Våga känn efter

Det är konstigt.. men mina känslor hoppar fram och tillbaka.
Igår sågs vi för första gången efter att jag berättade att jag har mer känslor än planerat.
Inget konstigt med det, förutom att jag inte kände något igen.
Jag tyckte om att vara nära, och jag satt tätt intill och jag fingrade på hans arm och kramade i sängen med, men jag kände inget inom mig.
Nästa gång vi ses lär det vara tvärtom.

..Och så läste jag något just som någon skrivit. "Jag vet fortfarande inte vad jag känner, men det kommer jag inte få veta heller om jag inte vågar känna efter.".
Och det är väl det där som är grejen med allting.

Jag har ruckat på saker, släppt inpå och öppnat mig - samtidigt som jag inte vet något om vad jag faktiskt känner.
Samtidigt är jag rädd för att känna något pågrund av att jag drar iväg om ungefär 5 månader, jag vet hur svårt det är att säga hejdå, hur svårt jag har att säga hejdå. Hur ska jag då lyckas säga hejdå till någon jag får mer och mer känslor för?
Så jag är rädd.
Och det finns två ursprungliga känslor - lärde jag mig i onsdags. Kärlek och rädsla.
Och oftast hänger de ihop.

Sen har jag kommit fram till också att jag inte känner att jag vill eller kan vara lika öppen här om allt som jag tidigare varit med allting annat som jag valt att avslöja, berätta om. Jag skriver en del, men inte allt längre. Detaljer, mer känslor.
Jag ser det som att jag blivit mer vuxen på vägen nu, att jag inte längre har samma behov att blottlägga mig för alla som känner sig sugna att läsa om mitt liv.

Bara att skriva det här inlägget gör att jag blottar - men jag utelämnar en hel del också.
Och jag tänker samtidigt på personen i fråga som jag just nu nämner. Han vet inte att jag har en blogg, han vet inte adressen, men om han någon gång hittar den?
Jag blottar inte bara mig själv.
Därför väljer jag mina ord bättre.


Någon annan gång kanske jag berättar om diverse nattliga skogsbesök lutandes mot en bil med sällskap.
Men det hör som sagt till en annan gång ja.