Underbart är bara förnamnet.

Okey, jag provade att låta katten sova hos mig igen, vilket jag saknat..
ja.. saknat..
Varför har man alltid en jäklans förmåga till att.. försköna sanningen..?
Alla förhållanden man haft.. ("alla").. har nu varit underbara.
ja nu när man har kommit på andra tankar och släppt dem.
Underbara.
Senast jag kände efter då det gällde var personen i fråga en stor bombad idiot som slet ut mitt hjärta och stampade på det om och om igen tills det låg där söndertrasat i flera högar på marken. T.o.m. asfaltets små sprickor fylldes av söndertrasat hjärta.

Det kallar inte jag underbart.

Men okey. Min katt sov hos mig inatt.
Det var ju.. underbart förstås.

Flera gånger vaknade jag och var tvungen att vända på mig för att kunna röra mina armar någorlunda bra, och min kudde var ju inte alls upptagen av något mjukt och hårigt. Nejnej.
Och inte fan var min kroppstemperatur förändrad, aldrig.
Jag fick närmast slita av mig min sova-tshirt och slänga den hårt som fan på golvet och därefter lägga mig igen på kudden lagom för att bli biten i näsan av något vasst. åh, det är så underbart. jag har verkligen saknat dig du söta kissemiss!
och självklart hinner jag försköna natten till något underbart, för du måste ju få sova hos mig inatt igen.

Underbart med en extra värmekälla..
Kan ju vara därför jag hade svårt för att sova.

å andra sidan drömde jag även att min gamla.. bästis.. från förr, sprang efter mig och kallade mig cpskadad samtidigt som hon kastade sten på mig springandes genom ett stort jäkla hotell med hjälp av den där sablans hotellarbetaren i lobbyn.
Det är ju normalt.
och underbart.


Jag vet inte vad jag ska skylla på.
Den söta lilla katten som vilar sina ögon på mig med ett stort förtroende och lugn, eller minnet som alltid lyckas försköna allting in i minsta detalj?