Det brast.
Och jag hann inte riktigt gå in i det förrän han avbröt det.
Med orden "vi ses bara som vänner, jag känner inget".

Mycket som störde mig med det, som jag sa till honom.
Mycket som jag nog kommer prata om vid tillfälle också.
Men det känns som om det är jag av oss två som har förändrats.

Helhjärtat

Nu har vi hunnit ses två gånger, med lika många övernattningar.
Och vi började nästan där vi slutade känns det som.

och helt plötsligt är alla andra killar helt ointressanta.
Läskigt men spännande.
Jag får smyga in helhjärtat i detta känner jag, går ag halvt som halvt så kommer det skita sig.
Så får vi se om det bär eller brister.

Dejta en gammal dejt

För 3½ år sedan träffade jag en kille vid namn N på TG. Vi började dejta vilket varade i cirka ett halvår. Vi blev aldrig tillsammans, men vi träffades ofta. Och det var han som avslutade det.
En del av orsakerna vet jag hängde mycket på mig själv.
Jag visste inte vad jag ville, vad jag inte ville, och tog inte för mig tillräckligt.
Fanns självklart mer grejer som spelade in.
Men i alla fall..

Vi träffades igen efter att jag kom hem från USA för 2½ år sen och mådde så väldigt dåligt. Jag hade honom lite som mitt andningshål. Jag kunde åka dit och bara vara.
Och det var också sist vi träffades.
För 2½ år sen.

Båda två har varit sambo på varsitt håll.
I torsdags träffades vi igen.
Då kände jag mig redo igen bara att träffas - inget annat. Bara att träffas.
Men en del gamla mönster återupplevdes.
Men mycket har förändrats.
Han verkar ha förändrats, jag har förändrats, min inställning till livet har förändrats och även min inställning till var jag skulle vilja bo och tillbringa mitt liv.
Väldigt konstigt men bra.

Jag har ingen aning om vad som kommer att ske nu.
Kanske ingenting.
Kanske en hel del.
Jag vet just nu vad jag vill åtminstone, och jag kommer säga det till honom på sätt och vis.
Och jag kan just nu inte sluta tänka på, vilket känns konstigt!

Ska jag börja dejta en gammal dejt?
Kanske behövde vi dessa 3 år på oss..
Men inte bra att spekulera för mycket, men mitt huvud är just nu fast.

Ilska och besvikelse

Det är märkligt det där med känslor.
När känslorna blir till ilska.

Och det komiska i allt är att den inte är riktad mot honom, mitt ex, som jag har varit arg på så länge.
Nej, nu är den riktad mot en av de som har blivit en av mina närmaste vänner.

Det är jobbigt att känna sig sårad av den man minst trodde skulle såra.
Och det för att ord och handlingar inte stämmer överens.
Och en lögn.
Men det som sårar mest är att det var jag själv som var tvungen att konfrontera.

Ett framsteg att ilskan inte är på den gamla vanliga platsen?
Men sorg över att bli sviken på ett sånt sätt.

En förklaring väntas, men jag är rädd för att jag inte klarar av att ta till mig av den.
Livrädd faktiskt.
Det är så mycket som har hänt runt mig att jag försöker undvika mindre bra situationer och människor.
Därför gör det ont att den som jag släppte in på livet var den som sårade.
Jag hoppas att jag kommer kunna hantera.
Det återstår att se.