors och glasögon.
Sofistikerad.
I jämförelse med henne själv då förstås.
Just i den sekunden kändes det som om vi bytte plats med varandra.
Men sofistikerad?

Radering

Inatt drömde jag att jag raderade hela min blogg, det enda jag sparade var adressen.
Alla texter var borta.
"..öh.. jag raderade min blogg nyss, och jag har ingen aning om varför."

Tur att jag inte enbart drömmer sanndrömmar.

Bra förändring?

Igår var dagen då jag blev glad, spänd och sedan deprimerad.
Idag var dagen då jag hade ont i magen i stort sett hela dagen, som senare slutade med ett huvud fyllt av leenden och huvudvärk.

Jag kan fortfarande inte tro att det är sant.
Nej. Händer det verkligen?
Vet inte vad jag ska tro, vet inte hur jag ska bete mig.
Blir orolig stup i kvarten.

Är det nu jag äntligen får min belöning?
Den började redan för ett år sen, och nu fortsätter den i stora steg framåt.
Och jag som var påväg att se nattsvart på allt igen.

Detta kommer dock inte göra mig lycklig, eller få mig att må bra - vilket jag ska lösa själv.
Men det underlättar en sablans massa.
Livet blir inte lyckligare - men enklare.
Är det inte så det heter?

Fan, jag är rik.

Skojskoj

Jag gick in på en viss bloggare's sida och hittade en rolig sak imorse som jag inte kunde hålla mig ifrån att härma..

Klicka här och njut.

RSS-flöde.

Någon fick mig att fixa ett RSS-flöde på denna blogg, jag har dock noll koll på saker och ting kring det.
Provar för tillfället i alla fall att länka till den adressen till höger under "links".
Återstår att se ifall någon snart kommer springandes och säger "men det där behövdes ju inte, dit hittar man utan länk!"

Min dröm

Ja, någon gång ska det ske.

Bara känslan av att veta vad jag då förmodligen kommer att känna får mina ögon att tåras.

Ställa mig upp, rakryggad, och visa alla vem jag faktiskt är. Vad jag faktiskt kan.
Alltid ser jag min mammas tårar framför mig. De tårar som alltid kommer då någon av oss utför saker som berör. Alltid ser jag min egen rördhet, trots att jag alltid har kunnat kontrollera den kan tanken om det aldrig stoppa tårögdheten och halsen som tilltjocknar. Jag ser även min syster's rörda ögon. Jag vet så väl hur blickar i min familj riktar sig mot mig vid sådana tillfällen.
Jag vet att jag kan, jag vet att jag är något och jag vet att jag inte måste bevisa något för någon.
Men ändå kan jag inte låta bli att tänka tanken och drömma.
Jag vill. Innerst inne så vill jag.
Det har alltid varit min dröm.
Bara någon tar uppgiften att knuffa och sparka på mig så jag kommer framåt - och sedan aldrig ge upp. Jag är envis - åt bägge hållen. Jag vill samtidigt som jag blir osäker och drar mig tillbaka och säger ett stenhårt NEJ som egentligen betyder ja, försök lite till!

Jag motarbetar mig själv hela tiden.
Jag vågar helt enkelt inte lita på mig själv samtidigt som jag aldrig kan sluta tro på mig.
Hur går det ihop?

Radio - och TVtjänsten.

Intet ont anande (jo, lite grann, jag ogillar när det ringer på dörren.. det är jäkligt jobbigt att få på sig byxor fort som tusan nämligen..) gick jag sakta fram till dörren då det plingade på. Kikade ut genom titthålet och noterade att det var något särskilt med gubben utanför, men jag valde att låtsas som om jag inte var hemma. Sagt och gjort; det fortsatte plinga, 3 gånger! Jag gick och hämtade mina byxor (ja, jag har alltid en tendens att ta av mig dem då jag kommer hem. Blev det för mycket information nu så får du gärna blunda en stund och föreställa dig att du simmar i ett ishav. Hjälpte? Bra.), lyfte upp katten i famnen och öppnade dörren. Min första tanke var "usch, ännu en försäljare.. orka!"
Men så lyfte varelsen framför mig upp ett kort samtidigt som han sa "Hej, jag kommer från Radio och TVtjänsten och undrar om du äger någon TV.". Mitt hjärta började dunka snabbt och hårt som tusan och tyst inom mig sa jag om och om igen "gulp, hoppas inte TVn syns nu, shit, helsike, vad läskigt!". Mitt svar blev "Nej, jag äger ingen TV" och som försvar höll jag upp katten framför mig som om han skulle skydda mig med sitt liv. Nu var jag beredd på att gubben skulle försöka tränga sig in i min lägenhet eller hota mig med något läskigt, men det enda svar jag fick var "Då ska inte jag störa mer".
Puh. Där räddade han mitt liv.
Tacka fan för att jag 10 minuter innan stängt av TVn..
Och tacka fan för att jag har läst på allt vad TVavgift är.

Jag lever farligt.

Och nejdå, jag äger ingen TV.
Det enda jag har är en manick som gör bilder och ljud för sig.
Min TV är sönder och slängd.
Precis.

Jag är bäst.

Idag hade vi yrkesekonomi på schemat.
Jag hade fått för mig, då vi slutade trean i gymnasiet med ståhej, att jag skulle få slippa denna sablans jobbiga matematiken. Men icke.
Yrkesekonomi. Varför, kan jag fråga mig själv hundra gånger - utan att få något som helst vettigt svar tillbaka trots att det är jag som svarar. Konstigt, mycket konstigt.
Ännu konstigare är dock detta med att jag har klarat av allting ganska galant hittills!
Jag förstår, jag kan, alla frågar mig hur man gör!
Jag sitter som värsta gurun medan alla sliter tag i mig från alla håll och erbjuder en plats till mig bredvid dem. Dock jäkligt jobbigt då jag inte orkar upprepa allting hela tiden, vill räkna lite själv. Jobbigt att vara bäst helt enkelt. Ja, jag säger då det.

Idag var det särskilt komiskt.
Jag och L som jag ofta brukar jobba med sitter och räknar ut en jäklars massa, innan har läraren förklarat hur man ska göra och alla försöker med samma sak. Strax kommer läraren fram till oss två där vi nästan är färdiga och börjar påpeka att vi har gjort fel. Jag stönar ljudligt och tycker allt ska fara och flyga, läraren flinar. L börjar ifrågasätta lärarens sätt att räkna och strax inser även jag att L är inne på rätt spår. Läraren har fel. Vi har rätt.
JAG HAR RÄTT!
Det är andra gången det sker. Att läraren har fel alltså..
Alla får räkna om igen, förutom jag och L.
Vårat allra första tal är felräknat då vi följde lärarens direktiv, men då vi fick räkna för oss själva gick vi efter det vi lärde oss i typ.. fyran.
Alla andra räknade fel hela vägen.
Läraren är värdelös.
Hon är en tant.
Förövrigt.


Jag är helt klart bäst.
Ja, jag säger då det.

this is me

Jag känner mig upprymd, jätteglad. Sprudlar nästan.
Känns främmande, men ändå hur nära mig som helst.
Sån här är jag!

Att läsa eller inte läsa

Allt fler och fler börjar blogga, jag blev en av dem.
Råkade hitta en särskild sådan för ett tag sedan, det var lite läskigt.
Borde finnas en lag emot att läsa saker som är skrivna av folk man inte riktigt vill eller borde läsa något av.
Samtidigt funderar jag på ifall jag ska ge ut adressen lite mer än vad jag hittills har gjort.

Självklart vill jag att folk ska läsa det jag skriver, men samtidigt finns det människor som jag helst av allt ser att de missar mig totalt.
Jag vet inte vad som överväger.
Allting jag skriver kommer vara tolkningsmässiga, inget "pang på rödbetan", utan folk ska inte förstå vad de läser om vid första blicken.
Därför borde det egentligen inte vara så farligt om dumma folk läser det.
Eller?

Helsike, vilka sablans problem.
Att läsa eller inte läsa - det är frågan.