Gott Nytt År!

Nyårsfirande

Det där med att hur tolvslaget firas, eller slutar, sägs vara så det nya året kommer att bli.
Slutar det i glädje, en kyss, sällskap av vänner och leenden så blir nästa år bra.
Slutar det i sorg, ensamhet, ovänskap och helt utan kyss så blir nästa år dåligt.
Är det verkligen så?
Nä.
Det tror jag inte på.

Dock tror jag på att ett nyår kan påverka hur året blir ändå.
Har man alla de här tankarna om tvång över ett bra tolvslag i huvudet och att man får för sig att allt går åt helvete om det inte blir som man tänkt sig - så går det oftast åt helvete. Den är den där tankekraften som sätter in, och inte något slags öde.

I år har jag fullständigt tappat julkänslan och alla tvång som finns. Vi bestämde långt innan att strunta i att köpa julklappar, och där slapp jag en stor tyngd på mina axlar. Annars har jag inte direkt tänkt på att det är jobbigt, men jag har känt mig stressad och inte riktigt vetat vad jag ska köpa. Men det har ändå varit roligt.
I år har jag släppt allting, jag har inte tänkt på julklappar och det har varit hur skönt som helst!
Den enda jag har köpt till är en vän, och till och med det har varit lite krångligt.
Men jag har ändå sluppit all stress och stök och allt vad det innebär att fira jul. Trots att jag alltid älskat att fira jul med familj, men iår skulle det bli lite annorlunda.

Sen har jag inte haft tankar på nyårsafton heller, det får bli som det blir.
Ingen planering överhuvudtaget.

Jag åker inte till min närmaste vän, trots att jag skulle kunna göra det. Inget festande där dock, men att umgås är också trevligt, men jag har valt bort det.
Jag åker inte någon annanstans heller, har ingen som helst lust att lämna staden i år.
Det enda jag försökte med en stund var att få mig en tolvslagetkyss av den vackra pojken, men pågrund av andra planerade saker som han har så gick det inte.
Attans, tänkte jag, då får det bli annat.

Och jag har inga nyårsplaner alls.
Jag har istället bestämt att stanna hemma, eller kanske gå ut senare, vem vet. Men vara här i sällskap av mig själv, och min lillstora katt. Titta på tv, prata med folk på internet, äta något gott, ställa mig på balkongen och blicka ut, samt skicka lite sms till folk jag känner mig nära.
En och annan ivägskickad kyss lär det också bli.

Men det känns inte så konstigt ändå, att fira nyår ensam.
Det låter ju patetiskt i många öron.
Och folk lär säkert ge mig menande blickar, sorgsna blickar om att "nej usch, vad synd det är om dig" då de frågar hur jag spenderade nyår och jag svarar.
Varför ger folk såna blickar egentligen? Kanske är det synd ibland om folk som får fira ensamma, de som varit tvungna till det.
Jag hade mycket väl kunnat finna någon fest av något slag, eller åka till en annan stad.
Jag har redan blivit bjuden, men jag väljer bort.
I år har jag koncentrerat mig på mig själv, på mitt eget mående, på min egen utveckling, och jag har tagit stormsteg framåt. Och nu ska året också sluta med mig själv, jag ska bevisa för mig själv att ensam är stark. Inte så att man är svag i sällskap av nära och kära, men det är inte farligt att vara ensam heller.

Jag har egentligen valt bort hela jul och nyårshelgen.
Och det känns inte så dumt.

Jag är 22 år och tänker spendera kvällen ensam i min lägenhet.
Men det gör inget.
Det känns faktiskt rätt så mysigt.
Jag ska tända några ljus och bara slappna av.
Bara finnas till.
Och le lite.
Sen kommer jag säkert ringa lite samtal.
Kanske tömmer jag kylskåpet på dryck.
Det om något lär väl ses som patetiskt. Men äsch, jag är rätt patetisk i vanliga fall också. ;-)

Så länge jag är glad så löser sig allting.

Och jag tänker kyssas som en galning någon av dagarna efter nyår istället.
Då börjar ju året bra, och det är väl det man är ute efter?

Det var så här det gick till...

För ungefär 6 veckor sedan började en kille prata med mig på MSN, vilket inte var ovanligt. Vi har haft sporadisk kontakt sen jag började vara ute på IRC, då jag var 15-16 år.
Han var den förste jag pratade med, och vi träffades då för många år sedan, som med flera andra på samma ställe.
Inget mer med det.
Vi pratade som vanligt då för 6 veckor sen, utan någon direkt tanke bakom. Men så började vi skämta, och jag skrev "puss" som jag gör ibland utan att direkt mena något mer, men istället för att prata vidare om annat sa han något som att det var synd att den varade så kort. Pussen alltså. Och rätt som det var föreslog han att vi borde prova att kyssas någon gång, vilket jag skrattade åt.
Sen rullade allt på.

I 4 veckors tid pratade vi nära på varje dag, och använde ord som "puss och kram" med jämna mellanrum.
Han skulle komma till Sverige (Boende i England sen två år tillbaka), till min stad där han kommer ifrån, för att fira jul, och stanna här i två veckor. Det var då vi planerade att träffas och prova på den där kyssen.

Och tillslut var tiden inne, och han kom hit, efter alltför lång väntan. Jag hade hunnit fastna för honom, ändrat all gammal syn om honom. Egentligen har jag aldrig vetat vem han egentligen är, och jag har inte direkt tänkt på honom på något särskilt vis. Han är och var ändå dendär snubben jag började prata med när jag var 15-16 år. Och nu plötsligt var han här, och jag halvlåg i hans famn med hans armar runt mig, och sen provade vi det, men det blev inte bara en, det blev närmare hundratrettiotvå stycken.
Och han sov över.
Och dagarna efteråt skickade vi sms vareviga dag, sen efter en vecka kom han hit igen.

Och nu sitter jag här, tre dagar innan han åker hem igen till England.
Vi bara måste träffas igen helt enkelt.

Saker och ting är helt förändrade.
Jag vet mest bara att han är vacker och fin och mysig.
Och att han är en smaskig chokladtomte.

Allt jag vill ha

Ge mig denna

+ den röda stora soffan jag hittade i en affär här, så har jag allt jag vill ha.

För jag hoppas naturligtsvis att jag får behålla chokadtomten.

Chokladtomte

Jag tror jag är påväg att blir kär, eller redan är?
Jag har kramat och blivit kysst av en chokladtomte.

Och han är så vacker.

God jul, typ.

Nu är jag inte så glad längre.
Försöker att vända på det lite, men lyckas inte helt.

Blev varslad (stavas det så?) igår över telefon, minichefen ringde och berättade det alla andra hade fått reda på mötet som hölls då jag var ledig. De måste säga upp 10 personer, arbetare.
Idag fick vi reda på vilka.
Med hjälp av en turlista.
Sist in, först ut + lite andra saker som uppenbarligen gäller.
Jag var en av dem.
Är en av dem.

En underbart vacker julklapp.
Efter den 2 januari är jag officiellt arbetslös.
Igen.
Två veckors uppsägningstid, pågrund av att jag är provanställd.
De "kastar ut mig" och låter mig leva på luft.
Jag har inget ekonomiskt räddningsnät.
Jag skulle ha fått grundbeloppet från akassan ifall jag fått gå ut hela provanställningstiden, den är slut i slutet av februari. Men nu stjäl de två månader ifrån mig, och jag har inte haft ett riktigt jobb tidigare. De tar därmed akassan ifrån mig. Jag står naken.
Riktigt jävla nice.

Jag har klagat som tusan på det här jobbet, och jag har börjat söka mig därifrån, men att bli uppsagd, precis efter jul och nyår, ha två-tre veckor på sig att förbereda sig och sen stå där med ingenting.. Det var inte direkt det jag ville.
Jag har två löner kvar att få.
Månadens + januari.

Och jag är livrädd för att vara tvungen att återvända till soc igen.
Jag vill inte.
Jag vägrar.
Jag satt där i över 2 år, de trampade på mig och slet ut mina inälvor.
Psykiskt påfrestande.

Jag har redan ett jobb jag ska söka, och ska hitta fler.
Och extraarbete kommer jag säkert få på jobbet, då de behöver på söndagar osv.
Och till våren får vi kanske komma tillbaka, de som vill - om det går.
Produktionen går alltid upp igen till våren.

Men jag har två veckor på mig att förbereda mig, att intala mig mentalt att jag inte ska vara kvar.
Jag har två veckor på mig att vänja mig vid att jag inte kommer träffa de här roliga människorna (ja, det existerar några sådana) på jobbet som jag nära på nu träffar varje dag.
Imorgon kommer det vara sista dagen jag jobbar med en av de två i min avdelning.

Det här är svinjobbigt.
Jag hatar avsked.

En arbetsledare säger att det inte är ett avsked, eller sista dagen jag jobbar med någon, det är bara sista gången på ett tag. Inte för evigt.
Men.. det är jobbigt.
Lämna stället man varit på i 14 månader. Över ett år av mitt liv.

Vafan, det är ett skitjobb, men jag fixar inte att bara slita mig ifrån alla de människor jag kommer så fruktansvärt bra överens med!
M åker också, en av de jag är närmast.
J tycker det är jättetråkigt att både jag och M åker, för vi är de roliga på företaget enligt honom. Vi är de nyaste.
Och A. Min närmaste medarbetare, i min avdelning, 38 år och mamma till två tonåriga barn. Hon som körde runt mig på en vagn i fredags då jag hade så ont i magen att jag inte klarade av att stå upp. Hon körde mig till vagnar för att hämta kantiner, och gav mig en golvskrapa som jag fick hålla framför mig samtidigt som hon sköt mig framåt på vagnen så att jag kunde skrapa vatten från golvet. Sittandes. Och så skrattade vi.
Såna arbetskompisar växer inte på träd..
Maria, Jörgen och Anneli.
Vad jag kommer sakna dem.

T.o.m att bara få se en skymt av pojken jag blev intresserad av i början av utbildningen. Amir.
Fan då.

De kan inte bara säga upp på det här viset.
Tycker jag.

God jul på er också.

Bilddagbok

Jag har skapat mig en bilddagbok, länken finns även på sidan här till höger.

Men.. så kan jag inte bestämma mig för var jag ska lägga upp bilder, här eller där.. Roligt på bägge ställena. Men dagens bild får väl hamna här idag.

Så, hejsan hoppsan, här har ni mig igen!

Mia Törnblom - Självkänsla nu!

Suttit och läst en stund i en bok nu, och fastnade vid ett stycke.

"..Jag har fattat det viktiga beslutet att inte ångra någonting, inte ens den destruktiva relationen jag nyss beskrev. Jag är nämligen den jag är idag på grund av det jag har varit med om och för att jag tagit lärdom av vad som hänt mig. Jag väljer att tro att allt har en mening, om inte för stunden, så åtminstone längre fram. Och jag tror absolut att jag är en mycket bättre coach, vän och medmänniska idag tack vare den resa jag gjort i livet. Det arbete jag lagt ner på att försonas med det som varit, samt att lära mig att tycka om mig själv på riktigt, har gjort att min självkänsla idag är bättre än den är hos många andra människor jag träffar. Det gör inte mig till en bättre människa än någon annan. Däremot blir livet lite enklare att leva för mig. Idag är jag nästan alltid lycklig, har roligt och skrattar ofta."

Det där lät så likt mina egna ord.
Den sista meningen stämmer inte helt, jag är inte färdig med min resa riktigt än (om jag någonsin blir, resor är intressanta), men nära på.

Brevbärare

"Hej Sussanne! Din katt klöser efter posten varje dag, och kommer då åt min hand och mina fingrar. Är du snäll och stänger in katten eller ställer något framför brevinkastet så katten inte kommer åt. Din brevbärare"

Funderar på att skriva ett svar på ett papper och tejpa upp på dörren.
Men hur löser man det här?
Klippa klorna?
Stänga in?
Ställa något framför?
Det första funkar, men de växer ut snabbt igen, och han har även tänder..
Stänga in? Han har nyss lärt sig att öppna jäkla dörrar. Dörrar som inte ens är lättöppna.
Ställa något framför? Vad fan då?


"Kära brevbärare.. Jag ber så mycket om ursäkt för att min katt har besvärat dig.. Just idag är jag hemma, så det är bara att ringa på dörren för att möta mig öga mot öga. Då får du även tillfälle att bekanta dig vid min katt som uppenbarligen älskar när du kommer på besök. Hinner du kan du ju även komma in på en kopp.. vatten. Eller varför inte mjölk? Det är det jag har hemma.
Och när du ändå befinner dig i min närhet kan vi börja diskutera huruvida vi ska lösa detta problem. Alternativt kan du ju slänga upp min post på balkongen, men det krävs att du är tillräckligt lång för det uppdraget, så jag hoppas du låter mig mäta din längd när du ändå är här. Är du en kille kan jag ju alltid erbjuda dig andra sorts betalningar som ursäkt och kanske plåster på såren. Men det undviker jag att skriva detaljerat om här, pågrund av att det finns vissa nyfikna grannar - jag nämner inga namn - du som brevbärare borde veta om dem i vilket fall som helst. Lyckas vi inte lösa detta problem så vet du ju var jag finns - med katten i högsta hugg. Med vänliga hälsningar - Din boende."

Eller?

Att förändra sig själv

Tror du på att någon kan förändras?
Bli en annan människa än den man tidigare var.
Vända ut och in på hela sin kropp och sitt sinne, och byta ut alla egenskaper mot nytt.

Jag tror på en blandning.
Man kan förändra sig som människa, bli en som man tidigare inte var, och använda sig av nya egenskaper. Men man kan inte förändras helt.
Den nya människan man plockar fram och de nya egenskaperna som blir synliga är inte något man råkat hitta på en grön blommande äng. Jag tror det är något man redan hade i sig, men dolt väldigt väl. Vi har enormt många sidor inom oss som bara väntar på att få komma fram och ut. Det gäller bara för oss att plocka fram dem, att ta steget.
Man kan välja att plocka bort och plocka fram, göra gamla saker till nya genom att vända och vrida på dem lite.

Så ja, man kan alltid förändras om man verkligen vill.
Det gäller att vänta till rätt ögonblick, och inte tro att allting går bara genom att knäppa lite med fingrarna. Allt händer inte i ett nafs, trots att jag själv känner det som så.

Jag har förändrat mig själv, men bara genom att plocka fram de försvunna bitarna inom mig, och väntat tills saker och ting har befunnit sig i rätt tid för förändring.
Det är ofta jag har försökt att ta steget, men jag har inte varit tillräcklitg beslutsam och tiden har inte varit rätt.

Det är ofta jag kommer på mig själv med att tänka "Men gör något åt det då för fan!" om folk som klagar på sina liv, och efter ett tag inser jag att jag själv satt i den gropen och klagade på mitt eget liv, och folk sa sa åt mig att ta tag i det, de personerna hade jag då lust för att strypa. Det går inte att tvinga folk att göra saker, det fungerar inte att tjata på dem, och det är lönlöst att försöka förklara hur man kan gå tillväga. Jag vet det, för jag har ju själv befunnit mig där. Och jag märker att det är jäkligt enkelt att veta bättre än de som fortfarande inte har tagit sig igenom det, eftersom jag vet hur det är att sitta där och jag vet hur det är att ta sig igenom och förbi det. Det är då jag kommer på att jag är en lika stor jumboidiot som de andra som försökte påverka mig.
Det måste komma inifrån, från sig själv. Det måste ske i sin egen takt.
Och det behöver inte ske nu eller sen. Det sker när du är redo, och inte någon annan gång.
Varken tidigare eller senare.

Jag måste komma ihåg det där.
Att inte leka att mitt liv är en hög häst som jag sitter placerad på och tittar ner på alla andra.
Det var inte därför jag förändrade mig.

Jag vet inte bättre än alla andra.
Jag vet bara bättre än vad jag själv visste förr.