Samboskap

Jag ska försöka ta mig tillbaka till skrivandet.
Jag lovar dock ingenting!

Jag läste nyss en tjej som skrev om sina inredningsfunderingar och förvirringar angående och inför sin lägenhet hon gemensamt ska flytta in i med sin pojkvän.
Hon ska bli sambo.
Det där känner jag igen!
Jag ska också bli sambo, om sisådär en vecka plus ett par dagar.

Inredning ja, och möblering och tankar om att jag vill flytta NU och GE-MIG-NYCKEL-NU-tankar och så fort den kommer så ska jag dra dit direkt bara för att känna av atmosfären och andas in mitt nya boende - vårat nya boende. Våran Sambolägenhet!
Jag drömmer om hur vi ska ha det, jag drömmer om att jag går in i lägenheten för första gången.

Jag kan ringa min pojkvän direkt då jag kommer på "..får jag börja packa in lite lådor om inte du hunnit komma dit än?" eller "får jag välja garderob utan att fråga först?" eller "Hade vi ett hel-kylskåp eller hur var det?" "Vilka tapeter var det, minns du det?" "Ska vi ha rött och svart i badrummet?", och detta kan vara närsomhelst på dygnet (eller ja, inte på nätterna, då brukar jag inte vakna).
Och min pojkvän?
Han förstår inte vad jag håller på med..
Han har inte samma entusiasm - det är så jag ser det iaf!

Och samma gällde denna bloggare, hennes kille kände inte heller samma entusiasm.
Och då känns det som om det inte finns något intresse.
Men så är det ju inte! Han eller de är bara inte lika galna som oss.. ursäkta, men.. tjejer!

Ibland blir jag liksom lite ledsen av det, jag är så entusiastisk och jag hoppar upp och ner och bara längtar tills jag kan börja bära in alla ihoppackade lådor jag har här.
Medan han får den känslan då han väl flyttat in.
Så jag får väl hålla mig.

Dock inte stänga in min känsla, men bara acceptera att jag får ha känslan för två nu - och det gör mig ju inget - den är i överflöd!

Och som en parentes - första samboskapet för mig!