Snart ett år

Det har snart gått ett år och jag fajtas fortfarande med jobbigheter. Ett år sen jag tog steget ifrån.
Och gör fortfarande så ont. Så jävla ont.

Jag försöker föra ihop de två personerna jag har i minnet. Dr Jekyll and Mr Hyde. Det är så det känns. Två helt olika personer, i en enda kropp. Och det är mycket därför jag inte tar mig helt vidare. Alla känslor jag fick, alla handlingar känslomässiga och praktiska, allting från honom var dubbelt.
Jätteomtänksam, och jätteegoistisk. Jättesnäll och jättedum. Ena stunden en varm kram, i nästa kalla och hårda ord.
Alla bra minnen har en dålig baksida. Alla dåliga minnen har en bra framsida.

Jag försöker, och jag är mitt i det.
Och hjälpen har jag tagit och håller på med. Men det är svårt.

För stunden känns det som ett dödsfall.

Jag har gått vidare, men inte på alla plan, och den dagen jag gör det.. Fan vad fantastiskt!

Vänskap?

Vad vänskaper kan förändras över en natt.
Helt plötsligt känns det bara jättedåligt.
Och det lär fortsätta kännas så, för jag får inga tecken tillbaka på något annat.
För det är synd, när vänskaper bara går åt ena hållet.
Jag är en tillräckligt vettig människa att jag suckar och blickar åt andra hållet istället, och ger upp.
Jag har tröttnat på att försöka och ge och ge..
Även när det gäller vänskaper.