Vad är det som gör att jag slutar skriva?

Jag funderar ibland på varför jag helt tappat intresset i att skriva här.
Inte helt iofs, iom att jag faktiskt skriver nu..
Men ja, det försvann samtidigt som då jag åkte till USA och började skriva i resedagboken, sen har jag inte fått igång det igen.
Helt plötsligt blev min privata värld alldeles för privat för att berätta om för folk.

Personerna runt omkring blev plötsligt för känsliga för att skriva detaljerade saker om.
Jag har dock alltid sagt att jag inte skriver för detaljerat på grund av människors integritet, vilket jag hoppas att jag har hållt till åtminstone en viss grad.

Men vad är det som stoppar mig nu?

Allt som hände i USA, mitt mående och allting? Hur jag kraschade då jag anlände till svensk mark igen och stapplade mig fram på marken som om jag inte visste hur jag skulle sätta ena foten framför den andra i en jämn rytm?

Alla kvällar då jag inte kunde somna pga. att jag bara grät och grät och grät, då jag gick ut till köket och satte mig vid köksbordet och frågade min mamma vad det är som är fel med mig? I två veckor pågick detta och B spådde att det skulle ta en tid innan det försvann.
Var det därför jag inte fortsatte skriva då jag kom hem?

Tappade jag mitt stora intresse till att printa ner varje litet ord som formades i mitt huvud, som färdades ut i mina fingertoppar i samma fart som om jag sa dem högt?

Varför var jag inte detaljerad i skrivandet då jag träffade killen som blev min första riktiga pojkvän och som fortfarande finns i mitt liv sen snart 8 månader tillbaka?
Som snart blir min Sambo.
Som gör mig livrädd men ändå förväntansfull.
Var det helt plötsligt alldeles för privat att skriva om?

Jag har skrivit om sexuella möten med killar, jag har skrivit om händelser med vänner som fått andra att tycka att jag är en bra målande skribent.
Jag har höjt folk till skyarna här och skrivit episoder ifrån mig själv och mitt eget liv från förr.
Jag har varit öppen, min syster har ogillat öppenheten för att jag klär mig alldeles för naken framför publiken och att det då är lättare att skada mig.
Medan jag själv anser att det är mer skadligt att visa sig naken rent kroppsligt, än att skriva sig naken.
Men ändå har jag slutat?

Jag drömde ett tag om att jag inte hade sagt vad jag hette i denna blogg, att jag inte hade lagt ut mitt fotografi och att jag inte hade berättat om denna blogg för mina vänner som vet vem jag är i "verkliga livet".
Jag hade isåfall kunnat skriva helt fritt om vad fan jag ville, som många andra gör.
De säger sig vara öppna och vågade, iom att de printar ner varje liten sak av deras liv.
Men väldigt fega samtidigt iom att de inte visar sitt riktiga jag, de står inte för vad de skriver.
Det kanske var därför jag inte fortsatte på att skriva på den hemliga bloggen jag faktiskt startade?
Jag skrev ett inlägg tror jag, sen gav jag upp.
Det kändes inte rätt.

Jag får igång mitt skrivande nu, och mina funderingar, men det kommer nog inte ändra det faktum att detta ännu en gång bara är ett inlägg som senare kommer att leva i det förflutna utan fortsatta ord efter några dagar. Jag brukar vänta i några månader innan det är dags, förr tänkte jag direkt på "hur ska jag formulera detta på bloggen?" då jag gjorde något.
Nu glömmer jag av den.

Så.. vad är det som gör att man slutar skriva?