Samboskap

Jag ska försöka ta mig tillbaka till skrivandet.
Jag lovar dock ingenting!

Jag läste nyss en tjej som skrev om sina inredningsfunderingar och förvirringar angående och inför sin lägenhet hon gemensamt ska flytta in i med sin pojkvän.
Hon ska bli sambo.
Det där känner jag igen!
Jag ska också bli sambo, om sisådär en vecka plus ett par dagar.

Inredning ja, och möblering och tankar om att jag vill flytta NU och GE-MIG-NYCKEL-NU-tankar och så fort den kommer så ska jag dra dit direkt bara för att känna av atmosfären och andas in mitt nya boende - vårat nya boende. Våran Sambolägenhet!
Jag drömmer om hur vi ska ha det, jag drömmer om att jag går in i lägenheten för första gången.

Jag kan ringa min pojkvän direkt då jag kommer på "..får jag börja packa in lite lådor om inte du hunnit komma dit än?" eller "får jag välja garderob utan att fråga först?" eller "Hade vi ett hel-kylskåp eller hur var det?" "Vilka tapeter var det, minns du det?" "Ska vi ha rött och svart i badrummet?", och detta kan vara närsomhelst på dygnet (eller ja, inte på nätterna, då brukar jag inte vakna).
Och min pojkvän?
Han förstår inte vad jag håller på med..
Han har inte samma entusiasm - det är så jag ser det iaf!

Och samma gällde denna bloggare, hennes kille kände inte heller samma entusiasm.
Och då känns det som om det inte finns något intresse.
Men så är det ju inte! Han eller de är bara inte lika galna som oss.. ursäkta, men.. tjejer!

Ibland blir jag liksom lite ledsen av det, jag är så entusiastisk och jag hoppar upp och ner och bara längtar tills jag kan börja bära in alla ihoppackade lådor jag har här.
Medan han får den känslan då han väl flyttat in.
Så jag får väl hålla mig.

Dock inte stänga in min känsla, men bara acceptera att jag får ha känslan för två nu - och det gör mig ju inget - den är i överflöd!

Och som en parentes - första samboskapet för mig!

Gratis biobiljetter

Jag vill ha Gratis Biobiljetter!
Bli medlem gratis och samla poäng du med!

:D

Klicka här!

Vad är det som gör att jag slutar skriva?

Jag funderar ibland på varför jag helt tappat intresset i att skriva här.
Inte helt iofs, iom att jag faktiskt skriver nu..
Men ja, det försvann samtidigt som då jag åkte till USA och började skriva i resedagboken, sen har jag inte fått igång det igen.
Helt plötsligt blev min privata värld alldeles för privat för att berätta om för folk.

Personerna runt omkring blev plötsligt för känsliga för att skriva detaljerade saker om.
Jag har dock alltid sagt att jag inte skriver för detaljerat på grund av människors integritet, vilket jag hoppas att jag har hållt till åtminstone en viss grad.

Men vad är det som stoppar mig nu?

Allt som hände i USA, mitt mående och allting? Hur jag kraschade då jag anlände till svensk mark igen och stapplade mig fram på marken som om jag inte visste hur jag skulle sätta ena foten framför den andra i en jämn rytm?

Alla kvällar då jag inte kunde somna pga. att jag bara grät och grät och grät, då jag gick ut till köket och satte mig vid köksbordet och frågade min mamma vad det är som är fel med mig? I två veckor pågick detta och B spådde att det skulle ta en tid innan det försvann.
Var det därför jag inte fortsatte skriva då jag kom hem?

Tappade jag mitt stora intresse till att printa ner varje litet ord som formades i mitt huvud, som färdades ut i mina fingertoppar i samma fart som om jag sa dem högt?

Varför var jag inte detaljerad i skrivandet då jag träffade killen som blev min första riktiga pojkvän och som fortfarande finns i mitt liv sen snart 8 månader tillbaka?
Som snart blir min Sambo.
Som gör mig livrädd men ändå förväntansfull.
Var det helt plötsligt alldeles för privat att skriva om?

Jag har skrivit om sexuella möten med killar, jag har skrivit om händelser med vänner som fått andra att tycka att jag är en bra målande skribent.
Jag har höjt folk till skyarna här och skrivit episoder ifrån mig själv och mitt eget liv från förr.
Jag har varit öppen, min syster har ogillat öppenheten för att jag klär mig alldeles för naken framför publiken och att det då är lättare att skada mig.
Medan jag själv anser att det är mer skadligt att visa sig naken rent kroppsligt, än att skriva sig naken.
Men ändå har jag slutat?

Jag drömde ett tag om att jag inte hade sagt vad jag hette i denna blogg, att jag inte hade lagt ut mitt fotografi och att jag inte hade berättat om denna blogg för mina vänner som vet vem jag är i "verkliga livet".
Jag hade isåfall kunnat skriva helt fritt om vad fan jag ville, som många andra gör.
De säger sig vara öppna och vågade, iom att de printar ner varje liten sak av deras liv.
Men väldigt fega samtidigt iom att de inte visar sitt riktiga jag, de står inte för vad de skriver.
Det kanske var därför jag inte fortsatte på att skriva på den hemliga bloggen jag faktiskt startade?
Jag skrev ett inlägg tror jag, sen gav jag upp.
Det kändes inte rätt.

Jag får igång mitt skrivande nu, och mina funderingar, men det kommer nog inte ändra det faktum att detta ännu en gång bara är ett inlägg som senare kommer att leva i det förflutna utan fortsatta ord efter några dagar. Jag brukar vänta i några månader innan det är dags, förr tänkte jag direkt på "hur ska jag formulera detta på bloggen?" då jag gjorde något.
Nu glömmer jag av den.

Så.. vad är det som gör att man slutar skriva?