Söndagsjobb

Som det tidigare har kunnat läsas som så blev jag ju uppsagd i början av januari, och jag hann vara arbetslös i ungefär 4 dagar innan de ville ha in mig som extraarbetare.
Sen dess, sen 7 januari, har jag jobbat varje jäkla söndag som går att räkna ihop.
Men inför denna helg har ingen ringt mig. Det beror på två saker.
1. I min avdelning där jag mest hoppar in som extra jobbar på söndag nu de två som är ordinarie - varje annan söndag befinner sig annars bara en av dem där. Därav min inhoppning.
2. Min arbetsledare har väl åter igen fått för sig att ringa in de som kommer efter mig i den jävla turlistan som han måste följa - före han ringer in mig. Pågrund av att det är i den största avdelningen de behöver hjälp i. Jag var anställd på heltid innan jag blev uppsagd, och alla som arbetade som extra får inte bli tillfrågade innan vi alla fd. anställda blir det. Det är så det är.
Det finns en turlista.
Men ändå får han ofta för sig att ringa in några före mig. Och det har jag irriterat mig på som tusan, dock har det än så länge - vad jag vet - bara hänt två gånger.
Och det beror kanske på att han fått för sig att jag bara vill vara i "min" avdelning.
Han är med andra ord lite trög eftersom jag flera gånger har sagt att det inte alls behöver vara så plus att jag har hoppat in flera gånger under två veckor nu i den avdelningen.

Men så till nummer 3, som jag inte ens påpekade fanns.
Jag struntar i det nu, vilket inte alls syntes några rader upp..
Det här är första söndagen på evigheter som jag inte jobbar - vad jag vet nu.
Det blir med andra ord första lördagen på evigheter som jag kan göra exakt vad jag vill utan att ha i bakhuvudet att jag måste kliva upp kl 5 nästa morgon.
Därmed har jag tänkt att göra något alldeles särskilt, istället för att sitta hemma och mögla.
Jag har iofs gjort lite saker några helger i rad, umgåtts med nygamla människor.
Och det blir samma sak idag ser det ut som!

Så. öh. Ja, det här blev ju långt, jag hade tänkt skriva något kort.. som vanligt.

På söndag jobbar inte jag, trots att jag kanske skulle behöva det. Men åååh så skönt det känns!

Du

Det är märkligt hur rädd man kan bli av ett enda ord; "Du".
Alternativt "Du..".
Det kan innebära så mycket.
Jag blev helt varm inombords av rädsla, var påväg att få en rodnad, och vågade knappt läsa vad som snart visade sig på skärmen, fler ord, en hel mening, en fråga.

Jag är så skraj för att allt ska slå bakut, som det har gjort så många gånger förr.
Jag har ännu en gång öppnat mig, så nu är jag enormt sårbar.

Men hur kan man bli rädd för ett enda ord; "Du", som senare följs av "ska man leta efter högt seed eller högt leach?"

Märkliga saker

Det händer konstiga saker med mig.
Jag har aldrig varit varken lättskrämd eller frusen av mig, men senaste tiden har jag hoppat till högt och pustat flera gånger när folk bara kommer och ställer sig bredvid, eller petar på mig när jag inte är beredd. Det hände aldrig förr. Det händer inte ens nu - försöker jag intala mig om.

Sen då en ännu märkligare grej. Jag är allmänt känd för att vara något så inåthelvetes varm av mig. Jag är den som sitter hemma i tshirt, bara tshirt, när det är skitkallt i lägenheten.
Och den som aldrig kan sova i mer än det just nämnda. Oftast blir det utan den också, tshirten.
Men de senaste två veckorna, för första gången någonsin, fryser jag jämt och ständigt.
Inatt, och flera nätter innan dess, sov jag med två olika täcken, mitt vanliga och ett duntäcke. Och jag hade på mig ett par tjocka mjukisbyxor och en tshirt + en munktröja och självklart strumpor.
Ändå frös jag!

Jag drar iofs ofta av mig det mesta av kläderna under natten, men jag fryser nåt så inåthelvetes ett jävla tag. Och jag gör det även på jobbet.
Jag är i den kallaste avdelningen, vilket jag har älskat eftersom jag trivs i kyla.
Jag är den som alltid tvättar händerna i kallt vatten, eftersom jag får panik om det är varmt. Händerna värmer upp hela kroppen, på ett ungefär. Det är som att ha vantar på sig, jag blir alldeles för varm och får panik i händerna. Cellskräck i händerna.
Numera FRYSER jag som fan på jobbet!

Jag fattar det inte.
Vad är det som händer med mig?

Ska jag nu dra till med en sån där "..jag börjar bli gammal..".
Men jag är tusan inte ens 23 år!

Borttappad

Nu har jag tappat bort mig, och jag vet inte var jag är. Självklart.

Minnesvärda kyssar som får mig att sväva

Jag har blivit väldigt dålig på att uppdatera den här bloggen regelbundet.
Jag känner mig allmänt vilsen.
Och förälskad.
Kanske därför?
Njae, kanske inte.

Jag går mest runt och ler åt minnen av mys. Ljuvliga kyssar som stannat sig kvar på mina läppar och som får mig ett skina upp var och varannan minut.

Jag har aldrig tidigare upplevt någon som kysser på det viset som jag drömt om i min fantasi.


Det är mest det jag går runt och tänker på under dagarna..
Sen så jobbar jag också lite, trots uppsägning. Kommer bli 94 timmar tror jag med imorgon, denna månad. Mer än halvtid, första månaden som arbetslös.
Yay.

The Creation Of Adam

Igår var jag och shoppade med mamma.
Först tog vi oss en vända i en möbelaffär här i Vänersborg, där mamma hade hittat en jättehäftig röd lampa som säkert skulle passa mig. Lampan var dock inte så jättehäftig i mina ögon.
Strax efteråt åkte vi till mitt gamla bageri, där jag var på praktik i ~två månader i september-oktober för ett år sedan, 2005. Jag har inte varit och hälsat på där sen dess.
Det var skoj att se alla igen! Särskilt den där.. jadu. En snubbe där som var den som hjälpte mig mest när jag befann mig där, väldigt tillmötesgående och hjälpsam, och vi pratade och uppförde oss på något flirtsamt sätt. Och sen dess har jag haft ett särskilt öga för honom, absolut ingenting som skulle tas ett steg längre, aldrig i livet. Men det är något särskilt ändå. Saken är även den att han är 35-40 år. Och jag är inte ens 25. Det roliga är bara att det där särskilda inte försvinner.
Skoj och snegla på och få ett likadant komiskt leende tillbaka.
Jag bjöd mamma på fika där, det blev en semla var!

Sen drog vi vidare till andra affärer.
Jag lyckades inhandla lite smått och gott.

Först blev det Euroshop, tror jag det heter. Den öppnades i trestadscenter i/utanför trollhättan för några månader sedan. Där fann jag mig en platt-tång. Folk har ju tjatat om att jag skulle vara så snygg i tillplattat hår, så nu skaffade jag mig en. 49.90kr blev det. Inte så farligt alls!

Sedan vände vi vår kosa (heter det så?) mot Oden, i trollhättan, där vi gick in i Gallerix och åter igen fann min underbara tavla jag har sneglat på varje gång jag gått förbi. Jag fastnade för den totalt första gången jag såg den, och det var för många månader sedan. Och sedan dess har jag gått och suktat efter den. En bit från målningen "Sixtinska kapellet", "The Creation Of Adam". Av Michelangelo.
Den tavlan jag såg ut är dock mer avlång än denna bild, min är på 55cm * 115cm.

Jag har aldrig haft råd att köpa den, men ingen tavla jag ser kan mäta sig med den. Jag försöker hitta andra, men det går inte. Det är den jag vill ha, och ingen annan!
Jag funderade en stund, och sen bestämde vi oss för att gå tillbaka senare och se igen.

Det blev tillslut till Åhlens, där jag hittade ett rött underlakan för reapriset 95kr, sen var det 30% rea på reapriset, så det tyckte jag var ett bra köp. Prislappen hamnade på lite över 60kr. Perfekt!

Så kom då stunden då vi gick tillbaka till Gallerix och åter igen blickade på tavlan. Jag beslöt mig för att äntligen köpa den, eftersom jag äntligen hade råd!
Så sagt och gjort, jag gick fram till kassan och sa medan jag pekade "jag vill ha den där tavlan längst upp, längst bort!". En stege togs fram och ner kom tavlan. Lätt som en plätt, den vägde ingenting! En sån där tavla som inte har någon ram, utan målningen fortsätter på sidan. Minns inte vad en sådan heter, men väldigt lätt att sätta upp på väggen, och ja, väger som sagt knappt någonting. Prislappen hamnade nu på 999kr.
Ja, jag köpte en tavla för nära nog tusenlappen. Shiiiit!

Sedan tog vi vårat pick och pack och åkte till blomsteraffären här i stan, och där inhandlade jag två gula blommor till mitt köksfönster, samt en jäkla massa värmeljus.
Kostade runt 60-70kr tror jag.

jag är vääääldigt nöjd över mina köp, men ingenting kan slå tavlan!
Åh vad jag älskar den. Än har jag inte fått upp den på väggen, eftersom jag visst inte hade såna där vita tagg-spiksaker man dunkar in i väggen. Men jag tar mammas förslag över var den skulle kunna sitta. Över min säng, den väggen är perfekt, och då får jag se den det första jag gör då jag vaknar och det sista jag gör då jag somnar!

Jag älskar symboliken i den! Och färgerna passar in så bra!

Nej

Usch.
Jag har inte riktigt kunnat sova, vaknar vid de tiderna jag brukar gå upp..
kvart i 5, vilket jag senaste dagarna.. och vid 6, då jag brukar börja jobbet.

Jag är helt slut i skallen, har jobbat torsdag, fredag, söndag, måndag, tisdag onsdag. 10 timmar per dag, och efter en enda dag brukar man bli trött i skallen. Det har blivit 54 timmar, på en vecka.
Idag skulle jag inte jobba, vad jag visste.

Men så ringde han för en halvtimme sen drygt, och frågade. Och då jag sa att jag ”jobbat slut mig” eller jag ändrade det sen till att jag är väldigt trött och behöver lite vila, så var han jätte-tillmötesgående. Typ för första gången någonsin. Annars ifrågasätter han. Efter en stund sa han att han skulle försöka få tag i en annan, och gick inte det så skulle han ringa mig igen. Och det dröjde ett tag, jag trodde tillslut att han hade fått tag på någon - men så ringde telefonen igen. Det var kris, jag behövs. ”Alla ropar på dig Susann.. Susaaaaaan, susaaaaaaaan! hörs det i produktionen.”
Ha..haha..ha.. typ.
Men jag tvekade och han frågade om jag ville börja kl 12, för att ge mig sovmorgon, och då jobba till typ 6-7 på kvällen. Och jag pustade, och sa igen att jag är tveksam, jag orkar inte, jag behöver vila.
Han lät inte sur, men självklart besviken, men sa tillslut att jag får vila upp mig så jag orkar jobba på söndag. och sen sa jag ”Lycka till” och då skrattade han lite och sa tack. Sen la vi på.

Jag sa även i telefonen att jag inte brukar vara den som säger nej, det var första gången nu. Men jag orkar inte. Det är så jävla enkelt att jobba totalt ut sig på ett jobb där man får gå in som extra vid behov, särskilt när det extra behövs nära på varje dag, och man vet aldrig hur länge de har tänkt att man ska vara där. + att man måste få ihop alla timmar som krävs.
Jag vet att jag behöver timmar, men mitt huvud vill inte riktigt hänga med.

På söndag jobbar jag igen, då blir det 9 timmar. Då är jag uppe i.. 77 timmar. Och jag behöver minst 80 timmar innan januari är slut. Men så kommer samma tisdag-onsdag som det var denna vecka. I den avdelningen som jag har varit schemalagd på sen i maj förra året, där är en av dem lediga, så en av dem jobbar själv, vilket gör att jag är typ självskriven att vara där. Det blir då förmodligen tisdag. Onsdag vet man aldrig. och då kommer jag upp i timmarna. (77+9+9=95).

Skiter det sig så går det säkert att lösa att jag får hoppa in 3 timmar. Men behövs nog inte.

Men åter igen.
Jag tackade nej till att jobba idag.
Och det kändes bra att kunna göra.

Du.

jag vill krypa ner i en säng under ett täcke och känna en varm kropp och armar runt mig med händer vilandes på mig och lägga läpparna mot en hals.


I miss you.

Arg

En positiv sak.
Jag ringde ett samtal och det ordnade sig.
En negativ sak.. VARFÖR I HELVETE SKA ALLT KRÅNGLA?!
Det var bara för henne i telefonen att hitta alla papper och trycka på några knappar.
Vad har de för anledning att oroa folk i onödan?

Åååh vad arg jag är.

Men jag hoppas det ordnar sig.
Men shit vad arg jag är.


...samtal till arbetsförmedlingen som inte förstod någonting, men de skickar istället brev till akassan för att anmäla på nytt. Krångel, krångel.
Och nu ringer jag akassan för sista gången för att få undan de sista sakerna.

Tror du kampen är över sen?
...

Alla jävla system

Det här känns så himlans roligt..

De som känner mig vet vad det är jag har fått fajtas med de senaste åren, och vad jag har blivit beskylld för. Alla system som jag har hamnat i har varit en enda stor kamp.
Arbetsförmedlingen, försäkringskassan, socialkontoret.. Förmodligen som för många andra, men det här är min historia.

Sommaren 2003, då jag tog min student, hade skilsmässohandlingarna just kommit på posten. Mamma's och pappa's. Allt gick igenom, pappa flyttade på sommaren, och eftersom vi hade levt på hans lön - eftersom soc ansåg att vi inte var tillräckligt fattiga för deras hjälp - så brast den minimala ekonomin vi hade. Efter skilsmässan fick mamma äntligen rätt och fick hjälp, vilket då även resulterade i att jag - som nu var över 18 år och just tagit studenten och var utan jobb - också hamnade på soc. Det blev en naturlig sak, eller snarare, ett tvång. Jag hade inget val, förutom att skaffa jobb, vilket var och är lättare sagt än gjort. Jag fick pengar varje månad för att bidraga till att dryga ut mammas kassa - en tredjedel av hyran stod jag för + mat. Sen fick jag lite att röra mig med.
Perfekt att ha en ekonomi, men jag hatade det samtidigt. Psykiskt påfrestande.
Det var så i ett halvår tills jag lyckades få fram praktikplats åt mig via arbetsförmedlingen - wow. Då hamnade jag delvis på aktivitetsstöd och delvis på soc. Jag var glad eftersom jag då åtminstone tjänade in hälften av min ekonomi själv.
I samma veva flyttade jag hemifrån också, vilket även soc hjälpte mig med.
Och det var det jag kan vara tacksam för, när det gäller dem. Det - förutom att jag hade fått överleva med hjälp av pengar - var det enda jag var glad för. Att leva på soc är inte direkt en semester på en grön äng med röda rosor, åtminstone inte för mig. Jag ville aldrig. Jag hatade att få hjälpen samtidigt som jag var tvungen att ta den.
Jag flyttade, allt var frid och fröjd och jag hade en heltids praktikplats som jag stannade på i 9 månader.
Sen kom bomben, soc börjar anklaga mig för saker och ting. De hotade med rättegång och polis. Varför? Förmodligen för att ge dem en chans att lära upp min sekreterare på hur det går till att hota sina kunder. De visste varför jag bad om hjälp för att flytta hemifrån, de visste att jag mådde psykiskt dåligt, och de visste att jag hade kämpat i flera år - ändå kom de med denna anklagelse som fick mig att bryta ihop mitt på gatan då jag kommit ut ifrån mötet. Jag var 20 år och ett vrak. Deras anklagelser? De höll tyst om det i ett års tid, och jag vågade inte fråga någonting om det för att det kanske då skulle blåsa upp till en storm igen. Efter en tid drog de fram det och sa något om att tiden hade gått ut och de hade inte hunnit gå vidare med ärendet, så nu avskrivs det.
Tack så jävla mycket.
Man sitter inte framför en 20 årig tjej som de vet har gått igenom svåra saker och försöker klara sig att stå stadigt på sina ben, som just tagit beslutet att be om hjälp för att flytta hemifrån samt tagit kontakt med en psykolog för att gräva sig ner i gyttjan - och hota med polis och rättegång, för att sedan säga att de inte hunnit ta tag i ärendet och att det nu är avskrivet. Vad ger och gav det för funktion?

För snart ett år sedan gav alfakassan mig rätt i ersättningsstöd, vilket sträckte sig ända till 2004, vilket gav mig en klumpsumma retroaktivt rätt in på kontot. Jag jublade och ringde soc anonymt för att få reda på hur saker och ting skulle kunna gå till. Efter samtalet bestämde jag mig för att säga upp mig därifrån, berätta att jag inte längre behöver deras hjälp.
Jag räknade ut hur mycket jag skulle behöva dela på summan för att klara mig ett antal månader framåt. 8 månader blev det. Jag gjorde allt för att slippa soc.
Sen blev min utbildning färdig, som jag hade varit på i 40 veckor, jag fick en provanställning på företaget och i oktober fick jag äntligen en riktig lön som jag helt hade tjänat in själv.
Äntligen var jag fri från alla system.
Arbetsförmedlingen, försäkringskassan, soc, ÄNTLIGEN!

Tills en vecka innan jul då företaget varslade 10 stycken inklusive mig. Jag fick 19 dagar på mig att förbereda, att säga hejdå till alla.
Mitt under jul och nyårshelgerna blev jag uppsagd. Den 2 januari 2007 var min sista dag.
Och jag hade inte hunnit jobba tillräckligt länge för att få akassans grundbelopp.
Så nu stod jag där utan något skyddsnät överhuvudtaget.
Jag skrev in mig som extra på jobbet, och de ringde strax in, för att jobba en dag. Det är nu snart en vecka sedan. Har jag tur blir det en dag per vecka. Men det hjälper mig inte när det gäller akassan - eller ekonomin överhuvudtaget.
Jag sitter med ångest inför att var tvungen att gå till soc igen.
Men ändå försöker jag lösa det på annat sätt.
Jag sparar pengar för framtida månader utan, jag försöker räkna ihop hur mycket semesterersättningen kommer sluta på, och jag hoppas att jag kommr klara av det - jag är ändå van att leva på minimum sen tidigare - och sen förhoppningsvis få ett jobb i februari igen, så jag inte ramlar ekonomiskt i april.

Sen får jag brev hem från akassan.
Enligt dem är jag inte medlem i deras register. Jag är med i facket, men inte akassan, trots att jag har skickat in alla jävla papper som jag skulle - i september.
Så nu börjar en ny kamp.
Med akassan.
Och jag älskar det.
Jag är så lycklig över att få ta del av ännu en kamp.

Och nu var jag ironisk utav bara fan.

Gott Nytt År!

Nyårsfirande

Det där med att hur tolvslaget firas, eller slutar, sägs vara så det nya året kommer att bli.
Slutar det i glädje, en kyss, sällskap av vänner och leenden så blir nästa år bra.
Slutar det i sorg, ensamhet, ovänskap och helt utan kyss så blir nästa år dåligt.
Är det verkligen så?
Nä.
Det tror jag inte på.

Dock tror jag på att ett nyår kan påverka hur året blir ändå.
Har man alla de här tankarna om tvång över ett bra tolvslag i huvudet och att man får för sig att allt går åt helvete om det inte blir som man tänkt sig - så går det oftast åt helvete. Den är den där tankekraften som sätter in, och inte något slags öde.

I år har jag fullständigt tappat julkänslan och alla tvång som finns. Vi bestämde långt innan att strunta i att köpa julklappar, och där slapp jag en stor tyngd på mina axlar. Annars har jag inte direkt tänkt på att det är jobbigt, men jag har känt mig stressad och inte riktigt vetat vad jag ska köpa. Men det har ändå varit roligt.
I år har jag släppt allting, jag har inte tänkt på julklappar och det har varit hur skönt som helst!
Den enda jag har köpt till är en vän, och till och med det har varit lite krångligt.
Men jag har ändå sluppit all stress och stök och allt vad det innebär att fira jul. Trots att jag alltid älskat att fira jul med familj, men iår skulle det bli lite annorlunda.

Sen har jag inte haft tankar på nyårsafton heller, det får bli som det blir.
Ingen planering överhuvudtaget.

Jag åker inte till min närmaste vän, trots att jag skulle kunna göra det. Inget festande där dock, men att umgås är också trevligt, men jag har valt bort det.
Jag åker inte någon annanstans heller, har ingen som helst lust att lämna staden i år.
Det enda jag försökte med en stund var att få mig en tolvslagetkyss av den vackra pojken, men pågrund av andra planerade saker som han har så gick det inte.
Attans, tänkte jag, då får det bli annat.

Och jag har inga nyårsplaner alls.
Jag har istället bestämt att stanna hemma, eller kanske gå ut senare, vem vet. Men vara här i sällskap av mig själv, och min lillstora katt. Titta på tv, prata med folk på internet, äta något gott, ställa mig på balkongen och blicka ut, samt skicka lite sms till folk jag känner mig nära.
En och annan ivägskickad kyss lär det också bli.

Men det känns inte så konstigt ändå, att fira nyår ensam.
Det låter ju patetiskt i många öron.
Och folk lär säkert ge mig menande blickar, sorgsna blickar om att "nej usch, vad synd det är om dig" då de frågar hur jag spenderade nyår och jag svarar.
Varför ger folk såna blickar egentligen? Kanske är det synd ibland om folk som får fira ensamma, de som varit tvungna till det.
Jag hade mycket väl kunnat finna någon fest av något slag, eller åka till en annan stad.
Jag har redan blivit bjuden, men jag väljer bort.
I år har jag koncentrerat mig på mig själv, på mitt eget mående, på min egen utveckling, och jag har tagit stormsteg framåt. Och nu ska året också sluta med mig själv, jag ska bevisa för mig själv att ensam är stark. Inte så att man är svag i sällskap av nära och kära, men det är inte farligt att vara ensam heller.

Jag har egentligen valt bort hela jul och nyårshelgen.
Och det känns inte så dumt.

Jag är 22 år och tänker spendera kvällen ensam i min lägenhet.
Men det gör inget.
Det känns faktiskt rätt så mysigt.
Jag ska tända några ljus och bara slappna av.
Bara finnas till.
Och le lite.
Sen kommer jag säkert ringa lite samtal.
Kanske tömmer jag kylskåpet på dryck.
Det om något lär väl ses som patetiskt. Men äsch, jag är rätt patetisk i vanliga fall också. ;-)

Så länge jag är glad så löser sig allting.

Och jag tänker kyssas som en galning någon av dagarna efter nyår istället.
Då börjar ju året bra, och det är väl det man är ute efter?

Det var så här det gick till...

För ungefär 6 veckor sedan började en kille prata med mig på MSN, vilket inte var ovanligt. Vi har haft sporadisk kontakt sen jag började vara ute på IRC, då jag var 15-16 år.
Han var den förste jag pratade med, och vi träffades då för många år sedan, som med flera andra på samma ställe.
Inget mer med det.
Vi pratade som vanligt då för 6 veckor sen, utan någon direkt tanke bakom. Men så började vi skämta, och jag skrev "puss" som jag gör ibland utan att direkt mena något mer, men istället för att prata vidare om annat sa han något som att det var synd att den varade så kort. Pussen alltså. Och rätt som det var föreslog han att vi borde prova att kyssas någon gång, vilket jag skrattade åt.
Sen rullade allt på.

I 4 veckors tid pratade vi nära på varje dag, och använde ord som "puss och kram" med jämna mellanrum.
Han skulle komma till Sverige (Boende i England sen två år tillbaka), till min stad där han kommer ifrån, för att fira jul, och stanna här i två veckor. Det var då vi planerade att träffas och prova på den där kyssen.

Och tillslut var tiden inne, och han kom hit, efter alltför lång väntan. Jag hade hunnit fastna för honom, ändrat all gammal syn om honom. Egentligen har jag aldrig vetat vem han egentligen är, och jag har inte direkt tänkt på honom på något särskilt vis. Han är och var ändå dendär snubben jag började prata med när jag var 15-16 år. Och nu plötsligt var han här, och jag halvlåg i hans famn med hans armar runt mig, och sen provade vi det, men det blev inte bara en, det blev närmare hundratrettiotvå stycken.
Och han sov över.
Och dagarna efteråt skickade vi sms vareviga dag, sen efter en vecka kom han hit igen.

Och nu sitter jag här, tre dagar innan han åker hem igen till England.
Vi bara måste träffas igen helt enkelt.

Saker och ting är helt förändrade.
Jag vet mest bara att han är vacker och fin och mysig.
Och att han är en smaskig chokladtomte.

Allt jag vill ha

Ge mig denna

+ den röda stora soffan jag hittade i en affär här, så har jag allt jag vill ha.

För jag hoppas naturligtsvis att jag får behålla chokadtomten.

Chokladtomte

Jag tror jag är påväg att blir kär, eller redan är?
Jag har kramat och blivit kysst av en chokladtomte.

Och han är så vacker.

God jul, typ.

Nu är jag inte så glad längre.
Försöker att vända på det lite, men lyckas inte helt.

Blev varslad (stavas det så?) igår över telefon, minichefen ringde och berättade det alla andra hade fått reda på mötet som hölls då jag var ledig. De måste säga upp 10 personer, arbetare.
Idag fick vi reda på vilka.
Med hjälp av en turlista.
Sist in, först ut + lite andra saker som uppenbarligen gäller.
Jag var en av dem.
Är en av dem.

En underbart vacker julklapp.
Efter den 2 januari är jag officiellt arbetslös.
Igen.
Två veckors uppsägningstid, pågrund av att jag är provanställd.
De "kastar ut mig" och låter mig leva på luft.
Jag har inget ekonomiskt räddningsnät.
Jag skulle ha fått grundbeloppet från akassan ifall jag fått gå ut hela provanställningstiden, den är slut i slutet av februari. Men nu stjäl de två månader ifrån mig, och jag har inte haft ett riktigt jobb tidigare. De tar därmed akassan ifrån mig. Jag står naken.
Riktigt jävla nice.

Jag har klagat som tusan på det här jobbet, och jag har börjat söka mig därifrån, men att bli uppsagd, precis efter jul och nyår, ha två-tre veckor på sig att förbereda sig och sen stå där med ingenting.. Det var inte direkt det jag ville.
Jag har två löner kvar att få.
Månadens + januari.

Och jag är livrädd för att vara tvungen att återvända till soc igen.
Jag vill inte.
Jag vägrar.
Jag satt där i över 2 år, de trampade på mig och slet ut mina inälvor.
Psykiskt påfrestande.

Jag har redan ett jobb jag ska söka, och ska hitta fler.
Och extraarbete kommer jag säkert få på jobbet, då de behöver på söndagar osv.
Och till våren får vi kanske komma tillbaka, de som vill - om det går.
Produktionen går alltid upp igen till våren.

Men jag har två veckor på mig att förbereda mig, att intala mig mentalt att jag inte ska vara kvar.
Jag har två veckor på mig att vänja mig vid att jag inte kommer träffa de här roliga människorna (ja, det existerar några sådana) på jobbet som jag nära på nu träffar varje dag.
Imorgon kommer det vara sista dagen jag jobbar med en av de två i min avdelning.

Det här är svinjobbigt.
Jag hatar avsked.

En arbetsledare säger att det inte är ett avsked, eller sista dagen jag jobbar med någon, det är bara sista gången på ett tag. Inte för evigt.
Men.. det är jobbigt.
Lämna stället man varit på i 14 månader. Över ett år av mitt liv.

Vafan, det är ett skitjobb, men jag fixar inte att bara slita mig ifrån alla de människor jag kommer så fruktansvärt bra överens med!
M åker också, en av de jag är närmast.
J tycker det är jättetråkigt att både jag och M åker, för vi är de roliga på företaget enligt honom. Vi är de nyaste.
Och A. Min närmaste medarbetare, i min avdelning, 38 år och mamma till två tonåriga barn. Hon som körde runt mig på en vagn i fredags då jag hade så ont i magen att jag inte klarade av att stå upp. Hon körde mig till vagnar för att hämta kantiner, och gav mig en golvskrapa som jag fick hålla framför mig samtidigt som hon sköt mig framåt på vagnen så att jag kunde skrapa vatten från golvet. Sittandes. Och så skrattade vi.
Såna arbetskompisar växer inte på träd..
Maria, Jörgen och Anneli.
Vad jag kommer sakna dem.

T.o.m att bara få se en skymt av pojken jag blev intresserad av i början av utbildningen. Amir.
Fan då.

De kan inte bara säga upp på det här viset.
Tycker jag.

God jul på er också.

Bilddagbok

Jag har skapat mig en bilddagbok, länken finns även på sidan här till höger.

Men.. så kan jag inte bestämma mig för var jag ska lägga upp bilder, här eller där.. Roligt på bägge ställena. Men dagens bild får väl hamna här idag.

Så, hejsan hoppsan, här har ni mig igen!

Mia Törnblom - Självkänsla nu!

Suttit och läst en stund i en bok nu, och fastnade vid ett stycke.

"..Jag har fattat det viktiga beslutet att inte ångra någonting, inte ens den destruktiva relationen jag nyss beskrev. Jag är nämligen den jag är idag på grund av det jag har varit med om och för att jag tagit lärdom av vad som hänt mig. Jag väljer att tro att allt har en mening, om inte för stunden, så åtminstone längre fram. Och jag tror absolut att jag är en mycket bättre coach, vän och medmänniska idag tack vare den resa jag gjort i livet. Det arbete jag lagt ner på att försonas med det som varit, samt att lära mig att tycka om mig själv på riktigt, har gjort att min självkänsla idag är bättre än den är hos många andra människor jag träffar. Det gör inte mig till en bättre människa än någon annan. Däremot blir livet lite enklare att leva för mig. Idag är jag nästan alltid lycklig, har roligt och skrattar ofta."

Det där lät så likt mina egna ord.
Den sista meningen stämmer inte helt, jag är inte färdig med min resa riktigt än (om jag någonsin blir, resor är intressanta), men nära på.

Brevbärare

"Hej Sussanne! Din katt klöser efter posten varje dag, och kommer då åt min hand och mina fingrar. Är du snäll och stänger in katten eller ställer något framför brevinkastet så katten inte kommer åt. Din brevbärare"

Funderar på att skriva ett svar på ett papper och tejpa upp på dörren.
Men hur löser man det här?
Klippa klorna?
Stänga in?
Ställa något framför?
Det första funkar, men de växer ut snabbt igen, och han har även tänder..
Stänga in? Han har nyss lärt sig att öppna jäkla dörrar. Dörrar som inte ens är lättöppna.
Ställa något framför? Vad fan då?


"Kära brevbärare.. Jag ber så mycket om ursäkt för att min katt har besvärat dig.. Just idag är jag hemma, så det är bara att ringa på dörren för att möta mig öga mot öga. Då får du även tillfälle att bekanta dig vid min katt som uppenbarligen älskar när du kommer på besök. Hinner du kan du ju även komma in på en kopp.. vatten. Eller varför inte mjölk? Det är det jag har hemma.
Och när du ändå befinner dig i min närhet kan vi börja diskutera huruvida vi ska lösa detta problem. Alternativt kan du ju slänga upp min post på balkongen, men det krävs att du är tillräckligt lång för det uppdraget, så jag hoppas du låter mig mäta din längd när du ändå är här. Är du en kille kan jag ju alltid erbjuda dig andra sorts betalningar som ursäkt och kanske plåster på såren. Men det undviker jag att skriva detaljerat om här, pågrund av att det finns vissa nyfikna grannar - jag nämner inga namn - du som brevbärare borde veta om dem i vilket fall som helst. Lyckas vi inte lösa detta problem så vet du ju var jag finns - med katten i högsta hugg. Med vänliga hälsningar - Din boende."

Eller?

Att förändra sig själv

Tror du på att någon kan förändras?
Bli en annan människa än den man tidigare var.
Vända ut och in på hela sin kropp och sitt sinne, och byta ut alla egenskaper mot nytt.

Jag tror på en blandning.
Man kan förändra sig som människa, bli en som man tidigare inte var, och använda sig av nya egenskaper. Men man kan inte förändras helt.
Den nya människan man plockar fram och de nya egenskaperna som blir synliga är inte något man råkat hitta på en grön blommande äng. Jag tror det är något man redan hade i sig, men dolt väldigt väl. Vi har enormt många sidor inom oss som bara väntar på att få komma fram och ut. Det gäller bara för oss att plocka fram dem, att ta steget.
Man kan välja att plocka bort och plocka fram, göra gamla saker till nya genom att vända och vrida på dem lite.

Så ja, man kan alltid förändras om man verkligen vill.
Det gäller att vänta till rätt ögonblick, och inte tro att allting går bara genom att knäppa lite med fingrarna. Allt händer inte i ett nafs, trots att jag själv känner det som så.

Jag har förändrat mig själv, men bara genom att plocka fram de försvunna bitarna inom mig, och väntat tills saker och ting har befunnit sig i rätt tid för förändring.
Det är ofta jag har försökt att ta steget, men jag har inte varit tillräcklitg beslutsam och tiden har inte varit rätt.

Det är ofta jag kommer på mig själv med att tänka "Men gör något åt det då för fan!" om folk som klagar på sina liv, och efter ett tag inser jag att jag själv satt i den gropen och klagade på mitt eget liv, och folk sa sa åt mig att ta tag i det, de personerna hade jag då lust för att strypa. Det går inte att tvinga folk att göra saker, det fungerar inte att tjata på dem, och det är lönlöst att försöka förklara hur man kan gå tillväga. Jag vet det, för jag har ju själv befunnit mig där. Och jag märker att det är jäkligt enkelt att veta bättre än de som fortfarande inte har tagit sig igenom det, eftersom jag vet hur det är att sitta där och jag vet hur det är att ta sig igenom och förbi det. Det är då jag kommer på att jag är en lika stor jumboidiot som de andra som försökte påverka mig.
Det måste komma inifrån, från sig själv. Det måste ske i sin egen takt.
Och det behöver inte ske nu eller sen. Det sker när du är redo, och inte någon annan gång.
Varken tidigare eller senare.

Jag måste komma ihåg det där.
Att inte leka att mitt liv är en hög häst som jag sitter placerad på och tittar ner på alla andra.
Det var inte därför jag förändrade mig.

Jag vet inte bättre än alla andra.
Jag vet bara bättre än vad jag själv visste förr.