..no krocking alls

Psst! Läraren jag skulle ha enligt förra inlägget jag skrev bytte plötsligt kön och namn från Anett till Stig.
Värsta grejen!
Men i framtiden blir det en tillbaka-operation.

Today is the day I gonna drive you crazy

Dag
Tor
Datum
080131
Tid
15:20-16:20
Min Ford
60 Pb
Lektion
TEST INTENSIV 60 MIN
Lärare
Anett
Antal
1.0
Avgift
615.00

En känsla av elektricitet

Jag har känt under en lång tid nu att någonting har fattats hos mig, någonting har saknats.
Trots att jag har upplevt det ett par gånger under detta år redan, så räcker det med att det dröjer några dagar, ett par veckor, tills man känner sig utsvulten igen.
Under de senaste dagarna har känslan av saknad av detta särskilda fenomen varit extra stark.

Som en blixt från klar himmel, men under trevligare omständigheter än åskväder, fick jag en förfrågan till min mobil i ett sms, runt 21.30 på söndagkvällen. Efter sisådär 15 minuter hade jag hunnit rusa runt i lägenheten för att släcka lampor, stoppa ner nödvändigheter i jackfickan och snabbt gå ner för trapporna och ut i kylan, med jackan fortfarande uppknäppt, med mobilen i ena handen skickandes ett sms till buss för att få en sms-biljett, och samtidigt springa till busshållsplatsen för att hinna med bussen jag just betalat genom min framtida mobilräkning.
Jag tackade de högre makterna (min egen mentala förmåga) över att jag nyss tappat ett antal kilo i vikt och fixade därmed språngmatchen galant.

Väl framme, med tacos i händerna, framåtlutad över bordet för att inte spilla allt för mycket på mig själv, sitter jag bredvid dejten, som inte längre är en dejt, och ler ikapp mot tvn på väggen framför oss.
Den 13 veckor gamla kattungen, som inte längre är 13 veckor eftersom åldern var sådan då vi först sågs, började greja med saker under soffan, vilket gjorde att N, som dejten, som inte längre är en dejt, heter, (Shit vad många olika länkar jag fick in i det stycket!) blev alltför nyfiken för att låta bli att inte kontrollera saken närmare.
Och det var då jag kände den starka känslan av vad exakt det är jag har saknat..
Han la sin handflata mot min rygg lite lätt för att ta stöd då han klev upp på soffan, och jag kände det som om jag fått en elektrisk stöt.

Jag upplevde samma känsla, fast starkare, en gång för sisådär 3 år sedan, då jag befann mig hos min första pojke.. Jag låg i hans säng bredvid honom, och jag var jätteledsen över min andra pojke som just såkallat dumpat mig riktigt rejält över mejl. Och det var då som min första pojke, M (även såkallad Punkaren), letar reda på min hand, tar tag i den och lägger den uppe på hans bröstkorg och ömt håller den kvar där. Just då han gör detta går det som en elektrisk stöt igenom mig, som om en liten beröring var så laddad att jag inte riktigt visste vart jag skulle göra av mig själv. Som om min sargade själ bara behövde lite ömhet, lite beröring.

Då handflatan mot min rygg snabbt försvann förstod jag att beröring åter igen är något jag saknat något så enormt. Jag har fått det förut, inte för så längesen, och från någon jag tycker om att få det av, men när dagarna går, veckorna blir mer än en, så kommer saknaden efter den åter igen.

Efter en stund befann vi oss i sängen, jag skulle sova över och bli hemkörd tidigt nästa morgon då N åkte till jobbet.
Och det var då jag upplevde något så fantastiskt mysigt att jag bara vill illspringa dit igen såfort jag tänker tanken. Inte under bilfärden, utan i sängen.
Jag har förstått att jag alltid får närvara mig i hans famn oavsett hur jag vänder och vrider på mig, vilket är både enormt mysigt och ger lite sömnsvårigheter, men det sista beror mycket på ovanan av sovsällskap.
Vi låg där, han på rygg med armen om mig medan mitt huvud vilade sig mot hans sida, och det var då det kom!
Han började röra med handen över min rygg, lät fingrarna kittla mig ner mot svanken, sidan och över hela ryggen och upp mot nacken och hårfästet, hakan och kinden och mina läppar, och sedan neråt igen.
Liten lätt beröring som fick nackhåren att resa sig och min kittlighet som knappt infunnit sig tidigare gjorde att jag drog in magen och höll andan lite då fingrarna gled på ett visst ställe på ryggen och in mot magen.

Och oavsett hur jag låg så var kroppen tätt, tätt intill med sin värme, sin mysighet, under hela natten. Bara mys, inget annat. Mys för hela slanten.

En liten stund innan jag klev ur bilen på måndagmorgonen sa jag att han gärna får höra av sig nästa gång han vill ha sovsällskap.
Eller vem vet, jag kanske hör av mig först..

En liten lista av brist på annat

Fann hos Tina.

Hur svarar du i hemtelefonen? "Hallå?". Svarade alltid med efternamnet då jag bodde hemma.
Hur svarar du i mobiltelefonen? "Hallå?"
Ringer det mycket till dig? Njae, sådär. Har mer kontakt på annat sätt.
Ringer du mycket? Njae.
Vem ringde du senast? Min storebror, skulle hit och hjälpa mig med datorn.
Hur mycket pengar har du? Inte riktigt tillräckligt.
Senast kramat och när? N, imorse, inatt, igår.
Antal timmar sömn inatt? Hm, osäker, ovanan att sova med sällskap ger färre timmar.
Sov du ensam? Nej.
Vem sov du hos senast? N.
Vem sov hos dig senast? Helene.
Vem vet mest om dig? Jag vet faktiskt inte.
Vem vet du mest om? Samma som ovan.
Vad ser du fram emot? En eventuell resa.
Vad vill du ha just nu? En varm lång kram.
Vem hånar du? Förhoppningsvis ingen, men kan nog ske när jag stör mig på någon.
Vem längtar du mest efter? Jag vet inte..
Vem vill du helst slippa? Folk som stör.
Vem stör du dig på? Haha, just precis nu? ingen.
Vem vill du sova bredvid inatt? Hm, jadu. Tycker om att sova med den jag sovit med flest gånger i år.
Vilken buss åker du oftast? 65an, till-från trollhättan.
Vilken årstid är det nu? Vinter, med små små vårtecken.
Anser du dig själv snygg? Ja, då och då.
Har du varit kär? Ja.
Är du kär nu? Nej.
Är du en bra partner? Jag tror det.
Har någon varit otrogen mot dig? Njae, inte vad jag vet.
Har någon varit otrogen mot någon, med dig? Ja..
Har du varit otrogen? Nej.
Brukar du oftast ragga eller bli uppraggad? Hm, det är nog delat nu för tiden.
Pratar du fortfarande med personen du kysste senast? Hm, ja, jag sov hos honom inatt.
Vad åt du senast? Tacos! Blev bjuden. - En liten ändring, det var ju igår. Idag kokt fisk med quinoa och grönsaker.
Är du polare med grannarna? Inte mer än ett "hej" när vi möts.
Har du varit på ett party? Ja, fast det var ett tag sen.
Har du varit utomlands? Yes, senast i somras.
Var är dina syskon just nu? Syrran är nog påväg att åka utomlands, lillebror hemma vid datorn säkert och storebror jobb kanske.
Vilken tid gick du upp imorse? 06.30, N skulle till jobbet.
Vad gjorde du kl 2 inatt? Jag halvsov inkrupen i en famn.
Vad är det första du gör på morgonen? Går på toaletten.
Vad ska du göra efter det här? Äta något, alternativt försöka skriva ännu ett brev till något elakt företag.

Celine Dion - Alone

Har fått en till favoritlåt, som får mig att längta ännu mer till Juni.
Låten fann jag i samma tillfälle då D bad mig ladda ner den och skicka till, och jag då samtidigt lyssnade. Hade inte hört den innan, konstigt nog.
En vacker låt!

Den är från senaste albumet Taking Chances, och det är den turnén hon drar runt med, då hon kommer till Globen i Juni, då jag sitter långt fram i publiken!

Celine Dion - Alone.

Tillfället då allt vänder, i nära på sista sekunden

Det här fick mig just att bli väldigt tårögd. Dramatiken, glädjen. Jag kastas alltid med i det.

Heath Ledger

Kunde inte låta bli att skriva om det här..

Nu har ännu en känd människa dött, och jag blir chockad varje gång.
Olika grad av chock dock, nu började jag tänka på då Ståuppkomikern Lasse Lindroth körde ihjäl sig. Fick samma chock då.

Nu var det Heath Ledger's tur. Fast det var en jävla otur.
En väldigt bra skådespelare, och enligt mig en av de charmigaste. Fastnade för i filmen 10 things I hate about you, och sedan Brokeback Mountain.

Det är jävligt synd när folk dör.

Michelle Williams, som har en dotter ihop med honom, befinner sig just nu i Trollhättan, som är grannstaden till min stad.
Ännu ett faderlöst barn.

Oväntade saker chockerar.

Rena rama jävla viljestyrkan

Jag bestämde mig tidigare idag för att nu börja vara helt konsekvent när det gäller att äta onyttiga saker. Att ha noll tolerans när det kommer till mitt sug jag får hela tiden. Kämpa emot!

Till saken hör den att, då jag började äta mat igen, har alla sug jag tidigare haft sprungit på mig. Det började först med mat, helt enkelt. Skräpmat rättare sagt. Vilket jag inte lyckades stå emot, jag tillät mig, för att inte låta hela livet kretsa runt det jag inte får stoppa i mig.
Sen var jag dum nog och provsmakade på chips igen.
Godis har aldrig varit min stora grej, men det var våldsamt jobbigt att gå i godisaffären idag och inte köpa något. Jag höll mig ifrån! Men det krävdes rena rama viljestyrkan.

Det är nämligen så här att, jag ska uppenbarligen, eller självklart, fortsätta att gå ner i vikt. Jag lyckades med 17½kg på 10 veckor, vilket nu motsvarar cirka 15kg istället, efter att ha börjat äta mat och allt. Jag har inte börjat gå neråt än, vilket jag insåg imorse, och förstod varför.
Därför måste jag köra med en jävla anamma igen.
Vill jag, så ska jag!
Svårare än så är det inte.
Om man nu inte bortser ifrån hur jävla jobbigt det är att hålla sig ifrån saker.
Förut, som jag sa till en av de som håller i hela programmet jag går, kunde jag hota mig själv med att få tarmvred ifall jag åt något, nu har jag inget att hota med längre.
Därmed ska viljestyrkan in igen.

Jag ska ha en dag då jag får äta någonting, så det inte blir så himlans jobbigt. Men det blir inget utav det nu, eftersom lördagar vore en bra dag. Men lite sent påtänkt, pågrund av att jag redan låtit mig äta något onyttigt denna vecka. Det vore att fuska att även äta något imorgon!

Ja, det blir värsta projektet detta, men det är ju fanimej värst i början!

Nu ska jag äta ett äpple och lite nötter och njuta av att jag pumpat upp mina muskler idag. Jag rekommenderar förövrigt inte att bära upp en 14kg tung låda ifrån parkeringen och uppför tre våningar, efter att man tränat styrke. Särskilt inte när man även har en till låda, samt påse med mat.
Blir lite jobbigt.

Men viljestyrkan funkar även där.
Ha!

Grannsämja

Det var en intressant helg som just tog slut..

Den började med att jag åkte tåg in till Göteborg för att gå på ett informationsmöte som fick mig att känna - detta måste jag göra! -, sedan ta tåget hem igen och över sms få kontakt med förra dejten. Skrev saker om att sällskapa, umgås med andra ord - det blev dock inget utav det.
Och nu kommer jag till det mest intressanta..

Under natten mellan lördag och söndag hör jag en dörr slå i trappuppgången, samt någon som sparkar eller slår in i ledstången så att det dånar in i lägenheten, sedan en jäklars massa prat, om man nu kan kalla det för prat. Nyfiken som jag är springer jag till hallen och kikar ut genom titthålet och ser en manlig granne hålla på att bråka med en kvinnlig besökare, antar jag att det är. Det är ett jävla liv. Hör lite ord som sägs, och sedan någon brottningsmatch där grannen tar tillfället i akt att snabbt hoppa in i sin lägenhet och låsa dörren medan kvinnan hamnat på golvet. Hon verkar vara full.
Men självklart stannar det inte där, hon fortsätter att banka på dörren, ljudligt, och skriker in i dörrposten, kommer med diverse hot och saker.
Efter ett tag ger hon upp och försvinner ner.

Intressant, tänker jag..

Dagen efter, på söndageftermiddag, hör jag något igen. Nyfiken som jag är åter igen går jag till dörren för att kika ut och ser nu en kvinna stå utanför igen, jag gissar på samma som deltog i nattens bravader. Hon börjar dunka och ringa på dörren åter igen och prata in i dörrposten och kräver att grannen ska öppna dörren. Jag hör även att det finns en manlig varelse med utanför, förmodligen som stöd till kvinnan. Grannen vägrar öppna dörren.
Nu kommer ännu fler hot strax innan de väljer att gå ner och ut, säger delvis saker om att ringa polisen.

Sagt och gjort.. någon timme efter hör jag det dunkas igen, och vad gör jag nu? Ja, precis, jag går och tittar igen.
Nu står det två stora starka poliser där ute, och jag ser, då jag går till fönstret och kikar ut, att polisbilen står utanför porten med kvinnan bredvid.
De ber grannen öppna dörren och lyser in med ficklampa i dörrpost och säger att han är tvungen.
Sen försvinner de in i lägenheten.

Jag har då noll koll på vem som är boven i dramat.
Och jag är inte förvånad för fem öre att den grannen är inblandad.

Det blev en intressant helg.
Och det är läskigt att ha grannar utanför dörren.

Bilddagboken är hackad

Nu är det värsta kalabaliken överallt pågrund av det som just hänt med bilddagboken, den har blivit hackad!
Står nu även skrivet här.
Finns upplagt lite överallt, nedladdningsbart på piratebay och skrivs om på olika sidor.
Har en vän vars vän fått sin msn kapad, och finns fina loggar folk lagt upp där de visar hur de kapat en msn och låtsas vara personen bakom.

Rena rama kalabaliken helt enkelt.

Och du som använder samma lösenord överallt, dvs, samma lösenord på bilddagboken - var smart och ändra.
Jag har inte hittat mig själv på alla listorna, men jag lär finnas någonstans, hade inget säkert lösenord, dock unikt, ingen annanstans.
Nu har jag ökat säkerheten överallt och lagt in stora bokstäver också, hade redan använt siffror tidigare.

Men ja, se upp där ute, din mail eller andra sidor kanske just blivit kapad.

Sagan om en vunnen dissningsförmåga

Nu tänker jag berätta om något jag just fått uppleva, och tänker visa detaljer också, skriftliga sådana. Personen i fråga som det hela handlar om har en stor möjlighet att hitta till denna blogg, men det får kvitta helt enkelt. Jag tänker varken skriva ut vem personen i fråga är, vad denne heter, bor eller något som kan kopplas till personen. Visas något som personen i fråga inte tycker om så spelar det därför någon mindre roll, det är ändå inte känt någonstans vem det hela handlar om, ingen utpekning med andra ord.

Let the story begin.

Jag började prata med en annan kille förra veckan, eller rättare sagt - han började prata med mig. Mitt huvud formulerade direkt en tanke om att yes, en andra person jag kan dejta i min nya stil! Dejtingstilen! Snacka om flyt!
Sagt och gjort, eller egentligen inte gjort, men vi fortsatte prata om ditten och datten och jag berättade exakt vad det är jag är ute efter. En pojkvän. Han svarade med att det är skönt att vara singel, men han var inte helt bortom skyarna när det gällde att också vilja starta ett förhållande på nytt. Nice, tänkte jag, då kör vi igång. Bort med stora förhoppningar, bort med allt som förstör modigheten att träffa någon.
Vi bestämde oss för att fika.
Detta skulle ske i tisdags, men det blev förhinder pågrund av saker, istället fokuserades det på idag - torsdag.

Igår kändes det väldigt osäker, men vi kom överens om att radera bort förhoppningar och hela faderullan, bara träffas för att träffas och inte lägga mer in på det, för att båda verkade tycka det kändes läskigt inför det.

Imorse fick jag ett sms med en fråga om jag var vaken och hur jag mådde, etc.
Jag svarade på det med att ja, jag är vaken, vilken tid ska vi ses? Efter klockan 12?

..Det är nu allt sätter igång.. Håll i hatten!


2 timmar efter att jag skickar sms om klockslag för fika har jag fått nog och skickar iväg ett till sms om ett beslut jag just fattade.

"Det känns rätt segt att vänta några timmar på svar. Bättre att skjuta på det till senare ngn gång och prata vidare istället känns det som just nu. Okey?"

3 timmar efter att jag sänt iväg detta sms (även alltså 5 timmar efter första frågan..) får jag detta skickat till mig (och nu sätter en konversation igång):

"Förlåt att jag inte hörde av mig. Fick en känsla igår av att vi kanske inte söker samma sak. Du söker ett förhållande och jag söker nåt kravlöst, eller? Kram!"

"Uhm, det var det första vi pratade om, vad jag sökte och vad kanske du ville ha. Fine att du kom på det nu, trots prat om, men dålig stil att vänta massa timmar idag. Vi får leta vidare.."

"Förlåt att jag inte hörde av mig tidigare... Saken är den att det finns en kille jag inte vill sluta träffa. Men jag vill heller inte sluta träffa tjejer..."

"Jahopp. Bra att du berättar. Men nästa gång du pratar med en tjej som säger att hon söker efter en pojkvän så kan du avfärda det direkt. Men okey, lugnt, då vet jag hur det ligger till"

"Men du vill inte träffa mig?"

"Jag söker inte efter en kk"

"synd... :-("

"Känns rätt bra. Ha det bra, hejhopp"

"Men vad är det med ett förhållande som du vill ha? Det är ju sexet och närheten som är mysigast..."

"Det är inte någon idé att fortsätta diskutera ämnet, du har uppenbarligen inte det jag söker ändå"

"Ok vad har jag inte?"

"Men sluta ställ dumma frågor nu. Du skrev nyss att vi inte var ute efter samma sak, och du frågar mig en fråga som anspelar på att du enbart söker efter sex och närhet, och då skriver jag att du uppenbarligen inte har det jag söker efter så borde väl det vara en självklarhet vad det är jag syftar på? Vi vill olika saker, därför passar vi inte ihop. Punkt."

"Nu blir du irriterad på mig... :-)"


Nähä? Och där slutar jag svara.

Jag blev förvånad över hur trögt kunskapen om vad jag vill ha gick in, samtidigt som förståendet över vad det är egentligen jag letar efter tydligen inte heller gick in så lätt. Hur svårt är det att förstå?

Men jag är riktigt stolt och glad över att det var jag som skrev smsen om att inte ses eller inte inleda något. I vanliga fall, alla andra gånger, har det varit tvärtom. Nu höll jag äntligen i spaken. Okey, det är väldigt vanligt att jag håller i spaken, men nu syftar jag på styrförmågan över hur relationer kan utvecklas. Ingen spak som inkluderar ett par kulor mellan två ben.

Det känns helt enkelt bra att jag håller mig borta från mina vanliga misstag och min vanliga stig. Håller mig borta ifrån gamla vanor.

Det som är synd är att det finns så många märkliga människor...

Lax och spenat!

Blev inspirerad igår till att laga en maträtt, som jag gjorde även idag.
Mumsigt.

Regnbågslaxfilé (eller vilken laxfilé som helst) kryddat med salt och grovmalen svartpeppar, steka på svag värme en stund på varje sida.
Till det värmde jag upp fryst stuvad spenat i kastrull, samt kokade broccoli och haricots verts (det där namnet måste jag hela tiden söka upp, för jag glömmer alltid av det.).
Och till sist (först egentligen) skar jag upp isbergssallad, gul paprika och tomat.
Kryddade lite med örtsalt över de kokade grönsakerna.

Mycket mumsigt!

Livet blir inte roligare trots att man är säker

Här kommer en bit ur boken jag just har läst. Judith Lennox - Ödets vägar.
Väldigt tänkvärt.

...
"Jag förstår bara inte hur du kan vara så säker på att Adam är Frazers son."
"Jag lärde mig för länge sedan att visshet är något av en lyx, rent av en illusion", svarade Bess lugnt.
"Men då..."
"Om man alltid väntar tills man är helt säker så skulle man aldrig göra någonting." Bess tog nålarna ur håret. "jag gifte mig tre gånger", sa hon och vände sig mot sin dotter. "Inte någon av de tre gångerna var jag säker på att jag valde rätt." Kate öppnade munnen för att säga något, men Bess avbröt henne. "Det är sant. Jack var underbar, förstås - vilken ung kvinna som helst hade blivit förälskad i honom. Men jag kände honom inte när vi gifte oss. Vad beträffar din far så skulle jag aldrig ha gift mig med honom. Ralph är en bra människa - för bra för mig, kanske - men vi passade inte för varandra och det insåg jag mycket snabbt."
"Men Martin", sa Kate. "Du var säker på Martin, var du inte det, mamma?"
"inte när jag gifte mig med honom." Bess erinrade sig Martins frieri en regnig kväll på Princes Street. "Jag var inte alls säker. ärligt talat var jag rädd för att vi inte alls passade ihop. Det var först när vi hade levt tillsammans en tid som jag förstod att han var mitt livs kärlek." Hon smekte Kate över håret. "men jag ångrar ingenting. Jag fick två underbara år med Jack. Och Ralph skänkte mig Michael och han skänkte mig dig. Man kan inte gå genom livet och vänta tills man är absolut säker innan man gör något, Kate. Då skulle man få väldigt tråkigt."
...


Jag insåg det i samband med min senaste dejt, ja, den enda jag egentligen har dejtat.
Jag är och har varit väldigt rädd för alla möjliga sorters känslor, särskilt de som kan såra en tillslut om man själv hyser dem gentemot någon annan. Så fort man ger en bit av sig själv blir man sårbar för varje litet anfall av giftiga pilar som bara kan vara i form av ett "nej".

Delvis har jag varit rädd eftersom jag har kommit ur väldigt destruktiva relationer där alla har lett till en och samma sak, där jag står med väldigt mycket känslor medan den andra personen inte har några alls, men ändå har man fortsatt att träffas rent kroppsligt. I mitt huvud har jag omvandlat det till kärlek, trots att jag med all säkerhet redan förstått att så inte är fallet, men ändå har jag med näbbar och klor hållit fast i det. Jag har mer eller mindre lurat mig själv trots att jag samtidigt haft sanningen framför mig med stora feta kursiverade bokstäver.
DET HÄR ÄR INTE DET DU VILL HA ELLER BEHÖVER, DET HÄR ÄR BARA SEX; INTE KÄRLEK!

När jag väl tog mig ur den senaste relationen med alla sårade känslor och önskan att hålla kvar ändå, förstod jag och bestämde jag mig för att utforska nya områden, att inte fortsätta på samma väg som tidigare, att låta blicken sväva ut över alla olika sorters människor och se om jag finner något intressant.
Sagt och gjort, jag fann någon på krogen som jag började dejta.
Jag var livrädd, det var megaläskigt men även spännande.
Jag visste inte vad jag ville, var osäker, visste inte om det kändes rätt, och ville väldigt gärna stanna upp och springa baklänges så jag slapp möta läskiga saker, nya saker, kanske nya känslor.
Men istället bestämde jag mig för att sparka mig i rumpan och gå framåt, att testa och se. Jag var nyfiken trots att jag inget visste.

Och visst lyckades jag.
I mig själv, i mitt självförtroende och i vetskapen om vad exakt det är jag vill och inte vill.
Dejten och jag avbröt i torsdags, vi kom överens om att våran relation inte skulle fortsätta på det sättet - han kände ingenting mer än kroppsligt och jag hade inte kommit till den punkten än då jag börjat känna något, mer än intresse. Därför beslöt jag för att ta det gemensamma beslutet, kände inte att det var någon idé i att fortsätta försöka för att han kanske skulle känna något för mig senare, och i samma veva riskera att även jag får känslor och såra mig själv på nytt.
I vanliga fall skulle jag ha fallit som en furu efter 5 minuter och suttit fast där i 3 år.
Men jag insåg att jag inte gjort det denna gång och jag såg nyktert på hela situationen.
Känns det inget, så känns det inget, och då ska man inte få för sig saker som inte finns.

Det var synd att det inte blev mer eftersom jag har en stor önskan efter just en sak, men det finns fler att utforska i världen.


Men så finns det ännu en sak i mitt liv som jag inte riktigt fått bukt på, och det är vad jag vill göra nu, senare och när jag blir stor. Studera? Var, hur, när, vad?
Där är jag fortfarande för rädd för att ta beslut.
Men jag har bestämt mig för att detta året ska vara det år då jag åtminstone bestämmer mig för något, oavsett om det är det jag vill syssla med resten av mitt liv, eller bara något som kommer ske i en månad.

"Man kan inte gå genom livet och vänta tills man är absolut säker innan man gör något. Då skulle man få väldigt tråkigt."