Min ljuvliga arbetsdag

Andra dagen har kommit och jag träder åter igen in i lokalen jag ska tillbringa 9 timmar av min tid i med en arbetskraft man oftast har lust att dränka ner i gyttja under tiden man står och hånskrattar, med en tår i ögonvrån.
Den ordinarie personal som varit på semester i fyra veckor kom åter tillbaka under gårdagen.

"Hejsan!" säger jag, för jag har hört att det är meningen att man ska hälsa på alla man möter på jobbet, samt ge med sig av positivitet. Jag får knappt ens en blick tillbaka.
"Vad är färdigt? Vad ska jag göra?" frågar jag vänd till ordinarie personal. Svaret jag får är ett irriterande "Färdigt? inget är färdigt. Gör vad du vill".
Jaha, tänker jag. Okey. Jag trodde att hjälpsamhet är en första tanke då arbetskamrater, som börjar en timme senare, sluter upp. Man vill ju gärna ha en koll på läget, istället blir man tvungen att springa runt och leta själv; vilket tar ännu längre tid.

Jag beslutar mig med att favorisera arbetsuppgifterna och ta det första jag kommer att tänka på; skärmaskinen! Jippi! Med van hand skär jag de grönsaker som skall skäras, självklart med en snabb takt. Utan att fråga fortsätter jag igenom hela listan och gör allting på det viset jag själv föredrar. Dags att visa sig på styva linan nu när ordinarie är tillbaka, och man inte räknas som elev längre.
Jag får en fråga efter en stund, då skärmaskinen tas över, ifall det och det är färdigt?
Jodå, det har jag fixat, allt är i sin ordning.
Tiden går, jag är en hjälpsam arbetskamrat som tar över en annan arbetsuppgift då ordinarie tyckt att det ska göras.
Okey, jag är inte elev längre, därmed ska det inte styra och ställas lika mycket, men okey, vi är ju faktiskt arbetskamrater, då gör det ingenting att man ger varandra uppgifter - det är bara hjälpsamt.
Jag utför även detta, och efteråt plockar jag iordning i kylen, plockar av en pall och ställer den utomhus för att nya varor ska få plats - exakt så som man ska göra.
Allt i sin ordning, åter igen.
Jag känner mig nöjd, nu har jag visat att jag kan.
Efter 3 månader har jag lärt mig en avdelning tillräckligt bra för att kunna hantera det alldeles själv. Allting från grunden. Enormt mycket information på en gång, och jag är enormt stolt över min insikt om att kunskapen faktiskt har fastnat.

Så kommer det, allt det negativa.
Jag hade glömt att ställa två backar på ett särskilt ställe.
Då var allt förgäves. Alla mina kunskaper rann ut i sanden, pågrund av två backar.
Jag står fortfarande på mig , jag anser själv att jag fortfarande är duktig. Jag svarar "Jo.." då jag hör ett irriterande "Skulle inte de här stå ute?"

Kylen gås igenom, ordinarie hittar dåliga bär, jag får skäll för att jag inte lagt upp det på ett särskilt sätt. Jag svarar med att de faktiskt såg ut så då vi fick dem; vilket ingen annan reagerat på. Snart hittas det dill som vattenbyte har glömts bort på. Jag får skäll. Jag svarar med att "hoppsan, det visste jag inte att man skulle byta så ofta. Sen så har faktiskt en annan ordinarie varit här, och även den personen har glömt av det". Nepp, det spelade visst ingen roll. Jag var närvarande, så jag fick ta skiten.
Nu andas jag tungt och försöker få pli på känslan i bröstet.
Allt är lugnt.
Jag är duktig.
Jag vet vad jag kan.
Le.

Dags att skriva i svinnpärmen. Ordinarie vägrar skriva pågrund av att sakerna som hittades faktiskt hade kommit dit då semesterperioden pågick, därmed var det inte personens del att skriva i svinnpärmen. Nehej, då fick jag väl göra det då. Skriva med mitt namn.
Jag hade ingen del i det heller. Jag har dock fått lära mig att den som hittar det dåliga - skriver på. Spelar ingen som helst roll vems fel det är. Svinn är svinn, och svinn ska skrivas upp.

Vi gör festfat med kött och frukt på. Jag lägger fram några stycken och börjar, vilket jag direkt får små reglar på hur jag ska göra. Jag vet, jag kan. Jag har mina egna sätt att göra saker och ting på. Ordinarie tittar i ögonvrån hela tiden och påpekar.
Jag kan. Jag vet. Jag har kunskapen. Jag är duktig.
Orden upprepas i huvudet gång på gång.

Ännu en ordinarie träder in i lokalen med en bunke med sallad. Den var inte riktigt avsköljd. Jag blir anklagad. Jag försvarar mig med att jag stod i evigheter igår och sköljde väldigt väl.
Kritiska blickar riktas mot mig med mothugg. "Om du har sköljt dem, varför är de då så här?" frågar en av dem. "..jag vet inte" svarar jag med less röst. "Det borde du veta isåfall".
Jag fortsätter att försvara mig, jag får flinande blickar.
Strax går jag fram till salladen och spionerar på den, så smutsig är den inte, inte alls faktiskt. Den är lite brun på vissa delar, som om någon vikt den. Jag har inte gjort något fel. Men de är perfektionister.
Jag blir ensam i lokalen en stund.
Då tar jag tillfället i akt att svälja några gånger för att försöka få bort klumpen i halsen.
Mina ögon tåras och jag inser att jag är besegrad.
Min positiva och stolta attityd rasar och jag vill bara därifrån.
Det enda jag försöker göra hela tiden är att visa vad jag går för.
Visa vad jag har lärt mig.
Visa vad jag kan.
Visa mig.
Och jag gör det hela tiden - med bravur.
Men det enda jag får höra är det negativa.
Aldrig att jag är duktig.

Jag knäcks.
Men det vägrar jag visa.
Lagom tills jag åter igen får sällskap har jag sträckt på ryggen och fortsatt mitt arbete.
Ordinarie är ett trevligt sällskap, men perfektionism och negativitet går inte bredvid mig under vandringen av mitt liv.

Ordinarie torkar av bänken, men lämnar en liten kant och säger pekandes "Du har glömt något". "..ojsan. Men då måste jag byta handskar igen" svarar jag, "inte mitt problem..", med en svagt skämtsam ton, hör jag snart. Jag torkar av ena kanten av bänken. Och byter handskar.
Två minuter innan hade personen i fråga svurit åt att alla vill ha mer saker hela tiden, och tyckt att jag inte ska hjälpa dem med att skära paprikaringarna de behövde; pågrund av att jag då är tvungen att byta handskar.
Okey. Skillnad på handskar och handskar alltså.

Jag har lärt mig ända sen jag var liten att man ska vara hjälpsam med sina medmänniskor. Har någon glömt av att torka av 10 kvadratcentimeter utav en bänk och du ändå står och torkar av hela andra delen av bänken, då kan du väl lika väl ta resten också, utan att ens påpeka något?

"Jag har hunnit 5 fat på en timme!" berättas det skrytsamt om. "ja, vad bra!" säger jag entusiastiskt för att verka på. Efter en stund hör jag något liknande igen.
Ja, jag vet, du är duktig.
Jag svarar "Övning ger färdighet. Jag ska nog klå den där tiden någon gång!". Men till svar får jag ett nekande. Nej, det kan du inte. Nehe, inte?
"Jag tror det går på ett sätt, på det sättet jag gör på."
"Jo, men det är en träningssak, bara man övar sig på rätt sätt så går det".
"Nej, det tror jag inte."

Nehej.
"Jo, det kan jag fanimej!" tänker jag högt i huvudet.


"Skynda dig nu så vi hinner med allt!" Jamenvisst, jag gör ju redan så fort jag kan.
"Jag känner mig plötsligt jättestressad" häver jag ur mig efter några minuter.
"Varför är du det? Jag stressar aldrig - tror jag, inte vad jag tänker på."
Nej, det är ju bra..

Jag har varit här i 3 månader, du har varit här i 5 år.
Tror du att jag ska kunna arbeta i samma takt som dig?
Tror du inte att jag blir apstressad av att höra dig skynda på?
Tror du inte jag blir less på att höra hur duktig du är hela tiden?
Höra dig skryta om varje sak du gör, som om du vore 10 år.
Påpeka alla negativa saker, som egentligen inte har ngn betydelse, istället för att ge mig en klapp på axeln och säger "vad snabbt du lär dig allt! Och härligt att du lyckats ta till dig allting på en sådan här kort tid!".
Vad trevligt att du alltid ska skylla ifrån dig, att du aldrig erkänner att du gjort fel.
Det kallar jag positiv anda.

Jag gick hem då min arbetstid var slut, 10 timmar på jobbet, 9 timmar arbete.
Med trötta ögon och kroppshållning lunkade jag till bussen och kurade ihop mig i ett hörn och önskade att jag befann mig i en famn som bara kunde ta hand om mig.


Jag fick heltidsprovanställning idag, 6 månader.
I den avdelning jag varit i hela sommaren.
Jag trivs.
Men jag orkade knappt le.
"Jag ska göra ett glädjehopp då jag kommer ut härifrån" informerade jag de två som satt med alla papper. De log åt mig och tyckte jag kunde göra det redan där inne i rummet.
Jättebra och skoj!
Min lön ökar något enormt nu.

Men kommer alla dagar vara som denna kommer jag vara förtidspensionerad lagom till min 23årsdag.
Utåt sett är allt fina fisken.
Men inom mig..
Jag är van vid positivitet och hjälpsamhet helt enkelt.
Det är svårt att lyckas stå upp under hela dagarna trots att man är van.

Jag är tacksam över att det finns ännu en ordinarie där inne som har en neutral inverkan på mig. Som jag kan använda som bollplank. De tillsammans är bra. Men inte dagens ordinarie ensam.