Att älska

Jag var hos kuratorn igår och vi pratade om hur jag känner inför ett par av mina vänner.
Att jag har så mycket känslor i kroppen att jag inte vet hur jag ska hantera dem eller ens få ut dem eller hålla dem inne.
Det bara bubblar upp inom mig och jag känner mig KÄR!
I både en killkompis och en tjejkompis.
Jag är megakär i särskilt tjejkompisen.
Men det är inte den kärheten som gör att jag vill bli ett par med vännen.
Utan jag är kär i personen i sig och kär i vänskapen.
Det är så lätt att förklara hur mycket man tycker om en vän genom att säga att man är kär i henne/honom!
Jag är mig själv med just dessa två som jag just nu tänker på.
Jag vill vara mig själv, jag tillåter att vara mig själv och de låter mig vara mig själv.
Jag känner sån frihet och sån lycka och jag är INTE van!

Kuratorn frågade då ifall jag har upplevt sån känsla förut. Ifall jag har känt det jag känner med t.ex. killkompisen som med mitt ex. Om jag någonsin gjorde det och ifall jag kan jämföra känslorna.
Tillslut sa jag nej. Att det har jag inte gjort. Jag har aldrig känt dem tidigare. Och jag var inte lika fri i det avseendet i förhållandet, men samtidigt kan jag inte jämföra det för det är helt olika relationer.

Inatt kunde jag inte somna.
Jag började tänka efter och fick upp minnesbilder och lite "aha-upplevelse".
Och jag blev ledsen.
För att inte glömma av något skrev jag upp det i mobilen;

"Jag har känt så med mitt ex. Jag kände så mycket känslor att jag inte kunde hantera dem. Det hände att jag flera gånger stod och grät i hans trädgård för att jag tyckte så mycket om honom, och jag skulle åka därifrån. Men jag minns att jag sa att jag inte visste hur jag skulle hantera alla känslor.
Sen kände jag starkt för honom, men det överskuggades mer och mer av negativa saker som jag inte tänkte på då, men det var nog därför min känsla om att säga de där tre orden den första sommaren, försvann.
Blir ledsen när jag tänker på det och minns att jag faktiskt kände så. Jag hade kunnat älska honom på det där otroliga sättet, men han tog bort min chans att uppleva det genom att stampa ner det. Han ville bli älskad för den han var, har han sagt, men han tillät mig inte. Han förstörde det.
Han splittrade sönder min nakna känsla för honom. För jag var mig själv med honom trots allt, jag tillät mig vara mig själv länge, det är bara så synd att han inte förstod bättre.."

SKriva öppet

Åter igen fightas jag med detta om hur mycket jag ska skriva här..
Och vilka är det som läser?
Vilka känner mig IRL?