Märkliga saker

Det händer konstiga saker med mig.
Jag har aldrig varit varken lättskrämd eller frusen av mig, men senaste tiden har jag hoppat till högt och pustat flera gånger när folk bara kommer och ställer sig bredvid, eller petar på mig när jag inte är beredd. Det hände aldrig förr. Det händer inte ens nu - försöker jag intala mig om.

Sen då en ännu märkligare grej. Jag är allmänt känd för att vara något så inåthelvetes varm av mig. Jag är den som sitter hemma i tshirt, bara tshirt, när det är skitkallt i lägenheten.
Och den som aldrig kan sova i mer än det just nämnda. Oftast blir det utan den också, tshirten.
Men de senaste två veckorna, för första gången någonsin, fryser jag jämt och ständigt.
Inatt, och flera nätter innan dess, sov jag med två olika täcken, mitt vanliga och ett duntäcke. Och jag hade på mig ett par tjocka mjukisbyxor och en tshirt + en munktröja och självklart strumpor.
Ändå frös jag!

Jag drar iofs ofta av mig det mesta av kläderna under natten, men jag fryser nåt så inåthelvetes ett jävla tag. Och jag gör det även på jobbet.
Jag är i den kallaste avdelningen, vilket jag har älskat eftersom jag trivs i kyla.
Jag är den som alltid tvättar händerna i kallt vatten, eftersom jag får panik om det är varmt. Händerna värmer upp hela kroppen, på ett ungefär. Det är som att ha vantar på sig, jag blir alldeles för varm och får panik i händerna. Cellskräck i händerna.
Numera FRYSER jag som fan på jobbet!

Jag fattar det inte.
Vad är det som händer med mig?

Ska jag nu dra till med en sån där "..jag börjar bli gammal..".
Men jag är tusan inte ens 23 år!

Borttappad

Nu har jag tappat bort mig, och jag vet inte var jag är. Självklart.

Minnesvärda kyssar som får mig att sväva

Jag har blivit väldigt dålig på att uppdatera den här bloggen regelbundet.
Jag känner mig allmänt vilsen.
Och förälskad.
Kanske därför?
Njae, kanske inte.

Jag går mest runt och ler åt minnen av mys. Ljuvliga kyssar som stannat sig kvar på mina läppar och som får mig ett skina upp var och varannan minut.

Jag har aldrig tidigare upplevt någon som kysser på det viset som jag drömt om i min fantasi.


Det är mest det jag går runt och tänker på under dagarna..
Sen så jobbar jag också lite, trots uppsägning. Kommer bli 94 timmar tror jag med imorgon, denna månad. Mer än halvtid, första månaden som arbetslös.
Yay.

The Creation Of Adam

Igår var jag och shoppade med mamma.
Först tog vi oss en vända i en möbelaffär här i Vänersborg, där mamma hade hittat en jättehäftig röd lampa som säkert skulle passa mig. Lampan var dock inte så jättehäftig i mina ögon.
Strax efteråt åkte vi till mitt gamla bageri, där jag var på praktik i ~två månader i september-oktober för ett år sedan, 2005. Jag har inte varit och hälsat på där sen dess.
Det var skoj att se alla igen! Särskilt den där.. jadu. En snubbe där som var den som hjälpte mig mest när jag befann mig där, väldigt tillmötesgående och hjälpsam, och vi pratade och uppförde oss på något flirtsamt sätt. Och sen dess har jag haft ett särskilt öga för honom, absolut ingenting som skulle tas ett steg längre, aldrig i livet. Men det är något särskilt ändå. Saken är även den att han är 35-40 år. Och jag är inte ens 25. Det roliga är bara att det där särskilda inte försvinner.
Skoj och snegla på och få ett likadant komiskt leende tillbaka.
Jag bjöd mamma på fika där, det blev en semla var!

Sen drog vi vidare till andra affärer.
Jag lyckades inhandla lite smått och gott.

Först blev det Euroshop, tror jag det heter. Den öppnades i trestadscenter i/utanför trollhättan för några månader sedan. Där fann jag mig en platt-tång. Folk har ju tjatat om att jag skulle vara så snygg i tillplattat hår, så nu skaffade jag mig en. 49.90kr blev det. Inte så farligt alls!

Sedan vände vi vår kosa (heter det så?) mot Oden, i trollhättan, där vi gick in i Gallerix och åter igen fann min underbara tavla jag har sneglat på varje gång jag gått förbi. Jag fastnade för den totalt första gången jag såg den, och det var för många månader sedan. Och sedan dess har jag gått och suktat efter den. En bit från målningen "Sixtinska kapellet", "The Creation Of Adam". Av Michelangelo.
Den tavlan jag såg ut är dock mer avlång än denna bild, min är på 55cm * 115cm.

Jag har aldrig haft råd att köpa den, men ingen tavla jag ser kan mäta sig med den. Jag försöker hitta andra, men det går inte. Det är den jag vill ha, och ingen annan!
Jag funderade en stund, och sen bestämde vi oss för att gå tillbaka senare och se igen.

Det blev tillslut till Åhlens, där jag hittade ett rött underlakan för reapriset 95kr, sen var det 30% rea på reapriset, så det tyckte jag var ett bra köp. Prislappen hamnade på lite över 60kr. Perfekt!

Så kom då stunden då vi gick tillbaka till Gallerix och åter igen blickade på tavlan. Jag beslöt mig för att äntligen köpa den, eftersom jag äntligen hade råd!
Så sagt och gjort, jag gick fram till kassan och sa medan jag pekade "jag vill ha den där tavlan längst upp, längst bort!". En stege togs fram och ner kom tavlan. Lätt som en plätt, den vägde ingenting! En sån där tavla som inte har någon ram, utan målningen fortsätter på sidan. Minns inte vad en sådan heter, men väldigt lätt att sätta upp på väggen, och ja, väger som sagt knappt någonting. Prislappen hamnade nu på 999kr.
Ja, jag köpte en tavla för nära nog tusenlappen. Shiiiit!

Sedan tog vi vårat pick och pack och åkte till blomsteraffären här i stan, och där inhandlade jag två gula blommor till mitt köksfönster, samt en jäkla massa värmeljus.
Kostade runt 60-70kr tror jag.

jag är vääääldigt nöjd över mina köp, men ingenting kan slå tavlan!
Åh vad jag älskar den. Än har jag inte fått upp den på väggen, eftersom jag visst inte hade såna där vita tagg-spiksaker man dunkar in i väggen. Men jag tar mammas förslag över var den skulle kunna sitta. Över min säng, den väggen är perfekt, och då får jag se den det första jag gör då jag vaknar och det sista jag gör då jag somnar!

Jag älskar symboliken i den! Och färgerna passar in så bra!

Nej

Usch.
Jag har inte riktigt kunnat sova, vaknar vid de tiderna jag brukar gå upp..
kvart i 5, vilket jag senaste dagarna.. och vid 6, då jag brukar börja jobbet.

Jag är helt slut i skallen, har jobbat torsdag, fredag, söndag, måndag, tisdag onsdag. 10 timmar per dag, och efter en enda dag brukar man bli trött i skallen. Det har blivit 54 timmar, på en vecka.
Idag skulle jag inte jobba, vad jag visste.

Men så ringde han för en halvtimme sen drygt, och frågade. Och då jag sa att jag ”jobbat slut mig” eller jag ändrade det sen till att jag är väldigt trött och behöver lite vila, så var han jätte-tillmötesgående. Typ för första gången någonsin. Annars ifrågasätter han. Efter en stund sa han att han skulle försöka få tag i en annan, och gick inte det så skulle han ringa mig igen. Och det dröjde ett tag, jag trodde tillslut att han hade fått tag på någon - men så ringde telefonen igen. Det var kris, jag behövs. ”Alla ropar på dig Susann.. Susaaaaaan, susaaaaaaaan! hörs det i produktionen.”
Ha..haha..ha.. typ.
Men jag tvekade och han frågade om jag ville börja kl 12, för att ge mig sovmorgon, och då jobba till typ 6-7 på kvällen. Och jag pustade, och sa igen att jag är tveksam, jag orkar inte, jag behöver vila.
Han lät inte sur, men självklart besviken, men sa tillslut att jag får vila upp mig så jag orkar jobba på söndag. och sen sa jag ”Lycka till” och då skrattade han lite och sa tack. Sen la vi på.

Jag sa även i telefonen att jag inte brukar vara den som säger nej, det var första gången nu. Men jag orkar inte. Det är så jävla enkelt att jobba totalt ut sig på ett jobb där man får gå in som extra vid behov, särskilt när det extra behövs nära på varje dag, och man vet aldrig hur länge de har tänkt att man ska vara där. + att man måste få ihop alla timmar som krävs.
Jag vet att jag behöver timmar, men mitt huvud vill inte riktigt hänga med.

På söndag jobbar jag igen, då blir det 9 timmar. Då är jag uppe i.. 77 timmar. Och jag behöver minst 80 timmar innan januari är slut. Men så kommer samma tisdag-onsdag som det var denna vecka. I den avdelningen som jag har varit schemalagd på sen i maj förra året, där är en av dem lediga, så en av dem jobbar själv, vilket gör att jag är typ självskriven att vara där. Det blir då förmodligen tisdag. Onsdag vet man aldrig. och då kommer jag upp i timmarna. (77+9+9=95).

Skiter det sig så går det säkert att lösa att jag får hoppa in 3 timmar. Men behövs nog inte.

Men åter igen.
Jag tackade nej till att jobba idag.
Och det kändes bra att kunna göra.

Du.

jag vill krypa ner i en säng under ett täcke och känna en varm kropp och armar runt mig med händer vilandes på mig och lägga läpparna mot en hals.


I miss you.

Arg

En positiv sak.
Jag ringde ett samtal och det ordnade sig.
En negativ sak.. VARFÖR I HELVETE SKA ALLT KRÅNGLA?!
Det var bara för henne i telefonen att hitta alla papper och trycka på några knappar.
Vad har de för anledning att oroa folk i onödan?

Åååh vad arg jag är.

Men jag hoppas det ordnar sig.
Men shit vad arg jag är.


...samtal till arbetsförmedlingen som inte förstod någonting, men de skickar istället brev till akassan för att anmäla på nytt. Krångel, krångel.
Och nu ringer jag akassan för sista gången för att få undan de sista sakerna.

Tror du kampen är över sen?
...

Alla jävla system

Det här känns så himlans roligt..

De som känner mig vet vad det är jag har fått fajtas med de senaste åren, och vad jag har blivit beskylld för. Alla system som jag har hamnat i har varit en enda stor kamp.
Arbetsförmedlingen, försäkringskassan, socialkontoret.. Förmodligen som för många andra, men det här är min historia.

Sommaren 2003, då jag tog min student, hade skilsmässohandlingarna just kommit på posten. Mamma's och pappa's. Allt gick igenom, pappa flyttade på sommaren, och eftersom vi hade levt på hans lön - eftersom soc ansåg att vi inte var tillräckligt fattiga för deras hjälp - så brast den minimala ekonomin vi hade. Efter skilsmässan fick mamma äntligen rätt och fick hjälp, vilket då även resulterade i att jag - som nu var över 18 år och just tagit studenten och var utan jobb - också hamnade på soc. Det blev en naturlig sak, eller snarare, ett tvång. Jag hade inget val, förutom att skaffa jobb, vilket var och är lättare sagt än gjort. Jag fick pengar varje månad för att bidraga till att dryga ut mammas kassa - en tredjedel av hyran stod jag för + mat. Sen fick jag lite att röra mig med.
Perfekt att ha en ekonomi, men jag hatade det samtidigt. Psykiskt påfrestande.
Det var så i ett halvår tills jag lyckades få fram praktikplats åt mig via arbetsförmedlingen - wow. Då hamnade jag delvis på aktivitetsstöd och delvis på soc. Jag var glad eftersom jag då åtminstone tjänade in hälften av min ekonomi själv.
I samma veva flyttade jag hemifrån också, vilket även soc hjälpte mig med.
Och det var det jag kan vara tacksam för, när det gäller dem. Det - förutom att jag hade fått överleva med hjälp av pengar - var det enda jag var glad för. Att leva på soc är inte direkt en semester på en grön äng med röda rosor, åtminstone inte för mig. Jag ville aldrig. Jag hatade att få hjälpen samtidigt som jag var tvungen att ta den.
Jag flyttade, allt var frid och fröjd och jag hade en heltids praktikplats som jag stannade på i 9 månader.
Sen kom bomben, soc börjar anklaga mig för saker och ting. De hotade med rättegång och polis. Varför? Förmodligen för att ge dem en chans att lära upp min sekreterare på hur det går till att hota sina kunder. De visste varför jag bad om hjälp för att flytta hemifrån, de visste att jag mådde psykiskt dåligt, och de visste att jag hade kämpat i flera år - ändå kom de med denna anklagelse som fick mig att bryta ihop mitt på gatan då jag kommit ut ifrån mötet. Jag var 20 år och ett vrak. Deras anklagelser? De höll tyst om det i ett års tid, och jag vågade inte fråga någonting om det för att det kanske då skulle blåsa upp till en storm igen. Efter en tid drog de fram det och sa något om att tiden hade gått ut och de hade inte hunnit gå vidare med ärendet, så nu avskrivs det.
Tack så jävla mycket.
Man sitter inte framför en 20 årig tjej som de vet har gått igenom svåra saker och försöker klara sig att stå stadigt på sina ben, som just tagit beslutet att be om hjälp för att flytta hemifrån samt tagit kontakt med en psykolog för att gräva sig ner i gyttjan - och hota med polis och rättegång, för att sedan säga att de inte hunnit ta tag i ärendet och att det nu är avskrivet. Vad ger och gav det för funktion?

För snart ett år sedan gav alfakassan mig rätt i ersättningsstöd, vilket sträckte sig ända till 2004, vilket gav mig en klumpsumma retroaktivt rätt in på kontot. Jag jublade och ringde soc anonymt för att få reda på hur saker och ting skulle kunna gå till. Efter samtalet bestämde jag mig för att säga upp mig därifrån, berätta att jag inte längre behöver deras hjälp.
Jag räknade ut hur mycket jag skulle behöva dela på summan för att klara mig ett antal månader framåt. 8 månader blev det. Jag gjorde allt för att slippa soc.
Sen blev min utbildning färdig, som jag hade varit på i 40 veckor, jag fick en provanställning på företaget och i oktober fick jag äntligen en riktig lön som jag helt hade tjänat in själv.
Äntligen var jag fri från alla system.
Arbetsförmedlingen, försäkringskassan, soc, ÄNTLIGEN!

Tills en vecka innan jul då företaget varslade 10 stycken inklusive mig. Jag fick 19 dagar på mig att förbereda, att säga hejdå till alla.
Mitt under jul och nyårshelgerna blev jag uppsagd. Den 2 januari 2007 var min sista dag.
Och jag hade inte hunnit jobba tillräckligt länge för att få akassans grundbelopp.
Så nu stod jag där utan något skyddsnät överhuvudtaget.
Jag skrev in mig som extra på jobbet, och de ringde strax in, för att jobba en dag. Det är nu snart en vecka sedan. Har jag tur blir det en dag per vecka. Men det hjälper mig inte när det gäller akassan - eller ekonomin överhuvudtaget.
Jag sitter med ångest inför att var tvungen att gå till soc igen.
Men ändå försöker jag lösa det på annat sätt.
Jag sparar pengar för framtida månader utan, jag försöker räkna ihop hur mycket semesterersättningen kommer sluta på, och jag hoppas att jag kommr klara av det - jag är ändå van att leva på minimum sen tidigare - och sen förhoppningsvis få ett jobb i februari igen, så jag inte ramlar ekonomiskt i april.

Sen får jag brev hem från akassan.
Enligt dem är jag inte medlem i deras register. Jag är med i facket, men inte akassan, trots att jag har skickat in alla jävla papper som jag skulle - i september.
Så nu börjar en ny kamp.
Med akassan.
Och jag älskar det.
Jag är så lycklig över att få ta del av ännu en kamp.

Och nu var jag ironisk utav bara fan.