tåget 15:08 - ändrad tid - 19:20

Sitter här och fryser rumpan av mig.
Kallt både inne (räknas 20,7 grader som kallt?) och ute.
Beror nog dock även mycket på trötthet.
Har fortfarande inte tagit igen mig efter helgen.
Den var ändå inte direkt så utmattande..
Men, åker man tåg i evigheter, och x2000 bestämmer sig för att riva ner sina strömledningar så det står "tåget 15:08 till Linköping.. ändrad tid: 19:20" på stationstavlan. Det kan ha något med saken att göra. Sen att det inte blir många timmars sömn ens första natten, samt tillslut att man dricker lite alkohol och hamnar i säng med en pojk man flirtsnackat med i massa år men aldrig träffat och inte har ro nog att sova.. blev säkert ett par timmar där.
När man sedan har återvänt hem blir sovtiden kl 2 på natten då man nästa morgon ska upp kl halv8, och kvällen därefter blir kl 00 trots att man är helt kaputt slut, och går upp kl 6.

Till råga på allt har jag inte kunnat släppa tankarna som virvlar runt i huvudet.
Jag sitter och dagdrömmer hela dagarna.
Nu börjar det dock bli lite vemodigt istället för glatt.
Försöker klura ut vad det är som händer i mig, en fix idé?
Njae.. inte riktigt.

Det enda jag kan tänka på är de smekande händerna över ryggen och mysiga magen jag inte kunde sluta pilla på. Drygt om något.


Det vore grymt läskigt om personen i fråga läste det här. Smart av mig att skriva det i en öppen blogg.
Men men, vad vore jag inte utan mina öppna ord. Och nej.. han har inte adressen. än.

Öppen bok

"hehehe du e go du...som en öppen bok, berättar du allt"

- Fin komplimang från en vän.
eller?

Myshelg

Helgen..
Ja, var ska jag börja?
Det finns två utmärkande punkter att skriva om.. jag väljer den första anledningen till att jag åkte iväg.

Kom hem från Linköping igår, Space fyller 25år snart och hade därför en 50årsfest med sin vän som nyss har fyllt 25år. Det var jätteskoj att träffa alla man pratat med (ja, tre stycken). Det blev en återträff med en av dem.
Men den person som var mest nervöst inför att träffa tog väääldigt lång tid på sig att bli kontaktbar. Fick vänta till natten mellan lördag och söndag, efter att ha lyckats åka dit han bor och plinga på dörr utan att få något svar och sen återvänt till fest med nerdragna mungipor.
Men strax kom det efterlängtade smset som bevisade hans existens.

Vi träffades. Fick med mig ett moraliskt stöd på väg dit, som strax lämnade oss åt vårat öde.
Fick tillfälle att utforska hans boende, rum i korridor. Jag satt mest och fnissade hela tiden, och frågade konstiga frågor om olika saker som fanns i hans rum. Vi vågade allt mer och mer titta på varandra längre stunder. Kändes så naturligt, inte något konstigt alls, inte svårt för att prata med. Som jag har haft med andra.
Ville självklart inte gå därifrån, så jag föreslog att vi kunde kika på någon film av något slag, det resulterade i sitta-i-säng-och-kika-på-scrubs. ...Sen bestämde man sig visst för att sova över.
Och det ena ledde till det andra.. såklart. (?) Jo. :P
Det mysigaste jag har varit med om på jättelänge. Om ens det.
Men lugn, inget barnförbjudet! Eller.. inget jättebarnförbjudet iaf.

Helgen var bra.
Den levde upp till all förväntan jag har lyckats bygga upp.
trots att det tog en jäkla tid..

Det är häftigt att få mysa på det sättet men alltid har velat mysa på, utan att behöva säga ett enda ord om hur och var.
Du vet hur man hanterar mig.

Brandbil på villovägar

Något komiskt skedde idag.
Vi har en matlagningsvecka denna vecka, då vi lagar förrätter, varmrätter och efterätter (som vi sedan får äta upp sen..). Blir cirka 4 olika förrätter, 9 olika varmrätter och 6 olika efterätter. Ja, vi rullar fram efteråt.
Varje dag.

Idag var det extra roligt.
Intet ont anande stod vi och lagade mat. En av lärarna tyckte jag skulle byta stekpanna. Sagt och gjort, jag bytte och hällde varmt vatten på den heta pannan.. ja.. och det ångade som fan.
Snart börjar brandlarmet tjuta.
Jag börjar skratta.
Alla springer runt.
Inget brinner.

Strax hör vi brandbilen kommer körandes, jag skrattar ännu mer.
Självklart är jag tvungen att springa och kika ut genom dörren för att se den snygga brandbilen, men tyvärr får jag inte syn på den.
En tjej tror då direkt att jag sprang dit för att kika på karlar i uniformer, som hon ivrigt retade mig med. Självklart var jag tvungen att göra även det för att vara lite skojig, så jag kutade dit igen, och precis då kommer två uniformerade brandmän in genom dörren. Jag bromsar in och glider framåt i mina tofflor som vägrar stanna, och sen tvärvänder och kutar tillbaka. Och skrattar igen.
Kändes ju väldigt lustigt. Göra bort mig inför brandmän.
Men det roligaste av allt var att, förmodligen, jag lyckas sätta igång larmet.

Det kostar tydligen runt 5000kr. Haha :D
Falsklarm.
Men inte mitt fel.. brandlarmet borde inte sitta 2 meter ifrån spisen i en hemkunskapssal.

Men det var det roligaste som hände idag.
:D

Kära brandmän.

En jävla massa frågor

Nervös?
Jo, frågan är om det ens går att komma undan.

Förväntningar?
En jävla massa, men försöker pressa ner dem lite då och då. Vet inte ens vilka förväntningar som är ärliga eller inte. Ärliga som i riktiga. Svårt att veta då man ständigt springer tillbaka i diverse minnen av närgående saker.
Det här är skitsvårt.
Men skulle kunna vara fan så mycket svårare, men det tänker jag inte tillåta.
Huvudet har alltid en förmåga att ränna iväg i tankar, men nu får hjärnan lov att vila lite.

Förhoppningar?
Ja.. det har man alltid. Kommer aldrig ifrån det. Men om förhoppningarna är samma sak som viljan är något som tåls funderas på.

Vill?
Sluta ge mig så svåra frågor nu för helsike!


Nej, jag ska försöka släppa det mesta och bara ta saker som de kommer.
Det är förmodligen det bästa sättet att ta sig igenom det här.
Särskilt när man heter.. det jag heter.


Jag har ett mål.
Och dit kommer jag nå.
Till hundra procent.
Det är jag säker på.

Jag ska krama en gammal vän. :D

Jävla tomte

Jag lägger mig och försöker sova.
eller snarare..
jag lägger mig ner i sängen i en minut, gäspar stort, funderar lite och kan inte blunda.

Kan inte somna efter en minut..
inte för att det är något ovanligt i det.

men vafan!
det jag hatar allra mest är att lägga mig i sängen för att sova, men inte få en jävlaste blund i ögonen. Något annat mystiskt tar sig in i hjärnan.. hänger sig fast som om det vore en liten minitomte som satt sitt arsle i karlsson's klister och sen hoppat tillbaka till hjärnan och satt sig rätt -splash- på den och fastnat!
En ond skittomte som väver in sina negativa och ängsliga, förbannat vedervärdiga tankar.

Det är det mest negativa med att behöva sova.
Annars älskar jag det.
att sova.
länge.
jämt.

Men uh.
jag vet inte ens vad det är för tankar som skriker i skallen!
..fast ändå kan jag ana.
Det är alltid en enda sak.
Man finner det ifall man lyfter lite på gardinerna.. läser mellan raderna, liksom.

Och jag hatar det.

Bah

Jag vill skriva något.
Massvis.
Fylla sidan med tusentals ord.
Hela jag försöker gräva i mina minnen och aningar.
Men inte fan kommer jag på något.

Att vilja skriva, men inte veta om vad.
Det är drygt.
Förbaskat drygt.

Bloggträsket

"du har fastnat hårt i bloggträsket låter det som. ;)"
Påpekade en trevlig själ.

Ja, jag har väl det.
De stunder som jag inte hittar på något annat att underhålla mig själv med spenderas på en viss bloggare's sida. Det går inte att sluta läsa helt enkelt, jag är fast, som så himlans många andra.
Vad är det som håller mig fast? Osynliga klor som vägrar släppa?

Orden tilltalar mig.
De placeras på det där unika trevliga sättet som känns så.. luftigt.. på något vis. Som om jag vore där, hela scenen utspelade sig framför mig.
Förmodligen känner de andra likadant. De flesta tjejer. Komiskt nog. Men inte så konstigt.

Ord har alltid tilltalat mig.
Fina meningar som säger något mer än själva orden i sig.
Läsa-mellan-raderna-förmågan.
Ett försök till ironi som många inte ser, men jag uppfattar det tydligt.
Sinnesstämningen i ord kan vara rätt svårt att se kan det tyckas.
Jag vet inte.
Ofta finns förmågan att märka den ändå.
Jag är en sådan människa som har väldigt svårt för att prata med människor som stavar helt åt helsikes fel.
Petig?
Kanske.
Därför dras jag snabbt till folk som kan uttrycka sig på mitt favoritsätt.

Och du lyckades.

Så, vem är du?

For me to know, and for you to find out.

Jag kan om jag vill.

Allt jag tar mig för kan jag klara av.

Ingenting är för svårt.

Allting finns inom räckhåll.

Det jag vill ha, kan jag få om jag försöker.

Det finns inget slut på resan.

Inga begränsningar.

Bara viljan och vetskapen om att vinna.

Jag är övertygad.

Underbart är bara förnamnet.

Okey, jag provade att låta katten sova hos mig igen, vilket jag saknat..
ja.. saknat..
Varför har man alltid en jäklans förmåga till att.. försköna sanningen..?
Alla förhållanden man haft.. ("alla").. har nu varit underbara.
ja nu när man har kommit på andra tankar och släppt dem.
Underbara.
Senast jag kände efter då det gällde var personen i fråga en stor bombad idiot som slet ut mitt hjärta och stampade på det om och om igen tills det låg där söndertrasat i flera högar på marken. T.o.m. asfaltets små sprickor fylldes av söndertrasat hjärta.

Det kallar inte jag underbart.

Men okey. Min katt sov hos mig inatt.
Det var ju.. underbart förstås.

Flera gånger vaknade jag och var tvungen att vända på mig för att kunna röra mina armar någorlunda bra, och min kudde var ju inte alls upptagen av något mjukt och hårigt. Nejnej.
Och inte fan var min kroppstemperatur förändrad, aldrig.
Jag fick närmast slita av mig min sova-tshirt och slänga den hårt som fan på golvet och därefter lägga mig igen på kudden lagom för att bli biten i näsan av något vasst. åh, det är så underbart. jag har verkligen saknat dig du söta kissemiss!
och självklart hinner jag försköna natten till något underbart, för du måste ju få sova hos mig inatt igen.

Underbart med en extra värmekälla..
Kan ju vara därför jag hade svårt för att sova.

å andra sidan drömde jag även att min gamla.. bästis.. från förr, sprang efter mig och kallade mig cpskadad samtidigt som hon kastade sten på mig springandes genom ett stort jäkla hotell med hjälp av den där sablans hotellarbetaren i lobbyn.
Det är ju normalt.
och underbart.


Jag vet inte vad jag ska skylla på.
Den söta lilla katten som vilar sina ögon på mig med ett stort förtroende och lugn, eller minnet som alltid lyckas försköna allting in i minsta detalj?

lenaph

Vem fan är lenaph?!

Den frågan kunde jag absolut inte svara på, trots att jag läste det flera gånger om.

-
S: jag har fått lenaph på hjärnan
Jag: känner inte till, känner bara igen
S: va? vad känner du inte igen?
Jag: lenaph
S: men du vet väl vem Lena PH är?
Jag: ja.. oj.. hahaha
S: DU ÄR SÅ TRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖG
Jag: jag trodde det var ngn som hette "lenaph"
Jag: men håll käft!
Jag: :P
S: HAHAHAHAH
-

Bah, så enkelt var det väl inte.. att.. fatta.
Eller?
Nej.
inte alls.

88 årig dum blondin.

Min mormor, är en historia för sig.
Lite då och då träder hon in i mina tankar och får mig att fundera..
Hon är snart 90 år, närmare bestämt 88 år, och livet fortsätter säkerligen inte så mega mycket längre till.
Men ändå är det svårt att hantera henne när det väl gäller.
Hon är en sådan som häver ur sig saker utan att tänka.
För vänlighetens skull förstås.
Hon är ju bara snäll.
Liksom, vem tar inte tacksamt emot snälla ord om hur ful man är på en skala från 1-10. Oftast hamnar det självklart på en 10'a, och den stora tacksamhetskänslan som snart svämmer över är enorm.
Man vill alltid träffa mormor, det är sant. Men efter 5 minuter skulle man himlans väldigt förbaskat gärna dra åt pipsvängen.

Det jag mest minns när jag tänker på henne är allting hon sa till mamma en julafton för sisådär några år sen. En mor-till-mor-omtanke förstås som mamma snällt skulle tacka och ta emot som en glädjande påminnelse om vilken god och förtjusade mor hon faktiskt är.

Min älskade mormor sa tre varnande saker till mamma, men just nu räcker det att presentera min absoluta favorit, eftersom den riktade sig särskilt mot mig.

3. Hon kommer ju bli våldtagen! Norrlänningar är ju översexuella! För att någon förutom de som hörde detta ska förstå måste här förklaras lite saker.
Jag skulle åka upp till Jokkmokk, låååångt upp i norrland. Min allra första långa tågresa, alldeles själv. Personen jag skulle bo hos var förstås då även en riktig norrlänning, som jag tidigare aldrig träffat. Det gick alldeles utmärkt. Men mormor var stenhård på det där om översexuella norrlänningar.. Jag har absolut ingen aning om vad hon fått det ifrån, men det kändes rätt roligt att få denna kunskap så jag var ju tvungen att undersöka saken.
Sagt och gjort, jag avslöjade detta för norrlänningen. Och vad fick jag som svar?
...det hör till en annan historia..

Eller. nej, nu ska vi inte vara såna.
Jag fick ett stort skratt som svar.

En av mormors ypperligt trevliga och snälla kommentarer om hur bra mamma hanterar oss barn. Låter en av oss åka upp och bli våldtagen. Vet hut.

Förmodligen ser du inte vad själva grejen med mormor är, att hon är en stor jäkla pain in the ass. Men vad jag har förstått så ses hon som en söt och rolig gammal tant av utomstående.

Men hur gör man? Att vilja träffa, men snabbt springa så långt bort som möjligt för att undgå pågrund av att man blir så ledsen av hennes giftiga kommentarer. Samtidigt vet man att tiden snart kan vara över, så man borde ju kunna stå ut för att få uppleva tid med henne innan det där.. andra sker. Men ändå måste man ju få henne att fatta hur hon beter sig! "Man kan inte lära gamla hundar sitta" är ett ordspråk som stämmer så jäklans bra. Men ändå försöker man, för skit vägrar man för helsike att ta.

Ge mig tips kära blogg.
Hur hanterar man en 88årig förbannat jobbig #%!&#! som är ens älskade mormor?
Det vore rätt bra att veta.
Faktiskt.


Har du någonsin funderat över hur en dum blondin blir som snart 90åring?

Vilande muskler

Jag var ute och promenerade mina vilande muskler med H för ett par timmar sedan.
Det kändes uppfriskande.
Det bästa med hela promenaden var det vi kom fram till efteråt.
"Skönt att gå ut, men skönare att komma hem igen."
Synd att det är så sablans kallt bara, mina..snyggt..formade.. lår.. fryser ju röven av sig. (Alla kroppsdelar har en röv att frysa ihjäl!)
Men ser man bortom det så är det ett enormt vackert landskap som sträcker sig så långt man kan se. Allt är vitt, lampornas sken reflekteras mot snön och det känns fridfullt.
Det jag befarar inför våren är all jäkla regn och slask.
Men även det har sin charm.

..man kan ju alltid låtsas att man ser allting positivt.

Kram

Något fattas..


stor

varm

oändligt

lång

mysig

kram


Kan jag få det?

Sablans kisskatt.

En just kastrerad 10 månaders (och en dag!) hankatt, tror du det fungerar den här gången?
Oduglingen bestämde sig för några månader sedan att mina möbler och diverse andra prylar såg mycket bättre ut och självklart även luktade bättre med något gult, vått på dem som ofta förekommer då katter fått i sig någon slags vätska.
Då bestämde jag mig för att pina honom lite hos veterinären. Snällt? ..fråga inte mig..

Nu håller jag alla mina tummar (ja, båda två.. samt min söta lilla kissekatt's söta små extratummar, kika in bilden!) och hoppas innerligt att hans kissa-på-saker-stunder är över. Det var tre månader sedan han sprang runt här nu, och sov med mig på nätterna. Jag har saknat min lilla sötnos.

Önska honom lycka till!

Jag!

Ah, vad skönt.
Efter att ha ändrat upplägget på sidan hit och dit för att hitta min alldeles egna nisch finner jag det äntligen!
Något som jag kan stå för, som passar mig som handen i handsken.
Att lite färg och platsändringar på saker och ting kan göra så mycket.

Puss, nu är jag nöjd.


...fast självklart hittar jag något att vara onöjd över.
Det är omöjligt att visa svarta skissbilder på en svart bakgrund!
Fick ta mitt pick och pack.. och fixa en annan bild istället.
Som om bilder vore ett krav.

Nu är jag förövrigt kissinödig också.

Auktion

En snusdosa, någon sladd och.. ja, vad var det andra? Allt som fanns i dina fickor för tillfället.
Nu är det snart dags att ge det du betalade för att få då jag auktionerade ut mig för 4 år sen. Redo?
Nej, tänkte väl det..

H och J

Snart flyttar H och snart träffar jag J.
Nästan på samma gång.
Under tiden jag är iväg och säger hej till ena, så tar den andra över min lägenhet. Ska jag bli rädd? Troligtsvis inte, men man vet ju aldrig. H kanske är en hemskt våldsam människa som slår sönder min trevliga lägenhet och äter upp min söta "lilla" katt Pyret.
Förmodligen låter jag tanken om min lägenhet lämna mig under hela helgen som istället ersätts av den där välbekanta panik och nervositet-känslan.
För inte fan kommer kroppen tillåta att släppa den, utan det kommer krypa i mig som om kroppen vore fylld av elaka bitande myror.
Sedan när helgens bravader tagit slut återvänder jag hem lagom till att vinka av H.
Två dagar efteråt är det adjöss och hon flyttar.
Hur ska jag hantera det?
Det återstår att se. Har redan haft mina känslostormar - i höstas - då jag fick reda på det.
Och hur fan ska jag hantera den där helgen som snart kommer?
Uä.
Giv mig styrka.

Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag har nyss passerat utan att jag har lagt märke till det, förmodligen första gången sen så långt jag kan se tillbaka.
Tidningar på internet läser jag varje dag, och inte ens där har jag fastnat med blicken vid några inträngande förhoppningar om kärlek.
Det har blivit en sorts trend och ett måste att skriva negativt om denna kärleksdag, så det känns ju lite smått.. udda.. att inte göra det.
Jag ogillar att använda för mycket av min usch-vad-jobbigt-och-vad-jag-hatar-allt-och-alla-negativa-sida, därför vänder jag på bladet och plockar fram åh-vad-fina-saker-kan-vara-och-vad-jag-tycker-om-allting-positiva-sida. (Känner ni mig bra så förstår ni förhoppningsvis redan hur jag ser på saker och ting).
Saker och ting i detta förbaskade, alternativt ljuvliga, liv känns mindre fientliga ifall man sätter en sol framför sina ögon istället för ett mörker. Risken är dock stor att man blir fullständigt bländad.. men det hör inte riktigt till saken nej.

Jag är en av de.. få(?).. som kan sitta och glädja sig åt andras lycka. Det finns flera människor runtomkring mig som gråter ut sina olyckliga känslor och ilska framför kärleksfilmer, vilka som helst av allt vill ta den jävla tvapparaten och slänga ut den genom fönstret som värsta kändisar-wannabe-crashers. Jag sitter och fäller lyckotårar när någon får sin efterlängtade kyss eller stora kärleksförklaring den alltid suktat efter. Förmågan att ta till sig andras känslor och glädjas åt någon annan är en bra sak att ha i sin ägo, enligt mig.
Trots allt detta har jag under andra år, denna dag, suttit och svorit över att "blääää, jag har ingen!", men av den anledningen har jag inte önskat någon annan att fara och flyga åt pipsvängen (och fan jävla kärlek du kan ta dig i arslet och försvinna!). Snarare så har jag ännu mer ökat på känslan av att, ja, snart är det min tur.
När jag är deprimerad tycker jag om att sätta på en kärleksfilm för att få njuta trots allt ont inom mig. Mina egna känslor förgylls då med något harmoniskt och det känns som om det är jag som får den där efterlängtade kyssen och den stora kärleksförklaring jag alltid suktat efter.
Så, vad är det för fel på alla hjärtans dag?
En sak kan jag hålla med om, varför fira med stordåd av kärlek enbart en dag?
Alla dagar borde vara snuttiplutt-rosaskimmer-likt.
Och okey, enligt alla negativa (ja, man kan vara positiv och se det ändå.. tolka mig rätt.) blir självmordsstatistiken högre just denna dag. Är det verkligen så? Jag har ingen aning. Förståeligt iofs, men helt åt helskotta förbaskat dumt.
Det jag tycker om med alla hjärtans dag är denna påminnelse om att sända ut kärlek till allt och alla, att påminnas om att vara extra kärleksfull helt enkelt. Idiotiskt att behöva bli påmind å andra sidan. Skulle ha även varit oerhört trevligt om alla, både negativa och positiva, kunde träna sig inför denna dag - varje dag.

Men jag tycker inte att dagen är så dum, den är vacker - trots allt.
Det är bättre att en enda dag fylls med enormt mycket kärlek än att ingen dag gör det. (Om nu alla jäklar i denna värld enbart ser 14 februari som en kärleksdag.)

Har jag pojkvän som fyllde mig (på flera olika sätt?) med kärlek denna ljuvliga dag då?
Nope, tyvärr är det ingen jäkel som har fångat mig än, men någon frivillig kan gärna få komma och.. ta.. mig nu?
Det är faktiskt helt okey.
Jag lovar.

Heja mig

Okey. En ny start på ett nytt ställe, vi får se hur det här går.

Det komiska med blogg är det uppstigande modet bland vuxna. Nu gör de som ungdomar varnas för, berätta om privatlivet på internet! Men det är numera legitimt pågrund av att det inte sker på en community.
Hurra, jag följer trenden!
Det är nu min värsta skräckfilm kommer spelas upp inför mina flimrande ögon. Skrivkramp, skrivkramp, skrivkramp.
Egentligen gör det ingenting om mina fingrar vägra trycka in fler tangenter - om nu ingen läser.
Det återstår att se hur det kommer att gå.

Nu finns det bara en sak till att säga (eller skriva..); Grattis världen, nu har Suss startat blogg!