Alla jävla system

Det här känns så himlans roligt..

De som känner mig vet vad det är jag har fått fajtas med de senaste åren, och vad jag har blivit beskylld för. Alla system som jag har hamnat i har varit en enda stor kamp.
Arbetsförmedlingen, försäkringskassan, socialkontoret.. Förmodligen som för många andra, men det här är min historia.

Sommaren 2003, då jag tog min student, hade skilsmässohandlingarna just kommit på posten. Mamma's och pappa's. Allt gick igenom, pappa flyttade på sommaren, och eftersom vi hade levt på hans lön - eftersom soc ansåg att vi inte var tillräckligt fattiga för deras hjälp - så brast den minimala ekonomin vi hade. Efter skilsmässan fick mamma äntligen rätt och fick hjälp, vilket då även resulterade i att jag - som nu var över 18 år och just tagit studenten och var utan jobb - också hamnade på soc. Det blev en naturlig sak, eller snarare, ett tvång. Jag hade inget val, förutom att skaffa jobb, vilket var och är lättare sagt än gjort. Jag fick pengar varje månad för att bidraga till att dryga ut mammas kassa - en tredjedel av hyran stod jag för + mat. Sen fick jag lite att röra mig med.
Perfekt att ha en ekonomi, men jag hatade det samtidigt. Psykiskt påfrestande.
Det var så i ett halvår tills jag lyckades få fram praktikplats åt mig via arbetsförmedlingen - wow. Då hamnade jag delvis på aktivitetsstöd och delvis på soc. Jag var glad eftersom jag då åtminstone tjänade in hälften av min ekonomi själv.
I samma veva flyttade jag hemifrån också, vilket även soc hjälpte mig med.
Och det var det jag kan vara tacksam för, när det gäller dem. Det - förutom att jag hade fått överleva med hjälp av pengar - var det enda jag var glad för. Att leva på soc är inte direkt en semester på en grön äng med röda rosor, åtminstone inte för mig. Jag ville aldrig. Jag hatade att få hjälpen samtidigt som jag var tvungen att ta den.
Jag flyttade, allt var frid och fröjd och jag hade en heltids praktikplats som jag stannade på i 9 månader.
Sen kom bomben, soc börjar anklaga mig för saker och ting. De hotade med rättegång och polis. Varför? Förmodligen för att ge dem en chans att lära upp min sekreterare på hur det går till att hota sina kunder. De visste varför jag bad om hjälp för att flytta hemifrån, de visste att jag mådde psykiskt dåligt, och de visste att jag hade kämpat i flera år - ändå kom de med denna anklagelse som fick mig att bryta ihop mitt på gatan då jag kommit ut ifrån mötet. Jag var 20 år och ett vrak. Deras anklagelser? De höll tyst om det i ett års tid, och jag vågade inte fråga någonting om det för att det kanske då skulle blåsa upp till en storm igen. Efter en tid drog de fram det och sa något om att tiden hade gått ut och de hade inte hunnit gå vidare med ärendet, så nu avskrivs det.
Tack så jävla mycket.
Man sitter inte framför en 20 årig tjej som de vet har gått igenom svåra saker och försöker klara sig att stå stadigt på sina ben, som just tagit beslutet att be om hjälp för att flytta hemifrån samt tagit kontakt med en psykolog för att gräva sig ner i gyttjan - och hota med polis och rättegång, för att sedan säga att de inte hunnit ta tag i ärendet och att det nu är avskrivet. Vad ger och gav det för funktion?

För snart ett år sedan gav alfakassan mig rätt i ersättningsstöd, vilket sträckte sig ända till 2004, vilket gav mig en klumpsumma retroaktivt rätt in på kontot. Jag jublade och ringde soc anonymt för att få reda på hur saker och ting skulle kunna gå till. Efter samtalet bestämde jag mig för att säga upp mig därifrån, berätta att jag inte längre behöver deras hjälp.
Jag räknade ut hur mycket jag skulle behöva dela på summan för att klara mig ett antal månader framåt. 8 månader blev det. Jag gjorde allt för att slippa soc.
Sen blev min utbildning färdig, som jag hade varit på i 40 veckor, jag fick en provanställning på företaget och i oktober fick jag äntligen en riktig lön som jag helt hade tjänat in själv.
Äntligen var jag fri från alla system.
Arbetsförmedlingen, försäkringskassan, soc, ÄNTLIGEN!

Tills en vecka innan jul då företaget varslade 10 stycken inklusive mig. Jag fick 19 dagar på mig att förbereda, att säga hejdå till alla.
Mitt under jul och nyårshelgerna blev jag uppsagd. Den 2 januari 2007 var min sista dag.
Och jag hade inte hunnit jobba tillräckligt länge för att få akassans grundbelopp.
Så nu stod jag där utan något skyddsnät överhuvudtaget.
Jag skrev in mig som extra på jobbet, och de ringde strax in, för att jobba en dag. Det är nu snart en vecka sedan. Har jag tur blir det en dag per vecka. Men det hjälper mig inte när det gäller akassan - eller ekonomin överhuvudtaget.
Jag sitter med ångest inför att var tvungen att gå till soc igen.
Men ändå försöker jag lösa det på annat sätt.
Jag sparar pengar för framtida månader utan, jag försöker räkna ihop hur mycket semesterersättningen kommer sluta på, och jag hoppas att jag kommr klara av det - jag är ändå van att leva på minimum sen tidigare - och sen förhoppningsvis få ett jobb i februari igen, så jag inte ramlar ekonomiskt i april.

Sen får jag brev hem från akassan.
Enligt dem är jag inte medlem i deras register. Jag är med i facket, men inte akassan, trots att jag har skickat in alla jävla papper som jag skulle - i september.
Så nu börjar en ny kamp.
Med akassan.
Och jag älskar det.
Jag är så lycklig över att få ta del av ännu en kamp.

Och nu var jag ironisk utav bara fan.