Bad girl!

Extra, extra!! Skandalbilder på internet!

Jag blir inte klok på det där..
Den där trevliga tidningen skriver igen..
Sen finns det en ännu trevligare länk att klicka på för att se denna skandalbild där sångerskan smeker en annan kvinnas bröst!
Oh My Gooood!
"Rihannas senaste skiva heter "Good girl gone bad”. Nu lever äntligen r&b-stjärnan upp till sin image."

Jag förstår inte riktigt..

Det där hade kunnat vara jag, som stod bakom en kompis och på skämt hållt i hennes bröst bakifrån, bara för att liksom.

Jävligt stor skandal må jag säga.

Am I a bad girl?

The Loneliness Of The Long Distance Runner

The tough of the track
With the wind
And the rain thats beating down on your back
Your hearts beating loud
And goes on getting louder
And goes on even more til the
Sound is ringing in your head
With every step you tread
And every breath you take
Determination
Makes you run never stop
Got to win got to run til you drop
Keep the pace hold the race
Your mind is getting clearer
You're over half way there
But the miles they never seem to end
As if you're in a dream
Not getting anywhere
It seems so futile

Run on and on
Run on and on
The loneliness of the long distance runner

Ive got to keep running the course
Ive got to keep running and win at all costs
Ive got to keep going be strong
Must be so determined and push myself on

Run over stiles across fields
Turn to look at who's on your heels
Way ahead of the field
The line is getting nearer but do
You want the glory that goes
You reach the final stretch
Ideals are just a trace
You feel like throwing the race
Its all so futile

Vissa saker gör en glad

Iron Maiden igen

Nu läste jag att Iron Maiden ska komma tillbaka hit i sommar, i juli, och att biljetterna dit släpps 12 november.
Haha, man skulle bra gärna vilja gå på dem igen, också.

De spelar både i Ullevi i Gbg och Stadion i Sthlm.

Money, money, money!

Uppgradering av arenor

Min glädjeyra har fortfarande inte lagt sig!

Det är ju så roligt!

Först går jag på Nightwishkonsert i Lisebergshallen, med mina två bröder, vilket var min första konsert någonsin! ..förutom festivaler.
Sedan går jag på Europe i Skandinavium, med mina två bröder igen!
Och efter det blev det Iron Maiden i Ullevi, med bröderna och syrran!
Och nu, ja, nu blir det Celine Dion i Glooooooben, med syrran! :-D

Jag uppgraderar mig!

Förövrigt så ska jag till Skandinavium igen om 1½ vecka.. Ska på en Queen-konsert.
Tyvärr självklart utan Freddie Mercury, men ska bli roligt ändå!
Det blir mamma, syrran, jag och lillebror. Vi alla är Queenfan!
Storebrorsan bangade.


Globen, globen. Fy vad läskigt!

Panikartad dröm om smalhet

Syrran ringde mig igår och vi pratade om ditten och datten, och så berättade hon vad hon hade drömt natten innan som fick henne panikslagen.

Hon hade drömt att hon träffat mig och jag hade gått ner mängder i vikt och var nu smal. (Vilket jag naturligtsvis ska bli! dock inte spinkig!).
Och hon fick rena rama paniken i drömmen över att jag hade blivit det, eftersom hon själv var långt ifrån det.
Så nu vill hon komma igång på allvar också.

Haha, jag minns att hon har berättat om en dröm tidigare, som handlade om samma sak.
Att jag hade gått ner i vikt och blivit smal, medan hon fortfarande var på samma som innan.
Och hon fick samma panikkänsla.

Knasigt, knasigt!
Man tävlar om vartannat, och sen pushas man av varandra, sen tävlar man igen.
Systrar alltså..

Celine Dion, Globen, 7 juni 2008

JAG FICK TAG I TVÅ BILJETTER!



Satt och tryckte på uppdatering under 5 minuter, tills datorklockan stod på 08.59, då kunde man börja tävla i att få tag i biljetter snabbast!

Jag hade bestämt mig för att köra på mittenprisklassen, 1095kr + serviceavgift.
Då skulle man samtidigt komma rätt så nära scenen också.
Syrran körde på samma sak, för hon bestämde sig för att hänga med på det tillslut.

Så när jag tryckte för att få fram det jag ville ha, valde "Bästa lediga plats detta prisläge", stod det att det inte fanns några biljetter kvar i den prisklassen! Så jag blev flyttad ett snäpp uppåt, mot den lite dyrare, 1395kr + serviceavgift. Men det sket jag i, bara jag får biljetter!

Dessa platser hade jag att välja mellan, på den första prisklassen jag valde;
De områden som är gröna, lila och orange.


Men då jag blev upplyften ett snäpp kunde jag få vilka platser som helst inom.. Gul, lila, blå och orange.

Och jag hade tur! Jag fick samma plats som man kan få då man väljer den allra dyraste biljetten, som hamnar på över 2000kr sammanlagt!
Hääär ska jag och syrran sitter!Vilket flyt jag hade!
Och jag påstod att denna glädjen skulle hålla i sig i drygt 10 minuter, för det brukar vara så, men haha, nu är det 2 timmar sedan som jag fick tag i biljetterna, och jag är fortfarande helt bakom flötet när det gäller glädje över det!

Frosten biter tag

Det är vitt på taket och på gräsmattan utomhus, det är FROST!
Trots att det är november så känns det lite sjukt.
Det var ju sommar och sol nyss ju.
Eller.. det var det ju inte heller, här i sverige.

Men det är fortfarande sjukt att det är frost ute! Tiden går väldigt fort..

Verklighetsdusch

..Och så fick jag ännu en verklighetsdusch forsad över mig.
Det tar ju aldrig slut.

Jag ställde en fråga och fick ett svar.
Svaret kom inte som en chock, men det kändes ju lite iaf.
Jag har lyckats förbereda mig en del inför det, men eftersom saker och ting inte riktigt är över än så går det väl inte att undvika känslor som kommer i efterhand.

Tänker jag för mycket på det nu, på verkligheten, så lär jag väl kura ihop mig i fosterställning en stund och väta ner mina kinder.
Men just nu är jag starkare än så.
Trots att jag känner att ögonen börjar svida lite, och synen blir lite grumlig.

Men det var ofrånkomligt.
Trots att det kanske inte är så stort än, så kom ju verkligheten över mig med fakta om att möjligheten för det är väldigt stor.


Nu ska jag väl sitta här och vänta på nästa verklighetsdusch? De verkar ju komma rätt tätt..
Eller så tar jag ett steg vidare och plockar fram mitt paraply.

Pojkar med kajal

Jag tittade just lite på Sandor slash Ida. (Delvis inspelad i Vänersborg, så kände igen lite..)
Den manliga huvudrollen var en kille som älskade att dansa balett.

Och så kom åter igen denna fascinerade sak enligt mig..

Han såg rätt okey ut utseendemässigt, lite ung så, men ja, rätt okey.
..sen när han hade blivit sminkad inför uppträdande och man såg hur han såg ut då, jag höll på att dö!
Det där hänger tydligen fortfarande kvar på mig, att tända på pojkarna som använder kajal!
Det är så jävla hett.

Ingen aning om varför, det bara är det!

(Jag pratar inte om 5åriga pojkar här. Bara det att jag kallar alla av manligt kön för pojkar.)

Goldbergs vägledande depressionstest

Haha nice..
Gjorde ett test, och det gick som det gick.
Inget förvånande dock, det vet jag redan om.
Jag har sjunkit ner och jag vet flera orsaker till det.

Det får mig att minnas en gång då jag satt i ett rum framför min samtalskontakt jag gick till för ett par år sedan. Det var särskilt ett tillfälle som jag minns som starkast..
Det var då det var som värst inom mig. I början av året minns jag också, saker och ting hade dragits upp samtidigt som jag mist någon jag var kär i.
Och jag kom dit och var helt borta.

Efteråt fick jag veta vad hon hade skrivit för "bedömning" av mitt tillstånd.
Allvarlig, svår depression, risk för självmord.

Något liknande så.
Jag har dock aldrig varit en sådan person som tänk ta livet av mig, men hon uppfattade mig på det viset, att det var enormt illa.

Jag har inte varit där nere sen dess.
Och jag ska inte dit någon mer gång, så ingen risk för det nu.

Men jag är inte på topp pga vissa saker, pga många saker snarare.
Mycket bristvara i livet just nu.


Vad mitt resultat blev?
Ja, kika själv.

The day is back

Jag gick just ut på en 65 minuters promenad och tog tillbaka dagen.

Bert Karlsson

Det här med Bert Karlsson..
Då Fame Factory pågick och hela kalabaliken med det var igång, höll jag med honom en del när det gällde hans tankesätt med vilka som kan bli stjärnor i dagens samhälle.

Han gick på utseendet och utstrålningen.
Var det någon som såg ut som en stjärna, så gjorde det inte så jättemycket om personen i fråga bara kunde sjunga okey.
Och såfort någon med övervikt försökte sig på så nekade han dem nästan direkt.
Jag förstod varför, och jag höll med om det, att det är så dagens samhälle såg ut.

Jag har aldrig hållt med om att det är så det ska vara, bara att det är så det var.. Bert Karlsson följde folkets syn på en artist, majoriteten såg det så, vilket han som skivbolagsdirektör hade lärt sig.
Jag själv höll inte med om det för fem öre, jag lyssnar på sången och artisteriet, jag väljer inte utseenden.
Och därför tycker jag det är sjukt att det är så det har varit.


Men denna gången tycker jag den där Bert ska hålla käften riktigt rejält.
Nu är han igång igen, med samma sak, fast med ett undantag.

Han tittar på idol, och påpekar saker om Marie Picasso, att hon är för överviktig för att lyckas, för att vara en idol.
Och det är där jag tycker han ska dra något gammalt över sig.. sig själv kanske?

För det första - saker och ting har förändrats, fler och fler kan lyckas numer utan att se ut som miss universum eller Barbie's pojkvän Kent.
Och just nu gör han bara bort sig.
Vad är det för mening att kommentera någon så negativt när hon uppenbarligen redan har lyckats bli en artist?
Folket har redan fastnat för henne, hon har redan lyckats på många sätt, oavsett hur hon ser ut eller inte ser ut. Hon har en underbar röst och folket har fattat det.
Men Bert är övertygad om att hon är för överviktig för att lyckas som artist.
Hade han varit smart skulle han sagt det redan i början, men helst skulle han hålla tyst.
Sen att jag tycker Marie inte av någon anledning alls behöver gå ner i vikt gör mig också förbannad.

Och för att understryka en sak.
Jag har aldrig tyckt om Bert i sig.
jag har alltid undrat varför han, som satt där med enormt stor makt att ta fram artister som verkligen kan, och kanske rubba lite på folkets synsätt, varför kunde han helt enkelt inte skita i vad folkets syn på artister var, och helt enkelt.. ta alla som verkligen KAN, istället för att blidka alla för att få se alla vackra?
Finns mängder av såkallade stereotypa vackra artister som kan sjunga, jag säger inte att de inte kan, men på vägen har vi förlorat mängder som också kan sjunga, men som inte ser ut som dem Bert Karlsson har letat efter.
I mina ögon kvittar det som sagt hur man ser ut, därför är det så synd att många med underbara röster försvinner i mängden.

Celine Dion

Imorgon startas försäljningen av biljetter till Celine Dion's konsert i Globen den 7 Juni nästa år.
Direkt då jag läste om detta bestämde jag mig för att försöka få tag i en biljett.

För ungefär 10 år sedan, i julklapp tror jag, fick jag en konsertbiljett till Celine Dion av mamma (och pappa), min syster skulle gå med då också. De hade ringt in till radion och fått tag i biljetter, utan min vetskap. De lurade i mig att de inte hade lyckats..
Så det blev en stor glad överraskning då jag fick den.
Framförallt eftersom det skulle bli min första konsert någonsin.

Dock ställde Celine in den pga sin man som var sjuk i cancer eller hur det nu var.
Självklart blev jag ledsen.

Därför blev jag extra glad nu när hon äntligen kommer tillbaka hit!


Berättade det för syrran, och hon ville att jag skulle köpa en till henne också.
Men nu är hon inte lika säker längre, pga priset och sådant.
Och det är ett rätt högt pris, men för min del.. nej, jag vill ha en!

Det kanske slutar med att jag åker upp ensam och går på den själv, men så får det vara då.
Vore helt fantastiskt att sitta i Globen och lyssna.

Så imorgon gäller det..
ska bara komma på i vilken prisklass jag ska tävla om.

Ett steg i taget

Det har hänt en del senaste tiden.
Den var någon som kom in i mitt liv och gav mig nya förhoppningar om saker jag längtat efter så jävla länge.
Personen i fråga fick mig att sluta tänka på D, han jag försöker komma över.
Jag visste inom mig att jag kanske inte riktigt var redo för något nytt så här direkt, men samtidigt ville jag ändå inte låta det påverka mig till ge upp försöket.
Personen sa saker till mig som jag aldrig någonsin har fått höra, och bara det fick mig att tänka.. äntligen, äntligen får jag det jag alltid har längtat efter.
Dock dök det upp någon varningsignal åt att allt gick lite för fort, att små ord som är enormt stora för mig användes då de egentligen inte borde kunna användas än.

Att säga en innebörd med ordet "älskar" mitt i alltihop får mig inte att bli överlycklig och sväva upp bland rosa moln, det får mig snarare att hajja till, ta ett steg bakåt och bli misstänksam. Sådana stora ord ska inte sägas som en skitsak.
Det har hänt mig en gång tidigare, min första kille, punkaren, han som ett halvår efter fick äran att vara den första som trängde in i mig.
Vi var inte ihop så länge, men andra natten, då vi just träffats, sa han de där orden.
Och jag hajjade till och ifrågasatte dem.
Det är så stora ord att jag inte litar för fem öre att de sägs med högst troligt allvar bakom och ren känsla, efter bara några dagar.
Jag tror det inte.

Jag påpekade detta för denna nya som gav förhoppningar, och han förstod.

I huvudet började jag planera saker, för det var meningen att vi skulle ses också.

Men så kommer den där biten då allting jag har farhågor över liksom ramlar på mig.
Tystnad. Går inte att få tag i.
Lugnt, det finns säkert bra förklaringar. Jag blir inte helt tokig bara för att det inte går att prata med en kväll. Men när sen den kvällen blev till 1½ dygn kunde jag inte hjälpa att jag tänkte väldigt många tankar över det.

Sen kom det, det jag väntade på, förhoppningarna försvann.
Och jag steg åter igen tillbaka till ruta ett.
Det skaffades naturligtsvis ett annat förhållande under tiden det var omöjligt att få tag i.
Ena stunden skriva puss och sötnos, och nästa, nej, bara kompisar nudå.

Inget problem så sätt, hann inte ta så lång tid, och därför är jag inte så sorgsen över att personen i fråga försvann iväg.
Det är mer känslan i det som jag är sorgsen över.
Förhoppningarna som byggdes upp, äntligen-känslan som sen då också försvann snabbt.
Det är så typiskt!


..så när jag skulle sova igår bestämde jag mig för att lägga mig på en annan plats i sängen.
Jag har ju som bekant en 180säng numera, men jag sover alltid på ena sidan av den.
Nu slet jag bort överkastet ifrån andra sidan och la mig där, bara för att ta tillvara på mig själv, ta tillvara på det som tillhör mig och använda mig av allt jag bara kan.
Dock tyckte jag inte att det räckte, så jag la mig snett över sängen, diagonalt, så att hela sängen blev ockuperad.
Ingen annan skulle ju sova i den, så varför skulle inte jag ta hela?

Jag gjorde detta för att visa för mig själv att jag inte behöver hindra mig från saker bara för att mitt huvud är fyllt av förhoppningar och gamla känslor för någon annan än mig själv.
Det var ingen stor radikal förändring, att lägga sig och sova på en annan plats än vanligt, men det var ändå något stort i känslan av att sluta vänta på att någon annan lägger sig där.
Lägg dig där själv för fan!

Jag sov förövrigt godare än vanligt, och jag låg längre bort ifrån telefonerna och allting, så oavsett om jag hade fått sms skulle jag inte ha upptäckt det.
Inga störningsmoment, förutom katten som försökte riva mitt ben genom att få in tassen under täcket.

Det är sådana små saker som får en att ta tillbaka sitt eget liv.
Ett steg i taget.

Lägg ner hela din själ i det, så löser det sig.

Det är lustigt det här med att skriva.

Främst i skolan, varje gång vi fick i uppdrag att skriva en uppsats visste jag redan då det blev sagt att jag skulle få bra betyg på det.
Jag kunde skjuta fram till så långt jag bara kunde, för jag hatar att börja göra saker jag är tvungen till att göra, men hur långt jag än sköt fram det, så kunde jag aldrig sluta ha vetskapen att.. det kommer sluta bra.
Bara jag börjar, och hur jobbigt det än må vara, så kommer uppsatsen bli bra, och förmodligen få betyget MVG.

Samma sak när vi hade sådana skrivar-prov i aulan. Man fick ett ämne, och skulle skriva utefter det. Jag satte alltid igång direkt och plitade ner, det blev ofta 2 sådana där stora blad med 4 sidor i varje. Redan då jag tryckte ner pennan mot det blanka oskrivna bladet visste jag att jag skulle lyckas få ihop något bra.

Även när det kommer till dikter.
Det är också sådana jag har svårt med att börja skriva.
Men jag vet samtidigt att.. när jag väl börjar, och sen gräver i mina minnen och känslor och allt man kan gräva i, så vet jag att.. det kommer bli något bra.

Hur kan man ha den insikten, eller vad man ska kalla det?
Redan innan man skrivit något så är man övertygad om att det kommer bli något bra.

Jag kan ju säga att jag alltid blev överlycklig såfort vi fick skrivar-uppgifter i skolan..

Men det är väl en sak som jag har förstått, som jag har fått in i min hjärna, att jag faktiskt kan detta. Och därför tvivlar jag inte på mig själv.

Det var som då jag skrev en fördjupningsuppsats om Utbrändhet och hade mamma som huvudperson och intervjuoffer. Allting var hullerombuller. Det måste det vara från början, för att sen få ihop allting där det ska vara.
Mamma tvivlade på att jag skulle få ihop det sista kvällen hon läste det.
Jag tänkte mest - fyfan vad jobbigt, men bara jag tar tag i det så kommer det bli alldeles utmärkt!
Och som sagt.. nästa gång mamma läste det så var det bra, och hon förvånades över det.

Jag undrar därför.. varför kan man inte tänka så på alla saker man tar sig för?
Helt övertygad om att det kommer bli alldeles utmärkt i slutändan?
Man har kanske inte förmågor till allting, inbyggda kunskaper, men om men ändå använde huvudet och tänkte tanken? Borde saker och ting inte bli enklare då?

Jag har å andra sidan fått på svart och vitt ifrån skolan att det har varit bra.
Det är inte så att jag är så övertygad att jag slarvar som fan och slafsar ihop något utan en enda tanke bakom det och är övertygad om att jag kommer få högsta betyg på det ändå, ingen idé att anstränga sig.
Grejen är att jag anstränger mig tills jag slitit av allt mitt hår, och lägger ner hela min själ i det jag håller på mig.
Och det är kanske därför jag vet att det kommer bli bra? För att jag vet hur mycket jag kommer lägga ner i det i förväg?
Jag kan inte göra halvdana saker..

Som mitt kollage.
Jag la ner mig själv i det projektet, alla mina tankar och känslor, för att förmedla just det jag har haft i huvudet i många, många år. Jag skulle kunna ha skrivit något kort, och haft 3 bilder och någon tänkvärd text på ett litet papper och sen vara färdig med det. Ingen säger att det är dåligt. Men jag kan inte. Det är inte den jag är. Ska jag göra något, så ska jag göra det stort.
För mitt liv är stort, och mina tankar är stora, och mina mål är stora, och jag lägger därför ner hela min själ i det när det väl gäller.

Slutsatsen är alltså.. Saker och ting borde bli alldeles utmärkta bara man lägger ner tillräckligt med tid och energi på det, oavsett vad man ska och vill åstadkomma?
Man kanske får lägga ner dubbel energi på det man i förväg får för sig man inte är så duktig på, men bara man lägger ner den, så tror jag det löser sig i slutändan.
Det gör det väl alltid på ett eller annat sätt?

Jag vill tro det.

Borta med vinden

Och vad var nu hemligheten för något?
Det är något som är över och ska förbi.
Och det var bra att jag tog vara på det och höll tyst.
Slapp jag i nuläget berätta allt igen, fast tvärtom istället.

Det var något som var positivt iaf! Men nu är det borta med vinden.

Camilla Läckberg - Isprinsessan

Jag såg Isprinsessan nu på ettan, tvådelade filmen som är baserad på Camilla Läckberg's roman.

Det första jag lägger märke till är hur alla svenska filmer är uppbyggda.
Det känns alltid som om man tittar på någon amatörfilm.
Lika komiskt varje gång.. dröjer ofta innan man kommer in i atmosfären.
USA gör filmer mycket bättre.
Dock kan det iofs bero på att jag själv bor i Sverige, och har därför svårare att leva mig in i en film, när allting är sig likt, lika grått och trist.
Medan USA har jag ingenting bekant i.
Kan nog ligga någonting i det.

Sen såg jag den manliga huvudrollsinnehavaren, och kände igen honom. Så sött ansikte, söt näsa.. Någonting var bekant.
Tillslut tänkte jag på en enda person, att den KAN vara han.
Och när eftertexterna rullade såg jag namnet, och tänkte ännu mer att, jo, men det är väl han?
..så jag sökte på google, och självklart var det han!

Niklas Hjulström, Cue!

Men för att återgå till själva filmen..
Som alltid försvinner en väldigt stor spänning på filmer, och alla detaljer som man upplever så väl finns inte längre kvar, alla känslor som är så beskrivande ser jag inte en skymt av, jag får mer gissa.
Jag föredrar böcker framför filmer, för där lever man sig mycket mer in i allting.

..så det är väl positivt att jag läst boken innan, så jag redan vet hur de tänker och känner.

Jag ska försöka komma ihåg att se andra och sista delen nästa vecka!

Förändringen

Nu ska vi se här..
Jag skrev igår att jag skulle avslöja vad jag gått ner i kg och omkrets, och här kommer det!

Efter 4 veckor har 8,6 kg försvunnit, och cirka 9 cm i omkrets i midjan.
Deeetdu!

4 veckor

Nu har programmet pågått i 4 veckor, den mentala träningen, kroppsliga och då framför allt denna sluta-äta-mat-och-ät-ersättningar-istället-i-massa-veckor.
Om några veckor ska jag trappa upp med lite mat, och sen blir det att äta både nyttig mat och ersättningar.
Jag som saknar att laga mat!
Men får vänta lite till, till mig själv åtminstone.

Men ja, 4 veckor har nu gått.
Imorgon ska jag informera om hur det gått rent kilo - och omkretsmässigt!

Wohoooo!