Svenska biggest loser

Ja, det är jag som är med i reklamtrailern inför Svenska Biggest loser, Tv4.
Hon som kommer upp från vattnet till bassängkanten i slutet av trailern.

Coolt va?

En helt ny värld.

Det har blivit en omstrukturering som heter duga!

Jag har härmed förändrat i stort sett allting.. Både på gott och ont.
Avslutat mitt nästan ett och ett halvt åriga förhållande, samboskap och allting.

För att sammanfatta anledning och allting i några korta ord;
Jag orkade inte mer.

Men det är inte roligt, jag mår kasst och jag vill inte egentligen, men jag känner samtidigt att det är det bästa för mig. Och så är det, jag måste tänka på mig nu.
Har tänkt alldeles för mycket på någon helt annan än mig själv.

1 november är datumet då våran gemensamma lägenhet går till historien.. Och det känns inte alls roligt, för jag älskar lägenheten.. Men det är ingen idé att bo kvar, skulle kännas fel. Jobbigt.
Nu har jag en tvåa som står och väntar på mig, och samtidigt känner jag en sorts glädje över att få pyssla lite och planera över hur jag ska möblera och fixa nytt.

Det är väl så.. Man får försöka glädja sig över något iaf, det som finns, och koncentrera sitt huvud på sånt som är skoj.

Jag börjar mitt andra år snart på högskolan, närmare bestämt om en vecka. Men redan nu måste jag börja plugga till en av två omtentor.. Jag sparar den värsta till senare.
Jag måste verkligen satsa mer på skolan, jag orkade inte riktigt sista halvåret..

Men nu ska det gå i lite gladare tankar.
Och jag har redan lyckats köpa ett nytt köksbord med stolar!
Är så trött på det jag har, och killen som bor i lägenheten som jag ska flytta in i skulle göra av med sitt - vilket var supersnyggt och passade extremt bra in i köket där!

så.. 1-0 till mig i rolighetsgrad iaf.

Omstrukturering

...och 1½ år senare efter krisen befinner hon sig i slutet av sitt första år på högskolan.
Framför sig har hon en omtenta, en b-uppsatspresentation och ännu en tenta.
Sedan är det sommarlov med arbete, träning, sol och bad samt grillning som gäller!

Vad jag vill med denna blogg?

Fråga mig något annat.

Hjärta

Var inne hos Heja Abbe och skickade in ett sms för att bidra till hjärt och lungfonden.

Extra roligt när man får se sitt namn i hjärtat! Gör det du med!

Jaha, vad hände nu?

I go down to the river.. *sjunger*

Nej, kanske inte till the river, men ner går det.
Jag har hamnat i en neråtperiod har jag förstått, och det är ju mer djävulens påhitt än något som jag har kommit på själv.

Jag vill ha egentid och ensamhet, men när jag får egentid och ensamhet så blir jag helt modställd och jaha-vad-fan-gör-jag-nu-då? och det är en pärs att ens komma utanför dörren. (Vilket jag dock gjort idag!)
Men jag har börjat träna, en dag hittils - igår! Jag och Lotta har satt igång, vi började med att åka till gymmet kl 9 (!!!) på morgonen och styrketränade och konditionerade, och avslutade med 10 minuters vattenmassage.

Och kl 18 på kvällen drog vi dit igen och körde en timmes pass Afro Power Dance!
Och vi har bokat upp fyra dagar nästa vecka. Tisdag - gym på morgon, Bodybalance på kvällen. Onsdag - gym på morgonen. Torsdag - Bodybalance på kvällen. Fredag - gym på morgonen.

Vi går hårt ut, men skoj är det! Resulterar dock i onda kroppsdelar och svårigheter att ta sig framåt ståendes.

Och imorgon drar jag in till Göteborg och träffar 8 stycken klasskompisar från nuvarande klass på högskolan för att partaja och dra ut i Göteborgs nattliv.

Och hur känner jag idag? Urkburk, orkar inte, blähä!
Men ändå försöker jag rycka upp mig genom att faktiskt dra ut på såna där grejen! I need it.
Och träning gör mig glad och det är roligt att träna med en kompis.

Och plugget då? Ojoj vad bra det går.. tappat gnistan helt sen jul.
Och nu ska jag ju balansera mitt fina humör med mitt nyfunna intresse för träning OCH pluggning.
Shit tjena.

I go up from the riiiiver...*sjunga*

En glödlampa innebär inte alltid en Aha-upplevelse

På torsdag har vi den sista Salstentan innan "jullovet" (självstudier) börjar. Och på lördag kör vi över hela stora flyttlasset till nya lägenheten, och veckan som sen följer ska jag befinna mig på föreläsningar i skolan från kl 09.15 till 16.00 varje dag - förutom onsdag.. då lägenheten också ska slutbesiktigas.
Jag ska alltså städa den också..
Ja, allt detta inom en vecka.

Och efter det ska jag hinna med julbak och jobba två dagar innan julafton kommer!

Och vet ni vad jag passade på att göra idag?
En glödlampa krossades i min hand så glasbiten skar in och upp två ställen på handen. En stor bit slets upp, och det vägrade sluta blöda. Mitt handfat bytte färg.
Nu har jag två hårt fasttejpade plåster runt långfingret och nedanför tummen.

Jag upprepar.
På torsdag ska jag sitta och skriva en tenta i flera timmar.. sen ska jag packa och flytta, och sen skriva massa mer på föreläsningar och städa och baka.
Med en söndrig hand.

Åh vad roligt!

Samboskap

Jag ska försöka ta mig tillbaka till skrivandet.
Jag lovar dock ingenting!

Jag läste nyss en tjej som skrev om sina inredningsfunderingar och förvirringar angående och inför sin lägenhet hon gemensamt ska flytta in i med sin pojkvän.
Hon ska bli sambo.
Det där känner jag igen!
Jag ska också bli sambo, om sisådär en vecka plus ett par dagar.

Inredning ja, och möblering och tankar om att jag vill flytta NU och GE-MIG-NYCKEL-NU-tankar och så fort den kommer så ska jag dra dit direkt bara för att känna av atmosfären och andas in mitt nya boende - vårat nya boende. Våran Sambolägenhet!
Jag drömmer om hur vi ska ha det, jag drömmer om att jag går in i lägenheten för första gången.

Jag kan ringa min pojkvän direkt då jag kommer på "..får jag börja packa in lite lådor om inte du hunnit komma dit än?" eller "får jag välja garderob utan att fråga först?" eller "Hade vi ett hel-kylskåp eller hur var det?" "Vilka tapeter var det, minns du det?" "Ska vi ha rött och svart i badrummet?", och detta kan vara närsomhelst på dygnet (eller ja, inte på nätterna, då brukar jag inte vakna).
Och min pojkvän?
Han förstår inte vad jag håller på med..
Han har inte samma entusiasm - det är så jag ser det iaf!

Och samma gällde denna bloggare, hennes kille kände inte heller samma entusiasm.
Och då känns det som om det inte finns något intresse.
Men så är det ju inte! Han eller de är bara inte lika galna som oss.. ursäkta, men.. tjejer!

Ibland blir jag liksom lite ledsen av det, jag är så entusiastisk och jag hoppar upp och ner och bara längtar tills jag kan börja bära in alla ihoppackade lådor jag har här.
Medan han får den känslan då han väl flyttat in.
Så jag får väl hålla mig.

Dock inte stänga in min känsla, men bara acceptera att jag får ha känslan för två nu - och det gör mig ju inget - den är i överflöd!

Och som en parentes - första samboskapet för mig!

Gratis biobiljetter

Jag vill ha Gratis Biobiljetter!
Bli medlem gratis och samla poäng du med!

:D

Klicka här!

Vad är det som gör att jag slutar skriva?

Jag funderar ibland på varför jag helt tappat intresset i att skriva här.
Inte helt iofs, iom att jag faktiskt skriver nu..
Men ja, det försvann samtidigt som då jag åkte till USA och började skriva i resedagboken, sen har jag inte fått igång det igen.
Helt plötsligt blev min privata värld alldeles för privat för att berätta om för folk.

Personerna runt omkring blev plötsligt för känsliga för att skriva detaljerade saker om.
Jag har dock alltid sagt att jag inte skriver för detaljerat på grund av människors integritet, vilket jag hoppas att jag har hållt till åtminstone en viss grad.

Men vad är det som stoppar mig nu?

Allt som hände i USA, mitt mående och allting? Hur jag kraschade då jag anlände till svensk mark igen och stapplade mig fram på marken som om jag inte visste hur jag skulle sätta ena foten framför den andra i en jämn rytm?

Alla kvällar då jag inte kunde somna pga. att jag bara grät och grät och grät, då jag gick ut till köket och satte mig vid köksbordet och frågade min mamma vad det är som är fel med mig? I två veckor pågick detta och B spådde att det skulle ta en tid innan det försvann.
Var det därför jag inte fortsatte skriva då jag kom hem?

Tappade jag mitt stora intresse till att printa ner varje litet ord som formades i mitt huvud, som färdades ut i mina fingertoppar i samma fart som om jag sa dem högt?

Varför var jag inte detaljerad i skrivandet då jag träffade killen som blev min första riktiga pojkvän och som fortfarande finns i mitt liv sen snart 8 månader tillbaka?
Som snart blir min Sambo.
Som gör mig livrädd men ändå förväntansfull.
Var det helt plötsligt alldeles för privat att skriva om?

Jag har skrivit om sexuella möten med killar, jag har skrivit om händelser med vänner som fått andra att tycka att jag är en bra målande skribent.
Jag har höjt folk till skyarna här och skrivit episoder ifrån mig själv och mitt eget liv från förr.
Jag har varit öppen, min syster har ogillat öppenheten för att jag klär mig alldeles för naken framför publiken och att det då är lättare att skada mig.
Medan jag själv anser att det är mer skadligt att visa sig naken rent kroppsligt, än att skriva sig naken.
Men ändå har jag slutat?

Jag drömde ett tag om att jag inte hade sagt vad jag hette i denna blogg, att jag inte hade lagt ut mitt fotografi och att jag inte hade berättat om denna blogg för mina vänner som vet vem jag är i "verkliga livet".
Jag hade isåfall kunnat skriva helt fritt om vad fan jag ville, som många andra gör.
De säger sig vara öppna och vågade, iom att de printar ner varje liten sak av deras liv.
Men väldigt fega samtidigt iom att de inte visar sitt riktiga jag, de står inte för vad de skriver.
Det kanske var därför jag inte fortsatte på att skriva på den hemliga bloggen jag faktiskt startade?
Jag skrev ett inlägg tror jag, sen gav jag upp.
Det kändes inte rätt.

Jag får igång mitt skrivande nu, och mina funderingar, men det kommer nog inte ändra det faktum att detta ännu en gång bara är ett inlägg som senare kommer att leva i det förflutna utan fortsatta ord efter några dagar. Jag brukar vänta i några månader innan det är dags, förr tänkte jag direkt på "hur ska jag formulera detta på bloggen?" då jag gjorde något.
Nu glömmer jag av den.

Så.. vad är det som gör att man slutar skriva?

Ett halvår

Imorgon firar jag och F ett halvår tillsammans - 6 månader. Det är inte illa pinkat!
En fin present från mig, och färska räkor med tillbehör kommer skådas här imorgon.

Lycka

Jag börjar sakta men säkert (för det är väl så man säger..?) smälta in i all förändring och livet som har blivit efter jag återvände hem igen.
Mycket saker har hänt och mycket saker har också inte hänt.
Sjukhusvistelser, pojkvän, vänner och bilköp.
För att korta ner alla historier.

Längst vägen har jag tappat ett par vänner, trots att någon av dem fortfarande finns kvar. Men när förändringar sker, kriser uppenbarar sig - ibland för bägge två på samma gång - så kan det bli så ibland.
Men de som är betydelsefulla kommer alltid att förr eller senare dyka upp igen.
Jag vet åtminstone vad som är viktigt, och folk som gör en besviken är kanske ingen framtid?

Jag blev så lycklig igår. Ja, lycklig.. Jag har kommit underfund med att mina många tårar hela tiden, så fort jag pratar med Fredrik, så fort jag träffar honom, så fort jag ska säga hejdå, så gråter jag som tusan.. Jag har inte kunnat hantera känslorna, för jag har aldrig upplevt dem innan.
Igår överraskade han mig med en röd ros, och jag fällde lyckliga tårar.
Lite mysko att jag skriver det där, för jag har aldrig kallat mig själv för lycklig. Men då var jag det.
Och det är påväg.

Har träffat hans syster nu, och imorgon kommer jag träffa hans pappa.

Sen kommer vi ta en vecka eller så upp till Stockholm i augusti då jag är ledig. Jag föreslog det igår. Semestra lite. Han ska få visa mig där han växt upp. Det ska bli skojigt!

Nu är vädret enormt mulet och jag ska dra till jobbet alldeles strax.
Jag tar bilen dit.

Jag tycker megamassor om min pojkvän

Stolt bilägare

Mycket händer och sker.. Idag köper jag en bil!

Ännu en sådan där långrandig uppdatering

Jag skriver fan bara här en gång i månaden, och det är ju helt katastrofalt egentligen!
Men jag får tusan inte fram det där behovet av att skriva.
Det kanske är för att jag inte riktigt kan sortera ut bitar som jag kan skriva om, jag vill inte längre skriva om allt som händer, alla detaljer och beskriva allting så jäkla iklädande..
Det gjorde jag alltid förut.

Så istället blir det uppdateringsinlägg - tills vidare.

Vad har hänt sen sist då?

Min favorittant försämras alltmer och snart känner hon förmodligen inte igen mig.

B har åkt in akut till sjukhuset igen.. andra gången på några månader som man tror det allra värsta. Det får fanimej vara nog nu!

Jag har opererat mig. ja.. det blev av. Jag har inte längre någon gallblåsa. Titthålsoperation, för en vecka sedan.. Jag har rätt ont i naveln fortfarande, särskilt när jag reser mig upp efter att ha suttit. Väldigt svårt att sova.. måste sova på rygg och ibland lite sida. Och jag som alltid sover på mage!
Vänjer mig inför graviditet?

På lördag åker jag och F till Alingsås för att gå på potatisfestivalen, syrran ska som vanligt uppträda, och hennes S kommer också vara med på scenen!
Jag och F fick inte plats i bilen från början, och får nog inte nu heller - Vi bestämde därför för att hyra en bil! Jag hittade en för 299kr dygnet! Så vi hämtar den på lördag och lämnar på söndag.
Hur skoj som helst, första hyrbilen!
Bara för att jag kan!

Sen var jag på högskolan idag för det särskilda urvalet.
Ja, det har jag ju inte skrivit om heller..
Förra året sökte jag in dit också, det är en extra chans utöver betygen och högskoleprovet att komma in på det Socialpedagogiska Programmet, och då gick jag inte vidare i det särskilda urvalet. Dock kom jag in på utbildningen tillslut ändå - resten vet du..

Men iaf, detta år kom jag med!! Så idag var jag där en heldag och gjorde ett skriftligt prov - en uppsats, min grej! Man skulle skriva någon aktuell samhällsfråga som engagerar mig och argumentera och förklara och så.
Stort ämne, men tillslut kom jag på "Nedskärningar" och drog paralleller mellan vården och skolan och denna stora Arena som vänersborg bygger och dragit över budget med mängder av miljoner.. Och jaddajadda.
Sen blev jag interjvuad två gånger, först av en föredetta elev, en äldre sådan, gick ur för ett år sedan, och av en lärare.
Gick bra på första, andra kändes sådär, men i det stora hela gick det nog bra.
63 stycken var antagna i detta.. och jag tror det var 23 som skulle gå vidare, nåt liknande.
Får hoppas jag är en av dem!
Annars får jag hoppas på betygen igen. Det var typ 100 fler sökande iår än förra..

Ja.. var det allt?

Nej!
Jag ska få en till katt! Pyret ska få en kompis. En liten flicka, hon ska hela Truls.
Och så ska köket snart renoveras.

Och Emelie och Magnus är föräldrar närsomhelst!!

Tiden bara rinner iväg

Nu har det gått över en månad sedan som jag skrev här senast..
Tiden har bara rusat iväg trots att jag tycker den har gått förjävla långsamt på samma gång..

Den 23 April firade jag och F 1 månad tillsammans.
Om några veckor är det 2 månader.

Just nu sitter jag här och känner mig tom, och varje gång jag byter rum i lägenheten så förväntar jag mig se honom sittandes, liggandes eller något vadsomhelst, men han är ingenstans! Snart kommer det knacka på dörren, eller så hör jag ljudet av nyckeln som vrids om, och rösten som ropar "Tjena!".
Men nej, inte det heller..

Vi sa hejdå för 2 timmar sedan, och jag känner mig helt gråtmild.

Ena stunden vill man bara dra iväg och bli ensam ett tag.. men i andra stunden vill man inte släppa taget och blir megaledsen när man skiljs åt.
Skumt.

Imorgon ska jag gå och hälsa på min favorittant på jobbet.. hon har blivit sjukare och klarar inte av att bo hemma längre, befinner sig på ett tillfälligt boende just nu. Den tant som varit friskast nästan, som klarat allt själv, som bara har haft tillsyn. Tanten som tycker om mig mest, som jag har haft kontakt med även då jag var i USA, utan att vi pratat ed varandra. Tanten som jag skickade ett långt brevt till då hennes man dog - medan jag var i USA. Hon som alltid blir megaglad såfort hon förstår att det är JAG som kommer, och bjuder alltid på coca cola och särskilda kakor och vi kan ligga i sängen ihop och läsa skvallertidning eller ta långa promenader ihop eller bara kika på tv.

Min absoluta favorittant håller på att försvinna.

Usch.

Men imorgon ska hon få träffa mig igen - jag hoppas bara att hon fortfarande känner igen mig.

..Jag ser väldigt många anledningar till varför det sket sig i USA..

Vetenskapens värld

Det är ett helt nytt liv som uppenbarat sig framför mig i samband med flickvänskapet.
En värld jag alltid har suktat efter, jag alltid har velat befinna mig i - men aldrig fått möjlighet.
Nu är den här. Möjligheten alltså. Eller snarare, livet är här.
Och jag har mycket att lära.

Hela tankesättet ska förändras totalt.

Jag har ändå levt som singel i hela livet nästan. Jag har träffat killar, jag har varit kär i dem, men jag har aldrig fått sätta en stämpel på relationen och därmed har killen inte heller satt en stämpel och därmed har allt varit fritt fram.
Varför hålla sig till en enda när man inte har någon förpliktelse?
Ungefär..

De senaste åren har jag börjat tänka i samma banor.. Varför ska jag hålla mig till en enda, när den en enda inte vill hålla sig enbart till mig? Så jag har börjat leva som singel, bokstavligt talat. Jag har träffat flera, hit och dit. Inget fel i det, iom att de gör likadant, eller helt enkelt vägrar ta hela mig utan bara en liten bit.

Men det är också nu som det blir så kaotiskt i mitt huvud.
Nu har jag en enda, som faktiskt vill ha hela mig med alla tillbehör och bitar.
Inte enbart en enda sak. Vi lever i tvåsamhet, och mitt tänk finns ju självklart kvar.
Det försvinner inte direkt.
Därför blir det en stor omställning som jag dock börjar få bra pejl på nu.

Från att alltid ha fått vara singel till att plötsligt vara flickvän.
Så fort man är kåt.. vad tänker man på då? Sex såklart.
Och folk man skulle kunna ha sex med.
Och så blickar man lite åt vänster och så ser man en ryggtavla ligga där och man kommer på att.. ja just ja, jag har ju en jag kan ha sex med här. Och det är bara han jag ska ha sex med.
Fan vad bra!

Och för att liksom i början få med tänkandet i handling så börjar man argumentera med sig själv i huvudet.. Sex, visst, det är trevligt.. men de där killarna jag har träffat, de vill ju faktiskt bara ha sex - eller hur? och vad vill du ha? Det du har framför dig - bredvid dig!
Just fan, det har du rätt i!

Det är bara tänket som får förändras som fan i en flick och pojkvänrelation har jag märkt nu.

Jag har aldrig haft någon som vill ta hela mig, så det känns väldigt stort. Och det är flera gånger som jag har sagt till honom "Hej pojkvän!" och "..du är min pojkvän. Shit!". Och påpekat för honom att han kommer få höra det ofta. För det är inte bara något som man tar med en klackspark och en självklarhet, särskilt inte när man aldrig någonsin tidigare har varit en flickvän.

Jag har gråtit många tårar framför honom. Vi har tjafsat och blivit irriterade på varandra och jag har sagt "..men gå då!". Och sen efteråt då vi närmar oss varandra igen så börjar jag gråta, för jag är inte van vid det här. Jag är inte van vid att vara tätt inpå och sen vara irriterade och sen komma tillbaka till varandra igen.
Jag är van att bara umgås vid vissa stunder och sen adjöss och så var det inte mer med det.
Och sist det tillfället kom sa jag till honom, gråtandes medan jag tittade upp på honom under lugg "du är så jobbig!" och i nästa andetag krama om honom hårt som fan och säga "men jag tycker om dig..."
och känna mig helt förvirrad av det.

Det är en stor jävla vetenskap det här!
..som jag sakta men säkert börjar lära mig.


Nu ska jag gå ut på promenad innan jobbet, han tyckte jag skulle göra det. Vi tog en långpromenad igår och jag lärde mig fiska med kastspö.. På kvällen när vi skulle sova låg jag och sjöng på varje jävla låt jag kom att tänka på, och skrattade om vartannat och var hur pigg som helst. Han verkar tro att jag blir pigg av att gå ut och gå. Konstigt!

Men jag får roa mig med något - han har just åkt härifrån efter att vi har spenderat tid tillsammans sedan i söndagskväll. Nära på 4 dygn.

Ingen separationsångest alls, nejdå.

23 Mars 2009

Det var datumet då jag fick en pojkvän, då jag blev en flickvän.

Och vi har en lära-känna-period som jag tycker känns jättekonstig.
För vi bråkar, eller tjafsar, eller.. vi gör inte det säger han, men jag vet inte riktigt skillnaden.. Vi argumenterar?
Vi reagerar.. Vi pikar, vi blir upprörda - eller åtminstone jag.
Vi säger vad vi tycker och tänker och det är inte bara positiva saker.

Vad han har sagt om det?
Han tycker det är jätteskönt, för det bevisar att vi känner oss bekväma i varandras sällskap.
Jag känner mest "ojojoj.. jag kan säga si och så och vara sån och ändå finns han kvar!".

Han säger att många gör det där misstaget, att hålla tyst om alla saker de tänker och tycker - tills helvetet brakar lös flera månader senare. Vi tar allt i början, under lära-känna-perioden.

Jag är polare med hans mamma, med hans mamma´s sambo, och nu har jag sagt några ord med hans pappa i telefon, och tydligen tyckte han jag verkade hur go som helst.
Upp till Stockholm och hälsa på?
Hujedamej.


Vad har hänt egentligen?
Jo, jag drog till USA där allt sket sig och jag åkte hem med ångest och skit. Jag var nergrävd och tog mig sakta neråt i gyttjan för att hitta och gräva upp mig själv igen. Vad hittade jag? En pojkvän.

Det är fan inte illa pinkat!

Nu ska jag skriva högskoleprovet - igen!

Fjärilar

Två saker som jag tänker mest på just nu..

..dejten har sett en av mina värsta sidor, och han står kvar. Jag ifrågasätter varför han finns kvar - han svarar att alla har dåliga sidor.

..jag får fjärilar, pirr i magen, såfort jag är i närheten av honom. Jag hämtade upp honom igår i bilen, och då jag såg honm och han satte sig bredvid så började det pirra. Och såfort jag är i närheten, står bredvid eller liknande, så pirrar det.
Hela jävla kvällen.
Jag har aldrig upplevt det.

Så det är det jag tänker på nu.

Effektiv viktnedgång

Glömde skriva..

Mitt levervärde var tydligen lite för högt, samt att något från njurarna läckte, protein.. äggvitesak? Något sådant sa de.
Och på söndagen då jag låg inne så blev jag nerkörd i rullstol med droppet till ultraljudet.. Så jag fick sån där ISKALL gel insmetad på magen.. Fan vad kallt!
och gjorde ultraljud. Kunde ju nästan tro att jag var gravid..

Och sen upp igen..
Sen på kvällen tog jag Fido med mig och gick till tvrummet. Fido är förövrigt min droppställning.
"Kom Fido så går vi!" sa jag då jag klev ur sängen.
Där satt jag framför tvn och kikade på ngt tävlingsprogram med sofia wistam som programledare, massa hinderbanor, och strax kom hela mitt rum. Nr 3! Två lite äldre kvinnor samt en snart 20 årig tjej. Rum nummer 3 var bäst! Vi hade roligt.
och vi satt där och kollade på Beck ihop.
Sedan kom en läkare och frågade ifall det är Nummer 3 som sitter här?
jajamän! Och hälsade på mig och hade massa papper i handen.
Det var mina provsvar från ultraljudet.
De hade hittat några stenar i gallan, bekräftat alltså.

Sen efter Beck gick vi alla och la oss, och vi låg alla fyra och skrattade och snacka massa sjukhusskämt. Det hördes tydligen ut.. hehe, rum nummer 3 var helt enkelt bäst.

Sen blev jag väckt två gånger på morgonen av att en kille skulle ta tempen på mig i örat och lite tester, senare efter ett par timmar väcktes jag igen av att en sjuksköterska skulle ta tre provrör med blod från armen.
Mycket trevligt!

Det är förövrigt lite knivit att kissa i potta samtidigt som man gärna vill skita också.. Det gäller att knipa lite halvt och sen ta bort pottan och släppa loss.

Jag fastade i 38 timmar. Hade dropp hela tiden på sjukhuset, fram till runt kl 11 på måndagförmiddag då jag fick veta att jag skulle få åka hem.. Och fick saker att dricka och fick äta lunch kl 12.
Och vad hände då?
Såfort jag fått i mig allt fick jag kuta till toaletten och så forsade allt ur mig, från bakhåll..

Nu var inte urinet gul-oranget längre.. nu var det något annat om var det.

jag gick ner 3 kg av vinterkräksjukan för 1½ vecka sen.. undrar vad jag gick ner av fastnade under 38 timmar.. det är frågan.

Jävligt effektivt!

Mitt harmoniska liv

Fan vilket rörigt liv jag har när det enda jag söker är lugn och ro och harmoni!

Dejtat har jag gjort, träffats i stort sett varje dag hela veckan. på både gott och ont.
Flyttat har jag hunnit göra också, med hjälp av enbart dejten till Alingsås. Kunde inte somna natten före, natten till lördag, jag vaknade av megavärk i magen och hade svårt för att sova.. värken fortsatte hela dagen och det slutade med att dejten bar och ordnade nästan hela jävla flytten.. Förutom tillfällen då jag tvingade mig att gå runt böjd för att bära något, men fort så blev jag förvisad till en stol igen.

Väl i Vänersborg igen kom M och hjälpte till och bar också. Två stycken hjälpte mig, av.. 10 pers? Jäääävligt bra vänner man har!
Jag bar allting upp i lägenhet, då hade magvärken tillfälligt lagt sig.
Sedan bjöd jag på pizza till grabbarna.

Och lagom till kvällen kom värken tillbaka, vi la oss i min 180 säng, jag och dejten. Eller snarare.. han la sig, jag satt och krampade. Vid kl 23 ringde jag sjukvårdsupplysningen, då jag hade så jävla ont att jag inte orkade stå emot längre. det var dock lång kö, så jag la på och ringde mamma och grät. Hon sa att jag skulle hålla ut mer, var stark, och ring igen! tillslut kom jag fram.
jag berättade att det gjorde så jävla ont, att det satt strax under revbenen på höger sida och det har rört sig fram och tillbaka, upp och ner och att jag har svårt för att djupandas. Och i telefonen fick jag en attack så jag knappt kunde prata.
Vad jag fick för svar?
Åk in akut!
Hon tyckte jag skulle ringa 112 och få en ambulans, men jag valde att mamma skulle köra in mig.
Det blev Uddevalla.
Kom dit vid midnatt natten till söndag, där fick jag berätta var jag hade ont. De tog tempen och puls, sen fick jag göra ett urinprov.
En läkare som knappt pratade förståelig svenska och som var kall och hård kom in för att fråga om jag är gravid?
Sen tryckte han mig som fan på magen. överallt.
Hårt!
Han frågade om det gjorde ont? jag sa nej.
Vafdfan, det gjorde ont ÖVERALLT! Men det var pågrund av att han tryckte på som fan, och jag letade ju efter en särskild smärta, men det gjorde ju ont överallt av trycket!
Så inte fan kunde jag svara på om det gjorde ont på ett särskilt sätt.
Han frågade också om jag brukar skratta när jag har ont?
öh.. nej. Svarade jag.
Tydligen såg jag glad ut?

Sen kom provsvar in och jag fick höra att jag hade urinvägsinfektion, en STOR sådan! jaha.. det kanske var därför kisset var helt gult-orange..
Jag fick antibiotika utskrivet och några vanliga värktabletter, sen hemskickad, trots att jag frågade ifall man brukar ha ont så högt upp i magen när urinblåsan liksom sitter en jävla bit längre ner?
Inget bra svar på det.

jag åkte hem, med megavärk, kunde knappt gå ur bilen.
Jag var inställd på att.. nej, detta var mer än urinvägsinfektion, så här kan det inte vara.
Jag satte mig i sängen igen, medan dejten somnade med orden "väck mig om det blir för jobbigt". Jag försökte sova, men det gick inte, tillslut tog jag en till värktablett, och vid kl 3 på natten ringde jag sjukvårdsupplysningen ännu en gång. De sa då att jag skulle ta fler värktabletter och avvakta en halvtimme eller så, och blir det inte bättre så ring igen.
Vilket jag gjorde, jag satte mig mot väggen i sängen och blundade, försökte somna, men gick inte.
jag höll visst ut lite längre tid för att liksom.. få smärtan att försvinna. Strax innan kl 6 på morgonen så ringer jag ännu en gång, och berättar att jag varit inne på akuten redan, att jag ringt två gånger och att det försvinner inte. smärtan sitter högt upp och jag kan inte andas och värken bara fortsätter.
Vad jag fick för svar?
Åk in till akuten igen!

Så.. jag ringde mamma och hon kom och hämtade. Denna gång följde inte dejten med, jag bad honom stanna hemma, sov vidare eller nåt.
Och väl i uddevalla.. cirka halvtimme bilkörning, får vi svar om att de ingenting kan göra där, att vi får åka in till Näl i Trollhättan.. hehe.. lite mer än en halvtimme körning igen.
och väl där, akuten på Näl, kirurgen, satt jag en timme i väntrummet och höll på att ramla av stolen, satt på en liten bit lutad mot golvet.
Men in kom jag.. för att sitta i ett rum och vänta i en timme på provsvar.
Fick ingen smärtlindring förrän provsvaren kom!

Tillslut kom en läkare in, och han säger "Du har inte urinvägsinfektion, så fortsätt inte med antibiotikakuren! Du har gallsten, och vi tror att en sten har fastnat i en gång, och du kommer behövas opereras akut, du kommer inte åka hem nu, vi skriver in dig och du läggs in på en avdelning direkt. Det är akut!"

Shittjena.. Och jag tänker bara.. Vilka jävla inkompetenta uddevallabor! De tar den enklaste utvägen, urinprov och sen är ngt fel där så är det infektion bara! Och lyssnar inte på att smärtan sitter högt i magen. Sjukvårdupplysningens kommentar var "ja.. då måste ju blåsan vara jävligt stor om det skulle vara den".

Och in kom en sjuksköterska som gav mig en morfinspruta i magen.

Sen blev jag körd i rullstol upp till avdelning 63, där jag blev inlagd i rum nummer 3. Fick dropp i armen direkt och de tog några rör med blod till prover. Och fick byta upp till sjukhuskläder och blev ombedd att kissa i en potta varje gång jag gick på toa, för att de skulle kontrollera mitt urin.

och där låg jag..

Men nu är jag hemskickad, med svaren att jag kommer bli inkallad senare om ett tag i framtiden. Ett par månader kanske?
Mina värden såg bättre ut samt att det verkar vara kö för operation.. var en till tant som låg i mitt rum som blev förberedd att opereras igår, men fick åka hem samtidigt som mig.

Så ja..
Mitt harmoniska liv..
Vad har hänt?

Dejtat lite för fort så jag behöver lite andrum, flyttat allting till lägenhet med bara lite hjälp, åkt in akut till sjukhuset två gånger om för att sen läggas in för gallsten.

Och nu sitter jag här i min lägenhet som är fullproppad med grejer, jag har fixat sängen, min soffa, tv och dator.. och jag är lite skraj för att få ont, igårkväll stoppade jag upp ett stolpiller där bak för att jag kände lite svag smärta, och jag är ledsen för att jag inte vet hur jag ska göra med möjligen framtida pojkvän..
Harmoniskt liv ja.

Hallelujah.