Senaste nytt

Jag har fått en lägenhet. Jag valde mellan två stycken, och hade väldiga problem med att bestämma mig.
En befann sig under den lägenhet jag bodde i innan - tvåan.
Jag valde dock en annan, en 4,5kvm miindre, 300kr billigare. Annat hus.
Med inställning, tillslut, att börja om på nytt.

De ringde mig för ett par timmar sedan och meddelade mig att de hade kollat upp min inkomst och allt.. och jag tjänar ju inte så mycket då va.. (Inte varit hemma på 3 månader så), och min borgenär, som skulle vara min syster, tjänar inte heller så mycket då va.. (numera har hon stor inkomst, men det står inte än i några papper). Och så fortsatte de säga att.. "Du kommer få lägenheten, för du vill ha den va?.. och vi har bestämt här, eftersom du har bott här förut och allt har gått bra, vi vet vem du är och så litar vi på dig, så du behöver inte ha en borgenär."

Ojoj.
Så nu står jag på egna ben, igen!
Känns ju helt fantastiskt att få det förtroendet.
Inget förändrar mitt läge, bara att det på papper står att jag står för mitt eget.

Nu känns allt så jävla skrämmande igen bara.
haha..
Jag hoppas att jag ska få fortsatt jobb i februari.
Jag har ingen aning om det just nu, så känns ju jättesäkert detta. :P
Och ingen akassa.

Jaja.. jag kommer ha 2 eller kanske 3 hyror sparat, iom att jag jobbat en del sen jag kom hem. Men hu, ah, det får lösa sig.

Men jag har en lägenhet, fattas bara att skriva på kontrakt!

En tvåa på 56 kvm.
Jag flyttar in 1 Mars!

Schizo

Lite ändrade planer.
Promenaddejten som blev kompis visade sig vara ett mongo med personlighetsklyvning.

inbjudan är indragen.

Och jag har aldrig tidigare pratat med någon som visar sig vara så mycket schizo i ett enda samtal.

Det gäller att leta vidare. :P

Nu ligger det till så här

Jag är pågång att skapa saker, att fixa iordning.
Det är väldigt oroligt och osäkert, men jag kanske får göra som mamma säger och bara se framåt och se att saker och ting kommer att ordna sig - och gör det inte det så får det lösas då.

Lätt att säga en sådan sak dock.. svårt att befinna sig där i oron.

Men just nu ser mitt läge ut så här; Jag har en underbar vän i Lotta som finns där hela tiden vad som än händer, och låter mig finnas där även för henne i alla lägen. Jobbarkompis och kompis privat.

Jag har kommit underfund med - i de bra stunderna - att jag inte riktigt var kär i själva personen i fråga som jag dejtade innan jag drog och fortsatte ha kontakt och planerade saker att göra då jag kom hem igen. Det är ju rätt dött där nu och jag fick inte det jag så väldigt gärna ville och behövde ha. Vi ska vara kompisar, och jag har bokat att vi ska ses så jag får den där övergången. Blir så klurigt att ses ute bland folk för mig annars.
Ja, jag var inte riktigt kär i honom som person.. jag var mer kär i honom som mysig att krama och så väldigt fin i hela sig, kropp och ansikte, och trevlig och megamysig röst och väldigt bra i sängen.
Hela det konceptet räcker iofs för att man ska kalla att man är kär i honom.
Men det jag är sur över? Att jag inte får den närheten jag så gärna ville ha.
Och vill säga till honom att han kunde väl ha väntat efter jag fått den?
Det om något borde väl säga att känslorna inte gick så väldans djupt.

Men visst hade det gärna fått forsätta och det kunde bli något riktigt med honom. Men han är helt enkelt inte i det läget att han vill ha det, och då går det inte.
Men jag tror att det kommer att gå bra ändå. Idag pratade vi på den nivån vi gjorde från början, mer hårt, grövre ord, mer skämtsamt.
Vi ska nog kunna vara vänner.
Och sen vet man aldrig vad som döljer sig.

Jag har lyckats få ihop en bra vänskapsrelation med N sen jag kom hem. Vi har setts två gånger, jag har varit hemma hos honom - numera i Uddevalla - två lördagar irad. Vi pratar som aldrig förr, avslappnat, vi skrattar, vi puzzlar, vi har roligt, vi pratar om allt mellan killar, porr, fiskar i hans akvarium, vad vi ska göra nästa dag och boende. Vi fungerar som vänner! Och vi lagar mat ihop och skämtar med, flirtar på en skämtsam nivå och knuffar varandra och kallar varandra för mindre fina ord.
Och så sover jag över.
Och vi knullar inte.
Jag tror våran relation är påväg att bli en sådan som jag vill ha.
Jag ringde honom även igår efter att ha varit på en dejt.

Och ja, jag har börjat dejta. Jag kände att det var lika bra att kasta sig ut i det. Inget blir bättre av att sitta och deppa över killen i fråga, särskilt inte när man har gemensam kompis i Lotta, samt massa andra folk vi umgås med. Så lika bra att se sig om.
ch jag har redan varit på min första dejt. Igårkväll, i regnet och blåsten. En vänersborgare. Vi tog en promenad.
Han tyckte jag var skitgo, söt och trevlig, och vill gärna lära känna mig med. Dock klickade det inte och han är bara intresserad av vänskap.
Jag pustade lite och sa att jag kände likadant.
Det kändes inte som rätt grej. Och jag är bara glad att han vill ha vänskap.
Jag kände mig väldigt vuxen i det beslutet.
Och sen bjöd jag honom på fest, och han ska ta med två singelkompisar, och han hoppas att jag ska hitta några singeltjejer att ta med också. Ihopmakarna efter en dejt!

Och festen ja.. Jag och Lotta planerar en Suss-har-kommit-hem-fest. Den ska hållas 31 Januari, förmodligen hemma hos henne. Vi bjuder massor, får hoppas många kommer. Killen ska vara med - därmed extra bra grej att försona sig med tanken på enbart vänskap.
Och jag har bjudit dit N.
Och dit också då dejten blev bjuden till.

Och så har jag ju lyckats få mer jobb.
Jag hoppade på ett kort vikariat 23 december, någon dag efter jag kom hem. Och det tog slut i fredags. Men så - tack gode gud - fortsatte min arbetskollega, och typ kompis privat, förut iaf , att vara sjuk. Jävligt illa att hoppas på det, för jag hoppas samtidigt att hon ska må bra och börja jobba igen - men då blir jag utan jobb!
Jag fick förlängt till 1 februari, och sen ska vi se hur det blir vidare.
Fortsätter hon vara sjuk - varför skulle jag inte få mer?
Det typiska är bara att de inget kan säga.. dumbon.

Och till det största orosmolnet.
Lägenhet.
Jag har kikat på en likadan som jag bodde i innan jag åkte iväg. En tvåa, denna ligger i våningen under.. precis under min gamla.
Den är bra, jag kan få den om jag säöger till, men med en borgenär. Iom att min ekonomi inte är säker och jag inte kan bevisa att jag jobbat sen oktober.
Iom att jag varit utomlands.
Och så kikade jag på en annan tvåa i samma område, 4 kvm mindre, utan klädkammare som man kan gå in i.
300kr billigare.
Jag har svårt för att välja.
Men de lär väl bli den, för att tjäna ihop pengar.
Men det är oavsett väldigt svårt att välja överhuvudtaget, för ekonomin är så osäker.
Men det är där jag får följa mammas råd som jag skrev i början..

Har även kikat på några i mammas område, men de var dyrare samt att jag inte vill ha en etta, och området känns skit.
Plus att jag vet ju hur det är att bo i mitt gamla.

Ja..
det var väl det.

Nej, en till sak.
Jag har just avklarat andra dagen i en förändring jag har börjat med igen.
Vad det är?
Jadu..
Det återstår att se när du träffar mig - det kommer att synas.


Over and out.

Sånt är livet

Det där med att ha rätt så dåliga vänner egentligen har flugit på mig med enorm stor fart sen jag kom hem.

Men jag har hittat tre guldkorn ur skaran, kanske fyra.
Resten?
Jag är inte förvånad, bara besviken.

Menmen..
detta året handlar åter igen om mig själv.
Som om det aldrig gjort det tidigare..

Och ja, det har varit tufft den här tiden och jag mår inte så väldans bra och jag måste börja om och starta på nytt och det är väldigt kämpigt och jag vet i vissa stunder inte vad jag ska ta mig till.
Och jag vill bra vara ledig och ta det lugnt men då blir jag ledsen för jag gillar inte att spendera tid ensam och jag vet inte hur jag ska lära mig göra det och shit vad mycket saker jag måste ta itu med.
Hos mig själv.

Och killar.. eller kille.. jadu. det gick ju som det gick. Jag kom väl hem vid en dålig tid..

Jag vet inte hur mycket jag kommer skriva här. Jag har ingen lust att pränta ner allt här. Jag behöver fokusera på något jag inte riktigt vet vad jag ska fokusera på och saker känns bara jobbigt till och från. Så att skriva om saker här.. uppdatera varje dag, är nog något jag inte kommer att göra på ett tag.

Var en vän som reagerade över att jag inget skrev, och när jag skrev så var det inget positivt, och att det var evigheter sedan som jag skrev något positivt, och undrade vart jag tagit vägen och hur jag mådde egentligen, för jag har inte skrivit ett skit på senaste tiden.
Och det var EN vän som reagerade över det.
En.

Jaja..
fokusera på det positiva då va.

Jag ska på en lägenhetsvisning kanske idag hos min gamla hyresvärd, men jag har ngen aning om jag har möjlighet att flytta till en lägenhet för jag har ingen ekonomsik grund överhuvudtaget, så det känns jobbigt.
Och jag vaknade med halsont och segt huvud och ont i ryggen och ett öra jag knappt kunde höra på.. och denna helg är första långa helgen jag är ledig sen jag kom hem.
Ja tjena.

Jag återkommer nog, sen någon gång.

I Love NY

Jag får se det här som en nystart. Men det är bara i vissa stunder som jag kan tänka den tanken.
Men jag vet inte annars hur jag ska hantera allt?

Jag är hemma igen, på ruta ett. jag har ingen lägenhet - inget eget med andra ord. Jag har dock fixat internet och jag äger numera en laptop, så det har jag ordnat. Och jag jobbar, åtminstone fram till 9 januari, sen vet jag inte hur det blir. Man kan väl hoppas att... öh.. min jobbarkompis fortsätter vara sjukskriven?
Det låter ju jättebra att hoppas på det..

Sen saknas fortfarande det som jag har velat ha i alla år.
Kärlek.
Värme.

Det finns någon där, men jag har en tendens att välja helt åt helvete fel, och även denna gång. Å andra sidan har allt ändrats nu iom att jag kom hem 9 månader tidigare än planerat, och jag kan liksom inte förvänta mig så mycket.
Men har man börjat vilja ha mer så går det liksom inte att få bort..

Jag måste starta om ett liv igen som jag trivs med.
Jag försöker fundera på vad jag gjorde innan jag åkte?
Jag tog körkort för att åka till USA, jag jobbade för att få ihop pengar till USA.. jag träffade folk så mycket som möjligt för att säga hejdå innan USA.
Jag försökte kramas som fan för att jag inte skulle få göra det då jag var i USA.
Allt var liksom inriktat mot USA.
Nu finns inte det längre.

Inte konstigt att jag känner mig borttappad.
Jag måste få mig ett nytt mål.
Mitt kära 25årsmål?
Haha ja.. jag fyller om 4 månader.
Grattis.

Just nu hägrar bara en tanke.. och det är att få känna närhet, få kramas, så sova med, vara nära. Iom att jag inte fått något sådant då jag var borta, och det var över 3 månader sedan nu det blev senast.. så, ja, jag har ju liksom längtat efter det och då jag bestämde att åka hem så blev längtan ännu större.
Och jag ville liksom ha det direkt.
Och visst har jag väl fått litegrann, men inte det där allt med hudnärhet.
och ensamtid och så.
Och jag valde ju en högtidstid att komma hem.. så inte så konstigt att inte mycket tid finns.
Men jag blir galen och jag blir galen igen och jag vet inte hur jag ska göra och jag bara vill för mycket och jag försöker hålla mig tillbaka men efter en timme försöker jag igen och det går liksom inte.
Det blir för mycket.

Men jag vill inte spela ett spel heller.
För jag är en dålig förlorare.
Eller snarare så bryr jag mig inte ifall jag förlorar eller inte, det går mig förbi.. och jag fortsätter ändå spela spelet trots att jag redan har förlorat.
Och det går ju inte, men så smart är inte jag.

Haha..
inlägget började positivt och slutade negativt. Det brukar vara tvärtom.

Jaja.. jag har bara varit hemma en vecka, så snabbt går det inte.

Nu sitter jag i min I love NY tshirt. tjofräs.

Tillbaka

Jag är hemma igen, med i ett mycket förvirrad skick.

Det har varit väldigt kämpigt och jag vet då och då varken ut eller in..
Jag anlände hit söndagkväll och redan på tisdagmorgon började jag jobba. Och gjorde över både julafton, juldan och annandan.
Jag har inte riktigt hunnit landa än.
Och fått iordning på dygnsrytm.
Eller sovit ut.
Eller kramats så mycket som jag vill.

Jag har fått en del kramar, jag har träffat honom två gånger, varav första gången var under 10 minuter. Andra gången var under 5 timmar, men med fler i sällskap.
Inte fått bra tillfälle än med andra ord.

Men just nu känns allt förvirrad och jag känner mig totalt kluven..
Samtidigt som jag går runt och mår allmänt dåligt och får inte bort känslan som jag hade innan jag åkte hem igen.

Jag har gråtit och gråtit och inte förstått varför.
Sen har jag inte kunnat sova.

Men det blir nog bättre längre fram, jag måste bara hitta mig själv igen.

Bygga på blogg igen

Det där beslutet med att inte skriva här i bloggen känns dumt nu, för jag har nästan tappat allt här!

Måste få igång den igen, och den kommer iofs komma igång då jag kommer hem och avslutar resedagboken.

Jag är hemma i min stad runt kl 20 på söndagkväll. Jag åker härifrån 9.35pm new york tid på lördagkväll.
Snart med andra ord.

Och har just fått veta att mamma och B bestämt att inte flytta nu ändå, pga lågkonjukturen och brorsan inte kommer kunna betala egen lägenhet och jag kommer hem utan att ha någonting.
Tråkigt för dem, men bra för mig.

Nu vill jag hem och krama på Pyret.

Orolighet

Haha, ibland vill jag bara skratta åt mig själv.

Min mamma har ringt mig idag och gett mig olika mailadresser för att kunna kontakta mitt senaste jobb och få lite jobb då jag kommer hem för att få inkomst för att sen hitta lägenhet - en tvåa - så jag får plats med allt och liksom börja om på nytt och kunna betala lägenhet och akassa har jag inte längre, men jag kan fortsätta i ungdomsgarantin på arbetsförmedlingen och jag oroar mig för hur allt ska gå och shit vad ont i magen jag hade då vi la på.

Sen grät jag lite.
Sen skickade jag sms till mamma.
Sen skickade jag ett till där jag skrev att, det kommer ju ordna sig!

Jag rabblade upp fakta i huvudet - då jag kommer hem kommer jag inte bli utslängd, jag kommer inte behöva hosta upp pengar det första jag gör, betala lägenhet det första jag gör. Jag får börja jobba nästa direkt iom att man får lön i efterhand, men jag måste inte känna oroa över att inte kunna betala en lägenhet NU.
Det är bara onödigt.
och jag måste inte känna oro för att komma hem bara för att allt detta väntar på mig.

Så jag insåg faktan och tänkte, varför ska jag oroa mig? Jag kommer hem snart, det kommer bli enklare när jag kommer hem. Jag har bestämmt mobilt bredband så jag kommer ha internet till min laptop då jag kommer hem, och jag kommer träffa vänner och kramas och ha roligt och ha megatråkigt också men så kommer jag säkert få något timjobb någonstans, så värdelös är jag liksom inte, för jag har ju fötter inne på ställen redan!
och jag vet att jag måste börja om från början igen, för jag har varit lägenhet, jobb eller något ekonomiskt skyddsnät, och det var så jag började för 4½ år sedan, då jag flyttade hemifrån, och jag vill inte gå via soc igen, det vägrar jag, därför måst ejag liksom kämpa på.

Och jag har gjort det en gång förut, och jag visste detta då jag åkte till USA; jag visste bara inte att jag skulle komma hem redan samma år.
Haha.

Så, jag är orolig men jag släpper på den nu.

Och jag vet att jag är orolig av naturen, och mina försök att bygga bort det, att växa, att utveckla mig själv, det funkar då och då, men jag kommer nog alltid att vara orolig av mig i alla olika situationer, och det är nog bara något, nej.. det ÄR bara något att acceptera, att jag är sådan, och sen lära sig att hantera det och liksom koppla bort det som en sak som jag faktiskt alltid bara är, för snart kommer det bli bättre.

Ibland blir man smart.

Men så sitter jag i USA utan vänner och familj, de riktiga iaf, men jag kommer hem snart! Så nu ska jag sluta oroa mig.

Haha.. jag undrar när denna blogg kommer genomskinas med harmoni och glädje!

Den där välbekanta känslan

Den där välbekanta känslan är tillbaka.
Den man får då man inte riktigt vet än, då man inte vet hur man ska tolka orden, om man ens SKA tolka orden, och magen blir orolig och gör ont och du blir lite sorgsen i det glada och det känns lite märkligt och du längtar bara dit men är samtidigt rädd för att komma dit för att du är rädd för det som komma skall och vad det för med sig och vad det kommer göra dig och att du faktiskt vet nu att du liksom känner saker som har varit där ett tag egentligen, men jag struntade i dem förut eftersom jag ändå skulle lämna landet.

Men nu kommer jag hem igen.

Och känslan är tillbaka.
Den jag inte haft sen.. ja, sen då jag hoppade runt med N.

Jag ska träffa killen jag mötte cirka 5 veckor innan jag åkte till USA - då jag kommer hem. Vi har haft kontakt sen jag åkte, pratat i telefon, smsade, internet och så.. och pratat om vad som händer när jag kommer hem.
Nu blir dock inte min hemgång i oktober 2009, den blir sen december 2008.
Så saker och ting blir lite tidigarelagt.
Och jag har ont i magen för att jag är rädd för vad som händer nu, eller kanske snarare för vad som inte händer nu.

Jag bad honom att inte ha en flickvän när jag återvänder i oktober 2009.
Han sa då att det är nog ingen risk, för han vill inte ha någon än.
Jag tänkte då, det är ju bara trevligt och efter ett år kanske han tänkt om.

Men nu är det inte efter ett år.
Nu är det nu.
Och jag kommer hem.
Och jag troligtsvis känner något, självklart känner jag något.
Och han vänder mig inte ryggen alls, och han säger inte nej eller avbryter mig.
Jag bara är rädd för att det ska ske.
Och jag har redan sagt att jag kommer komma och hälsa på honom, och det vet han redan säger han, och jag ska krama honom, och det kommer jag göra.
Och allt det vi pratade i telefon om.. det kommer säkerligen ske, jag är bara väldigt orolig INNAN det sker.
Om det kommer ske.
Hur det kommer ske.
När det kommer ske.

Så, den välbekanta känslan är tillbaka..
den där då man har känslor för någon som man inte vet om man borde ha känslor för.

Men kanske man för en gångs skull kan vara vuxna i det, han ska ju föreställa att vara vuxen. Ha kommunikation, vara rak. Och efter ett tag kanske berätta? eller låta det växa fram?
Jag vet inte.

jag ska inte tänka för mycket.
Jag vet bara att min mage känns lite obehaglig.

Funderingar en söndagskväll

Sitter här i rummet med min nya laptop, rätt skönt att ha något att skriva på, bara ta med sig överallt. Lite som en skrivbok men ändå inte.

Just nu saknar jag åter igen D. P., men jag kan ju inte ägna ett helt år till att sakna honom eller fantisera om vad vi ska göra då jag anländer hem igen.
Ungefär som jag gör då jag förväntar mig saker.. Hoppas hela kvällen och oroar mig och är rädd och ledsen i förväg utifall det inte kommer hända, som att sova över hos honom. Men så lyckades jag tillslut ändå, varför inte istället njuta av hela kvällen? Och sen hoppas på det bästa men inte förvänta sig saker.

Ställa in sig på att ha roligt istället för att gå runt och hålla tummarna på att något ska inträffa! Ta för sig istället för att vänta på att det ska ske.

Jag ska inte försöka göra det här, jag SKA göra det. Jag är trött på att jag alltid skriver "försöka" eller "väl" eller "kanske".
Då ställer jag ju redan in mig på att det inte kommer att ske, jag ger mig en liten back-up ifall ifall jag inte klarade det.
Men då FÖRSÖKTE jag inte tillräckligt.
Därför ska jag göra saker istället.
Göra.
Inte försöka att göra.
Göra.

Här tar alla killar för sig på dansgolvet.
Ser jag en snygg kille så får jag väl gå fram istället själv, istället för att vänta på honom.
Iofs är de flesta slemmiga här och dansar som om man har sex, men just själva inställningen. Varför vänta när man kan ta?

Värst vad smart man blir när man tänker efter lite.
Hur många dagar har jag varit här nu? 57 såg jag nu, har en community där jag räknar dagarna automatiskt!
Jag åkte 5 oktober, nu är det 30 november. Ja, det är söndag här, klockan är 21.59 just precis nu, och sverige är 6 timmar före!
Men iaf.. det är 7 dagar i en vecka, därför tar man alltså.. 57 delat på 7. Förövrigt kom jag hit på en söndag, faktiskt kom jag fram till au pair skolan vid denna tid, men jag anlände väl till New York runt 8-tiden.
Men iaf.. 57 delat på 7, vad blir det? Det blir lite mer än 8 veckor. Ja, iofs räknar den där communityn som om jag vore i sverige, så egentligen är det 56 dagar om man räknar med USA-tid. Men iaf.. 8 veckor har jag varit här nu, det är ju ingenting! Haha.
Men 8 veckor blir.. nästan 2 månader. den 5 December har jag varit här i 2 månader.
Snart är det alltså.. 10 månader kvar. Jag åker hem någonstans i Oktober, jag kommer resa runt lite tror jag, men förmodligen inte hela månaden.
Men någon gång i Oktober.
Det är 52 veckor på ett år, minus 8.. det blir 44 veckor kvar.

Ja, jag är i det läget där jag räknar ner för att klara av tiden här!
Det blir lättare så. Snart blir det nog lättare om jag helt slutar att tänka på tiden överhuvudtaget, men just nu känns det lite enklare att räkna neråt.
Och jag tror det kommer gå snabbare då det blir nytt år, för då ljusnar allt igen och dagarna känns enklare när det är ljust!
Och då jag slipper oroa mig över helgdagarna och sånt. Jul och nyår och så.. vad ska jag göra dååååå? Men det löser sig.
Jag har planer att åka till Linda den 24 december och fira svensk jul. Min familj här firar inte så mycket jul, så det missar jag, men det vore skoj om jag kunde komma iväg den 24e.. Dock kanske jag jobbar, men jag ska fråga hur det ligger till!
Sen planerar jag även att fira nyår på Time Square, med alla andra amerikanare.. Lär vara fullsmockat totalt, men en upplevelse som inte är bra att missa!
Måste se till att jag är ledig där också då förstås..
Bäst att skynda mig med det, så jag slipper gå runt och oroa mig över något som kanske inte behövs oroa sig över!

Ja, var var jag?

I april kommer syrran, får se vad vi gör då, hur mycket pengar hon lyckats spara ihop! Jag ska försöka spara så mycket som möjligt nu, lägga undan viss antal pengar i veckan, iom att vi får veckolön! jag brukar få 180 dollar. Egentligen ligger det på typ 77 dollar eller nåt, eller 76,78 eller nåt.. men pappan här som alltid betalar mig tycker inte om växerl, så, hehe, han ger mig 180. Vilket passar mig utmärkt!
Det blir också en sorts nedräkning! Då hon varit här så är det ett halvår kvar av min tid! Och hon kommer hit om typ 5 månader, så, woho! Men ja, snart slutar jag förhoppningsvis att rökna ner, snart hoppas jag väl att tiden ska stanna!

Där har jag en lustig sak också apropå lönen.
Jag fick alltid 180 dollar i förra familjen också, men så min fjärde paycheck, min fjärde lön, min sista lön i den familjen, den fick jag i bilen till tågstationen då jag skulle åka till min nuvarande.
Då gav pappan mig 77 dollar i näven.
Var det en sorts.. vad kallar man det? "HAHA, du ska bara få 77 kronor så inte fan ger vi dig mer nu!!!!!" Kändes så.. haha.. jaja, okey. Det blir nog bra!

Ibland saknar jag att vara där, inte just i själva familjen dock, men staden! Jag kunde vandra in till town och bara gå runt där, sätta mig på pizzerian eller nåt. Och gå runt i området på promenad. Här går det inte riktigt lika bra. Jag bor liksom utanför allt, 3 minuter bilväg till mall, men bostadsområden finns liksom inte och jag kan inte gå in till stan, jag har förövrigt knappt varit inne där. Och allting är liksom utspritt, det finns inget sammansatt. Så det saknar jag, och skulle vilja bo på bättre tillräckligt ställe. Och närmare New York. Nu måste jag först ta ett tåg som inte går så sent på kvällarna, tar cirka 20min in till Trenton, och från Trenton finns det ett direkttåg in till New York. Men ska jag någon annanstans, typ där jag var i helgen så blir det att åka upp till Newark, strax innan New York, och byta en andra gång.. Och vissa tåg går inte så ofta, så det blir lite väntetid.
Jag har kommit på att New York är min stad, jag trivs så satans bra där!
Och det är så synd att jag har flyttat längre ifrån.
Förut gick det direkttåg och tog cirka 40min, ibland kortare om man hade tur.
Nu måste jag byta en gång, och kan inte komma hem så sent iom att det sista tåget jag måste byta till inte går så sent.
Men jag får lära mig att hitta lösningar.

Men det vore hur coolt som helst att BO i New York. Kanske jag flyttar hit och jobbar senare? Vem vet. Inte med barn dock, haha, nejnej. Men restaurang kanske eller nåt annat trevligt? vem vet.
Jag ska åtminstone försöka komma dit oftare.
Nästa helg blir det nog igen, åka skridskor förhoppningsvis med en annan svensk jag aldrig träffat!

Jaha, shit vad jag skriver.
Och jag vet inte ens om jag ska lägga in det här i min blogg.
Men förmodligen hamnar den där.
Nu skriver jag ju direkt i laptopen, i ett skrivprogram.
Och internet vägrar funka nu, kan inte ens hitta någon trådlöst nätverk.. krånglar som fan, så jag får.. hm, jag vet faktiskt inte hur jag ska göra. För jag kan ju inte skicka över det här någonstans.
Tänkte spara det genom den stationära datorn som fungerar, men hur gör man det när man inte kan skicka över då man inte har internet?
Hehe, bra tänkt sherlock!

Jag får fixa det en annan gång då internet fungerar här igen! Sålänge får det ligga så fint i laptopen.

Nu ska jag lägga mig och läsa tror jag. En engelsk bok! Jag har kommit in i den nu, vilket är bra, jag kan bara läsa utan att tänka så mycket, lite som svenska böcker. Och det är jääävligt bra!
Ah, smidigt att skriva på detta tangentbord förresten. Allting blir bra bara man hinner vänja sig lite!

Puss och hej!

38 timmar

Sitter i sängen nu med min alldeles nya laptop.
det känns som en sådan stor frihet att kunna sitta var fan jag vill. Ändå har jag tillbringat dagen med att sitta på datastolen med laptopen i knät och stationära datorn framför mig, men nuså.. nu gäller det.
:)

Jag ska försöka skriva mer här igen! Det går i perioder gissar jag på. och förmodligen kopierar jag också över inlägg. Får se hur det blir datummässigt.

Men ja, det blir bra!
Nu ska jag ta och sova.
Jag har nu varit vaken i 38 timmar! Bortsett ifrån 40 minuters sömn imorse.
Så går det när man drar in till Manhattan!
..som förövrigt nu blivit en alldaglig sak, att kunna åka in till New York då och då och vandra runt på Manhattan, det är inget fancy längre, det är bara något jag gör då och då.
Helt fantastiskt fortfarans de för jag trivs verkligen där! Men jadu, snart 2 månader och det känns som en helt naturlig grej att göra.

Göteborg blir ingenting emot detta då jag kommer hem. :P Eller ens Stockholm!

Godnatt

Hem

48 dagar i usa, och jag började dagen med att gråta, direkt då jag vaknade. Megahemlängtan och saknad.
Heja mig!
Ett år känns för långt just nu.

Och ni som säger "I efterhand kommer det verka som en skitsak".
Gå och dränk er. :P

Jag säger själv så, men just nu är det inte i efterhand, det är NU.

Usch. Jag vill heeeem!

Dålig med uppdatering

Jag är jävligt dålig på att uppdatera den här bloggen!
Är inriktad på min resedagbok där alla vänner och diverse familjemedlemmar kan läsa.

Kanske jag kopierar in allting här en dag. Förmodligen gör jag det och lägger det under en länksak.

Men ja.. det där med att skriva på två ställen blir väl inte riktigt så bra. Än så länge iaf.

Jag har bytt familj iaf! Om någon har missat det.

A house on fire

Jag kopierar och klistrar in det här rätt av!
Skrev just i resedagboken om en händelse igårkväll..

...
Då jag hade sagt godnatt, runt 9 på kvällen kanske.. hörde jag något tuta, någon siren.
Det brukar dock låta en del här i USA.. så jag reagerade inte mer.
Sen efter ett tag hörde jag en stor jävla bil utanför, lastbil eller vad tusan det var, sen kom ännu mer tjutande saker, så jag gick till fönstret och tittade ut. Där stod två brandbilar.
Ojsan, tänkte jag..Jag kunde dock inte se något i fönstret, så jag tog på mig och gick ner för trapporna och mötte pappan i hallen.. Han sa att det brinner i ett hus på våran väg.. Så jag gick ut, jag sa att jag var nyfiken.

Och shit.. där stod det 8 brandbilar.. tog upp hela vägen, och ett par ambulanser, och några polisbilar. Och kanske 5-6 hus uppåt vägen, mitt emot våran länga, brann ett hus. Det kom stora flammor ur det, och just då jag klev över vägen och till andra sidan kom det 4 folk som sprang med en sån där ambulanssäng med en kvinna inbunden i den. De sprang fort ner för backen och körde till sjukhuset.
Sen gick jag längre upp, och såg fler och fler brandbilar och massa brandmän och det kom stora moln av rök från huset, som snart blev svarta, och vatten forsade ner bredvid mig ifrån brandslangen. Sen kom flammorna.. Kom uppifrån huset, sen drog de ut en stege mot taket och klev upp där och krossade glas och allt, fönstret, så de kunde gå in..
och jag såg lampor lysa upp inuti huset. De letade nog efter fler människor.

Sen sa Laurie till mig, som också stod utomhus.. att mannen som just kom i hatt.. att han bor i huset. En äldre man. Han kom just hem från jobbet och mötte sitt hus i eldflammor med massa brandbilar på hela gatan och hela gatans invånare stod och tittade på, och hans fru hade åkt till sjukhuset.
Vilken jävla syn då man just kommer hem..
Någon granne gick iväg med honom och förmodligen skjutsade till sjukhuset.Jag stod kanske där i en halvtimme timme. Fler brandbilar kom, var nog tillslut 10 stycken här, från flera olika byar runt omkring.. Livingston, där jag hade varit på Mall tidigare på kvällen.. Millburn, south orange och fler ställen.

Jag tog några kort på allting, brandmän som rusade runt, brandbilar, huset som stod i lågor.. röken.
Tillslut gick jag in, för det var så kallt, och som Laurie sa.. vi missar nog inget ändå.Jag tittade ut genom fönstret några gånger, och alla brandbilar stod kvar, motorn igång och ljusen fortfarande rödsnurrande.. 2 timmar efteråt.. och de var fortfarande där då jag somnade, så det tog nog ett jäkla tag för dem att släcka allting.

Idag påväg hem från soccerpractise tog jag en omväg för att komma förbi huset uppifrån, istället för att gå nerifrån och upp och sen ner igen.. jag mötte en polis eller vad det var, och jag frågade honom hur det går med allt, och han svarade att de försöker få iordning allt nu. Och jag sa att jag hade stått och kikat igår kväll, att jag bor bara några hus längre ner, och att jag hade sett stora flammor och rök välla ur från huset.Sen gick jag vidare, och kom fram till huset.

Jag såg två män gå runt och sopa upp glas och allt, sen kikade jag närmare.. och shit, uppifrån och ner, allting såg svart ut inuti, och det var bränt lite på utsidan på taket och alla fönster var krossade.. hela huset var förstört verkligen.

Usch säger jag bara..Nu har jag sett det på riktigt, en stor brand i ett hus där folk bor. Att det skulle vara på min gata här i USA var inte direkt något jag trott.
Då Laurie såg att jag tog några kort (mest med mobilkameran, för batterina i digitalkameran vägrade.. fick väl 3 kort med den) sa hon till mig "Skicka inte de korten till din mamma! Hon kommer bli helt galen!!"Men lugnt mamma, det var inte i mitt hus det brann, dock samma gata och 30 sekunders promenad.. men ja.. Usch.
Hemskt.
Jag kände med mannen som kom hem.. känslan, jag blev helt tårögd.

Fick även reda på att de har äldre barn, varav en är autistisk.. men de bor som tur var inte hemma längre.
Tydligen var bara kvinnan hemma.
Och än så länge vet jag inte hur branden uppstod, men det står nog snart någonstans.Jag hittade en artikel om det!
Samma kväll, då jag la mig.. så satte jag på tvn och så var det lite nyheter.. där de berättade om två polismän som varit med om skottlossning i tunnelbanan i Queens, New York.
Jaha.. tänkte jag. Vart fan har jag hamnat?
Men lugnt där också! Jag har inget i Queens att göra, än så länge iaf.. Det är ett område i New York. Jag har bara varit i Bronx, som är ett annat område lite i utkanten.

Menmen. Saker händer här!

Irriterande just nu att jag inte har möjlighet att få in bilder i datorn och på internet! Jag har ju massor att visa, och en jävla husbrand med brandbilar också! gaaah!

Snart 2 veckor i familjen, 3 veckor i USA

Nehej, nu har jag bestämt mig för att skriva lite mer blogg, jag vill ju inte mista hela läsarskaran och min kära älskade skrivarplats!
Jag får helt enkelt skriva på bägge ställena eller alternativt klistra in samma sak här som i resedagboken.
Vi får se!

Jag är ju som sagt Au Pair i USA nu i ett år, för er som inte riktigt har koll på läget!

Det kommer bli lättare för mig att skriva om allt då jag har skaffat mig en laptop.
Nu får jag ju sitta i deras "allrum", och jag får bara använda datorn då ungarna sover, är borta eller.. vad de nu gör.
Vilket innebär att jag inte kan använda den då jag slutar på eftermiddagarna, jag måste vänta tills de lägger sig, vilket är runt halv8!
Det enda jag kan göra alltså är att gå upp i mitt rum och kika på TV, om jag vill befinna mig i huset fortfarande.
Det är en av de negativa sakerna jag känner.
Därför måste jag snaaarast skaffa mig en laptop och koppla in mig i det trådlösa internet och sitta på rummet och skriva vad fan jag vill, när fan jag vill!

Tycker inte riktigt om att sitta här på kvällarna heller då mamman och pappan befinner sig i närheten. De förstår inte vad jag skriver, men jag känner mig inte direkt ostörd, och det känns inte riktigt som att jag kan kika på allt jag vill kika på etc..

Ska bara få in min sverigelön på kontot, sen blir det att leta efter dator..

Just nu är den äldsta ungen på preeschool och den yngsta sover förhoppningsvis. Han ville inte, men jag hämtade en av katterna och la på sängen som sällskap, för han sa att han var rädd för att somna ensam.

Jag hade tur idag. En av mammorna till en annan unge sa att hon kunde ta med sig äldsta ungen, Hugh, på en playdate, direkt efter soccer practise, så jag gick hem med bara en unge, Owen. Han som är enklast, den yngsta.
Puh, tänkte jag bara. Tack som fan, verkligen!

Därför sitter jag alltså här nu, eftersom ungen sover.
Och så hostar jag som fan..
Jippi ho.

USA och resedagboken

Nu var det två veckor sedan jag skrev här senast, och jag satt i Sverige..
Nu är jag i USA, i Maplewood, New Jersey.

Det har inte blivit att jag har skrivit mycket här, kanske kommer bli bättre på det senare, eller så blir det lite sisådär med bloggen tills vidare.

Jag skriver mest i resedagboken. Gå gärna dit och kika! Du finner mig under nicket Sussilago_, ja, med understreck.

Klicka här!

Hejdå, eller.. på återseende!

Hejdå Sverige!
Vi syns hösten 2009!

Nästa gång jag skriver här befinner jag mig i USA.

Shiet.

Jag fick mig en träff med killen, fick en tur i hans splitternya bil, sedan lite tv och soffmys ihopkrupen i hans famn och en lång kram innan han skjutsade hem, och en lång kram utanför bilen med 3 kyssar på det.
Mums filibaba.

Vad jag kommer sakna folk. :)
Men jag tror folket saknar mig mer. ;)

2 dygn och minutrarna nedräknas

Om 2 dygn och 25 minuter (räknat från då jag börjar skriva åtminstone..) går mitt flyg mot New York.
Och jag är väldans dålig på att skriva här i bloggen!

Jag som brukar vara så detaljerad har utelämnat besöket på ambassaden, alla detaljer. Jag har å andra sidan väldigt bra minne också, så jag skulle kunna dra igenom allt nu - eller om en månad. Jag minns allt ändå.
Och jag har utelämnat besöket och övernattningen hos D.
Och jag har utelämnat detaljer om den nya killen.
Och jag har utelämnat att jag sov hos N igårnatt.

Men det kommer kanske?

Fast det sista kan jag nämna.
Jag mådde så dåligt i förr-förrgår och i förrgår. Grät om vartannat, det var ett helvete!
Och eftersom D dragit till England, nya killen är megasjuk.. så skickade jag sms till N och frågade honom om han hade något emot att jag kom över lite.
Jag fick svar tillbaka om att han är hos en kompis och "du kan väl kika på tv vetja!"..
Blev jag arg? Blev jag sur? Blev jag förbannad?
Haha.. ja.
TV?!
Det hade jag säkerligen redan gjort om det hade hjälp.
svarade jag på ett ungefär.

Sen var det inget mer sms där.

Men mobilen ringde runt 2 timmar efteråt.
Han var hemma nu. Hur jag mår? Jo tjena, inte så mycket bättre än sist vi pratade.
Och ja, jag blev sur förut.
jaha, du förstår det.
Jasså, jag kan komma över nu?
Ja, jag är disträ.
Okey, jomen jag kommer då.
Men det är försent för att åka hem.
Jaha, får jag sova över nu.
Det var värst.

Och jag drog dit och tog mig en lång kram, sen sov vi.
Och vi sov faktiskt.
Nothing more.
I sexväg.

När vi sa hejdå på morgonen? Jag tog en snabb kram och vände mig om och gick.. och svarade "..hejdå.." när han sa det högt bakifrån och påpekade att det ju finns mail så vi kommer ha kontakt!
Jag fixade inte riktigt att stå kvar där.
Ögonen tåras liksom.

Men det var bra, att dra iväg, dra dit.

Och nu sitter jag här ja.. med en väldans massa information som är utelämnat.

Idag har jag massvis av saker att göra.
Jag ska dekorera klart min alldeles egen smörgåstårta, sedan eller efter, vet jag inte, ska jag in till stan med mamma och köpa lite grejer för pengar jag knappt har. Presenter till barnen och föräldrarna, och lite annat till mig.
(Jag har med mig två påsar med saltlakrits, Gott och blandat salt, samt djungelvrål! Jag har det självklart till mig, men kanske jag blir tvungen att bjuda de där barnen och föräldrarna också? Hua!!!)
Sedan ska jag packa ännu mer, förbereda saker.. och få hem familjemedlemmar hit.
Sen direkt efter någon gång ska jag börja med tacos-sakerna.. steka och hacka och jag vet inte vad.. När fan jag ska hinna det, och så kommer massa vänfolk hit ikväll!


Men du kära läsare.
Det jag egentligen ville komma till i detta inlägg var att jag faktiskt också skriver på en annan sida! Du får gärna kika dit lite, och du kan gärna få lägga till din mail i ett epostutskick om du känner för det. Det finns att göra på min sida där om du bara hittar mig.
Du går in på resedagboken (ja, klicka på ordet jag just skrev..) och sök på Sussilago_ (ja, med understreck, någon jävel har snott mitt nick.) och där hittar du mig!
Vill du ha utskick så lämna mail ja, eller skriv till mig direkt så lägger jag dit dig, eller alternativt dyk in dit då och då om du vill läsa något nytt!

Jag skriver på två ställen, får se hur mycket det blir här bara.

Och så var det med det ja.

Fan. nu är det 2 dygn och 16 minuter kvar! AAAAAH!

English, please

Maybe I gonna begin to speak english now, and also write of couse.. So I have it in my system when I take the small step for mankind, but the big step for me, out of the plain and on JFK-airport!.
Or what do you think about that?

The hard thing to write and speak english is that fact that I'm a bit bad to know what word that comes first and last in the wording. The grammar, and everything around..!

Yeah..
And also that I'm speaking school-english, and not american..

Of course I have learn to speak after all the episodes in many, many series I have looked at, Gilmore Girls is one of them!
But OK, I don't think I gonna speak as fast as they speak in that show..

But who knows.. In about one year I maybe have stopped to speak swedish.

äsch. orka.
Jag håller mig nog till svenskan ett tag till..

Den där lilla stressade ångesten

Jag känner en sån jävla ångest då och då.
Just nu är den i full gång.

Jag är just hemkommen ifrån Linköping efter att ha tillbringat helgen där. Kramade hejdå till J och P på stationen. "Vi syns om ett år!" (vilket vi i och för sig hade haft mellan oss från nu och då vi träffades senast, men vi var åtminstone i samma land under tiden!).

Nu känner jag mig fullständigt stressad över allt och shit ska jag verkligen göra det här? Varför i helvete gör jag det här?
Haha, jag ställer samma fråga gång på gång, ändå vet jag ju redan svaret.
Jag gör det för att jag inte förstår varför jag gör det!
Svårare än så är det inte..

Jag är den där tjejen som folk som kände mig förr aldrig skulle kunna tänka sig att se mig göra en sån här sak. Som en av mina barnreferenser sa, min favoritförskolelärare på förskolan jag praktiserade på 04-05. Då jag mötte henne igen i våras, efter att inte ha setts på flera år.
Jag var klädd i färger, jag hade linser, jag var helt förändrat, och 30kg mindre.
Hon tittade på mig och sa "Jag blev helt förvånad när du ringde mig, jag trodde aldrig att du skulle kunna åka iväg så här. Men när jag ser dig nu, dina ögon ser så glada ut.. Stor skillnad från förr."

Jag vet själv att jag inte skulle göra en sån här sak egentligen.
Men jag är en utmanare av mig själv, därför måste jag!
Och shit vad skoj jag kommer att ha.
Det är bara INNAN jag är där som är den jobbigaste biten..
Fyfan, säger jag bara.

Jag ska göra, det och det och det..
Packa allt jag ska ha med mig, packa ihop allt jag INTE ska ha med mig och frakta till mormors förråd i Alingsås.. Och bara allt det kommer ta hela veckan.. Fast det är redan på tisdag som jag åker till mormor..
Och träffa alla folk jag kommer åka iväg ifrån.
Särskilt denna kille jag börjat krama på sen några veckor tillbaka.
Vi ska lyckas ses i veckan, och jag har även bokat in en träff på lördagen.. dagen innan jag åker.
Och jag känner sånt sablans stort tryck i magen.
Så mycket, men ändå så lite.

Och så ska jag jobba torsdagkväll! Jag funderar starkt på att ringa och säga att jag inte kan, för det blir alltför stressigt. Har tänkt på det i flera dagar..
En hel kväll försvinner.
Vi får se hur jag gör.

Men detta är i alla fall inbokat.

*Åka till Mormor och Tisdag.

*Träffa killen förhoppningsvis på onsdag om jag får som jag vill! alternativt torsdag om det inte går dårå.. hur det nu blir med jobb.

*Ha en liten familjeträff här hemma på fredageftermiddag.

* Ha en sorts fest-träff-hejdå-sak med massa vänner på fredagkväll, kommer kanske en hel del.. Bjuda på lite mat tror jag, inget superi! (Det är en stor skillnad på superi och att dricka!)

*Och lördag ska jag tydligen tvätta kläder..

*och även träffa M och äta på kinarestaurang. Våran lilla hejdåsak. Trevligt att ha intimt så med en vän!

*Och sist men absolut inte minst, så ska jag krama killen som om jag vore en sugpropp.


10.40 sitter jag på flyget till New York, med mellanlandning i Frankfurt.