I Love NY

Jag får se det här som en nystart. Men det är bara i vissa stunder som jag kan tänka den tanken.
Men jag vet inte annars hur jag ska hantera allt?

Jag är hemma igen, på ruta ett. jag har ingen lägenhet - inget eget med andra ord. Jag har dock fixat internet och jag äger numera en laptop, så det har jag ordnat. Och jag jobbar, åtminstone fram till 9 januari, sen vet jag inte hur det blir. Man kan väl hoppas att... öh.. min jobbarkompis fortsätter vara sjukskriven?
Det låter ju jättebra att hoppas på det..

Sen saknas fortfarande det som jag har velat ha i alla år.
Kärlek.
Värme.

Det finns någon där, men jag har en tendens att välja helt åt helvete fel, och även denna gång. Å andra sidan har allt ändrats nu iom att jag kom hem 9 månader tidigare än planerat, och jag kan liksom inte förvänta mig så mycket.
Men har man börjat vilja ha mer så går det liksom inte att få bort..

Jag måste starta om ett liv igen som jag trivs med.
Jag försöker fundera på vad jag gjorde innan jag åkte?
Jag tog körkort för att åka till USA, jag jobbade för att få ihop pengar till USA.. jag träffade folk så mycket som möjligt för att säga hejdå innan USA.
Jag försökte kramas som fan för att jag inte skulle få göra det då jag var i USA.
Allt var liksom inriktat mot USA.
Nu finns inte det längre.

Inte konstigt att jag känner mig borttappad.
Jag måste få mig ett nytt mål.
Mitt kära 25årsmål?
Haha ja.. jag fyller om 4 månader.
Grattis.

Just nu hägrar bara en tanke.. och det är att få känna närhet, få kramas, så sova med, vara nära. Iom att jag inte fått något sådant då jag var borta, och det var över 3 månader sedan nu det blev senast.. så, ja, jag har ju liksom längtat efter det och då jag bestämde att åka hem så blev längtan ännu större.
Och jag ville liksom ha det direkt.
Och visst har jag väl fått litegrann, men inte det där allt med hudnärhet.
och ensamtid och så.
Och jag valde ju en högtidstid att komma hem.. så inte så konstigt att inte mycket tid finns.
Men jag blir galen och jag blir galen igen och jag vet inte hur jag ska göra och jag bara vill för mycket och jag försöker hålla mig tillbaka men efter en timme försöker jag igen och det går liksom inte.
Det blir för mycket.

Men jag vill inte spela ett spel heller.
För jag är en dålig förlorare.
Eller snarare så bryr jag mig inte ifall jag förlorar eller inte, det går mig förbi.. och jag fortsätter ändå spela spelet trots att jag redan har förlorat.
Och det går ju inte, men så smart är inte jag.

Haha..
inlägget började positivt och slutade negativt. Det brukar vara tvärtom.

Jaja.. jag har bara varit hemma en vecka, så snabbt går det inte.

Nu sitter jag i min I love NY tshirt. tjofräs.

Tillbaka

Jag är hemma igen, med i ett mycket förvirrad skick.

Det har varit väldigt kämpigt och jag vet då och då varken ut eller in..
Jag anlände hit söndagkväll och redan på tisdagmorgon började jag jobba. Och gjorde över både julafton, juldan och annandan.
Jag har inte riktigt hunnit landa än.
Och fått iordning på dygnsrytm.
Eller sovit ut.
Eller kramats så mycket som jag vill.

Jag har fått en del kramar, jag har träffat honom två gånger, varav första gången var under 10 minuter. Andra gången var under 5 timmar, men med fler i sällskap.
Inte fått bra tillfälle än med andra ord.

Men just nu känns allt förvirrad och jag känner mig totalt kluven..
Samtidigt som jag går runt och mår allmänt dåligt och får inte bort känslan som jag hade innan jag åkte hem igen.

Jag har gråtit och gråtit och inte förstått varför.
Sen har jag inte kunnat sova.

Men det blir nog bättre längre fram, jag måste bara hitta mig själv igen.

Bygga på blogg igen

Det där beslutet med att inte skriva här i bloggen känns dumt nu, för jag har nästan tappat allt här!

Måste få igång den igen, och den kommer iofs komma igång då jag kommer hem och avslutar resedagboken.

Jag är hemma i min stad runt kl 20 på söndagkväll. Jag åker härifrån 9.35pm new york tid på lördagkväll.
Snart med andra ord.

Och har just fått veta att mamma och B bestämt att inte flytta nu ändå, pga lågkonjukturen och brorsan inte kommer kunna betala egen lägenhet och jag kommer hem utan att ha någonting.
Tråkigt för dem, men bra för mig.

Nu vill jag hem och krama på Pyret.

Orolighet

Haha, ibland vill jag bara skratta åt mig själv.

Min mamma har ringt mig idag och gett mig olika mailadresser för att kunna kontakta mitt senaste jobb och få lite jobb då jag kommer hem för att få inkomst för att sen hitta lägenhet - en tvåa - så jag får plats med allt och liksom börja om på nytt och kunna betala lägenhet och akassa har jag inte längre, men jag kan fortsätta i ungdomsgarantin på arbetsförmedlingen och jag oroar mig för hur allt ska gå och shit vad ont i magen jag hade då vi la på.

Sen grät jag lite.
Sen skickade jag sms till mamma.
Sen skickade jag ett till där jag skrev att, det kommer ju ordna sig!

Jag rabblade upp fakta i huvudet - då jag kommer hem kommer jag inte bli utslängd, jag kommer inte behöva hosta upp pengar det första jag gör, betala lägenhet det första jag gör. Jag får börja jobba nästa direkt iom att man får lön i efterhand, men jag måste inte känna oroa över att inte kunna betala en lägenhet NU.
Det är bara onödigt.
och jag måste inte känna oro för att komma hem bara för att allt detta väntar på mig.

Så jag insåg faktan och tänkte, varför ska jag oroa mig? Jag kommer hem snart, det kommer bli enklare när jag kommer hem. Jag har bestämmt mobilt bredband så jag kommer ha internet till min laptop då jag kommer hem, och jag kommer träffa vänner och kramas och ha roligt och ha megatråkigt också men så kommer jag säkert få något timjobb någonstans, så värdelös är jag liksom inte, för jag har ju fötter inne på ställen redan!
och jag vet att jag måste börja om från början igen, för jag har varit lägenhet, jobb eller något ekonomiskt skyddsnät, och det var så jag började för 4½ år sedan, då jag flyttade hemifrån, och jag vill inte gå via soc igen, det vägrar jag, därför måst ejag liksom kämpa på.

Och jag har gjort det en gång förut, och jag visste detta då jag åkte till USA; jag visste bara inte att jag skulle komma hem redan samma år.
Haha.

Så, jag är orolig men jag släpper på den nu.

Och jag vet att jag är orolig av naturen, och mina försök att bygga bort det, att växa, att utveckla mig själv, det funkar då och då, men jag kommer nog alltid att vara orolig av mig i alla olika situationer, och det är nog bara något, nej.. det ÄR bara något att acceptera, att jag är sådan, och sen lära sig att hantera det och liksom koppla bort det som en sak som jag faktiskt alltid bara är, för snart kommer det bli bättre.

Ibland blir man smart.

Men så sitter jag i USA utan vänner och familj, de riktiga iaf, men jag kommer hem snart! Så nu ska jag sluta oroa mig.

Haha.. jag undrar när denna blogg kommer genomskinas med harmoni och glädje!

Den där välbekanta känslan

Den där välbekanta känslan är tillbaka.
Den man får då man inte riktigt vet än, då man inte vet hur man ska tolka orden, om man ens SKA tolka orden, och magen blir orolig och gör ont och du blir lite sorgsen i det glada och det känns lite märkligt och du längtar bara dit men är samtidigt rädd för att komma dit för att du är rädd för det som komma skall och vad det för med sig och vad det kommer göra dig och att du faktiskt vet nu att du liksom känner saker som har varit där ett tag egentligen, men jag struntade i dem förut eftersom jag ändå skulle lämna landet.

Men nu kommer jag hem igen.

Och känslan är tillbaka.
Den jag inte haft sen.. ja, sen då jag hoppade runt med N.

Jag ska träffa killen jag mötte cirka 5 veckor innan jag åkte till USA - då jag kommer hem. Vi har haft kontakt sen jag åkte, pratat i telefon, smsade, internet och så.. och pratat om vad som händer när jag kommer hem.
Nu blir dock inte min hemgång i oktober 2009, den blir sen december 2008.
Så saker och ting blir lite tidigarelagt.
Och jag har ont i magen för att jag är rädd för vad som händer nu, eller kanske snarare för vad som inte händer nu.

Jag bad honom att inte ha en flickvän när jag återvänder i oktober 2009.
Han sa då att det är nog ingen risk, för han vill inte ha någon än.
Jag tänkte då, det är ju bara trevligt och efter ett år kanske han tänkt om.

Men nu är det inte efter ett år.
Nu är det nu.
Och jag kommer hem.
Och jag troligtsvis känner något, självklart känner jag något.
Och han vänder mig inte ryggen alls, och han säger inte nej eller avbryter mig.
Jag bara är rädd för att det ska ske.
Och jag har redan sagt att jag kommer komma och hälsa på honom, och det vet han redan säger han, och jag ska krama honom, och det kommer jag göra.
Och allt det vi pratade i telefon om.. det kommer säkerligen ske, jag är bara väldigt orolig INNAN det sker.
Om det kommer ske.
Hur det kommer ske.
När det kommer ske.

Så, den välbekanta känslan är tillbaka..
den där då man har känslor för någon som man inte vet om man borde ha känslor för.

Men kanske man för en gångs skull kan vara vuxna i det, han ska ju föreställa att vara vuxen. Ha kommunikation, vara rak. Och efter ett tag kanske berätta? eller låta det växa fram?
Jag vet inte.

jag ska inte tänka för mycket.
Jag vet bara att min mage känns lite obehaglig.

Funderingar en söndagskväll

Sitter här i rummet med min nya laptop, rätt skönt att ha något att skriva på, bara ta med sig överallt. Lite som en skrivbok men ändå inte.

Just nu saknar jag åter igen D. P., men jag kan ju inte ägna ett helt år till att sakna honom eller fantisera om vad vi ska göra då jag anländer hem igen.
Ungefär som jag gör då jag förväntar mig saker.. Hoppas hela kvällen och oroar mig och är rädd och ledsen i förväg utifall det inte kommer hända, som att sova över hos honom. Men så lyckades jag tillslut ändå, varför inte istället njuta av hela kvällen? Och sen hoppas på det bästa men inte förvänta sig saker.

Ställa in sig på att ha roligt istället för att gå runt och hålla tummarna på att något ska inträffa! Ta för sig istället för att vänta på att det ska ske.

Jag ska inte försöka göra det här, jag SKA göra det. Jag är trött på att jag alltid skriver "försöka" eller "väl" eller "kanske".
Då ställer jag ju redan in mig på att det inte kommer att ske, jag ger mig en liten back-up ifall ifall jag inte klarade det.
Men då FÖRSÖKTE jag inte tillräckligt.
Därför ska jag göra saker istället.
Göra.
Inte försöka att göra.
Göra.

Här tar alla killar för sig på dansgolvet.
Ser jag en snygg kille så får jag väl gå fram istället själv, istället för att vänta på honom.
Iofs är de flesta slemmiga här och dansar som om man har sex, men just själva inställningen. Varför vänta när man kan ta?

Värst vad smart man blir när man tänker efter lite.
Hur många dagar har jag varit här nu? 57 såg jag nu, har en community där jag räknar dagarna automatiskt!
Jag åkte 5 oktober, nu är det 30 november. Ja, det är söndag här, klockan är 21.59 just precis nu, och sverige är 6 timmar före!
Men iaf.. det är 7 dagar i en vecka, därför tar man alltså.. 57 delat på 7. Förövrigt kom jag hit på en söndag, faktiskt kom jag fram till au pair skolan vid denna tid, men jag anlände väl till New York runt 8-tiden.
Men iaf.. 57 delat på 7, vad blir det? Det blir lite mer än 8 veckor. Ja, iofs räknar den där communityn som om jag vore i sverige, så egentligen är det 56 dagar om man räknar med USA-tid. Men iaf.. 8 veckor har jag varit här nu, det är ju ingenting! Haha.
Men 8 veckor blir.. nästan 2 månader. den 5 December har jag varit här i 2 månader.
Snart är det alltså.. 10 månader kvar. Jag åker hem någonstans i Oktober, jag kommer resa runt lite tror jag, men förmodligen inte hela månaden.
Men någon gång i Oktober.
Det är 52 veckor på ett år, minus 8.. det blir 44 veckor kvar.

Ja, jag är i det läget där jag räknar ner för att klara av tiden här!
Det blir lättare så. Snart blir det nog lättare om jag helt slutar att tänka på tiden överhuvudtaget, men just nu känns det lite enklare att räkna neråt.
Och jag tror det kommer gå snabbare då det blir nytt år, för då ljusnar allt igen och dagarna känns enklare när det är ljust!
Och då jag slipper oroa mig över helgdagarna och sånt. Jul och nyår och så.. vad ska jag göra dååååå? Men det löser sig.
Jag har planer att åka till Linda den 24 december och fira svensk jul. Min familj här firar inte så mycket jul, så det missar jag, men det vore skoj om jag kunde komma iväg den 24e.. Dock kanske jag jobbar, men jag ska fråga hur det ligger till!
Sen planerar jag även att fira nyår på Time Square, med alla andra amerikanare.. Lär vara fullsmockat totalt, men en upplevelse som inte är bra att missa!
Måste se till att jag är ledig där också då förstås..
Bäst att skynda mig med det, så jag slipper gå runt och oroa mig över något som kanske inte behövs oroa sig över!

Ja, var var jag?

I april kommer syrran, får se vad vi gör då, hur mycket pengar hon lyckats spara ihop! Jag ska försöka spara så mycket som möjligt nu, lägga undan viss antal pengar i veckan, iom att vi får veckolön! jag brukar få 180 dollar. Egentligen ligger det på typ 77 dollar eller nåt, eller 76,78 eller nåt.. men pappan här som alltid betalar mig tycker inte om växerl, så, hehe, han ger mig 180. Vilket passar mig utmärkt!
Det blir också en sorts nedräkning! Då hon varit här så är det ett halvår kvar av min tid! Och hon kommer hit om typ 5 månader, så, woho! Men ja, snart slutar jag förhoppningsvis att rökna ner, snart hoppas jag väl att tiden ska stanna!

Där har jag en lustig sak också apropå lönen.
Jag fick alltid 180 dollar i förra familjen också, men så min fjärde paycheck, min fjärde lön, min sista lön i den familjen, den fick jag i bilen till tågstationen då jag skulle åka till min nuvarande.
Då gav pappan mig 77 dollar i näven.
Var det en sorts.. vad kallar man det? "HAHA, du ska bara få 77 kronor så inte fan ger vi dig mer nu!!!!!" Kändes så.. haha.. jaja, okey. Det blir nog bra!

Ibland saknar jag att vara där, inte just i själva familjen dock, men staden! Jag kunde vandra in till town och bara gå runt där, sätta mig på pizzerian eller nåt. Och gå runt i området på promenad. Här går det inte riktigt lika bra. Jag bor liksom utanför allt, 3 minuter bilväg till mall, men bostadsområden finns liksom inte och jag kan inte gå in till stan, jag har förövrigt knappt varit inne där. Och allting är liksom utspritt, det finns inget sammansatt. Så det saknar jag, och skulle vilja bo på bättre tillräckligt ställe. Och närmare New York. Nu måste jag först ta ett tåg som inte går så sent på kvällarna, tar cirka 20min in till Trenton, och från Trenton finns det ett direkttåg in till New York. Men ska jag någon annanstans, typ där jag var i helgen så blir det att åka upp till Newark, strax innan New York, och byta en andra gång.. Och vissa tåg går inte så ofta, så det blir lite väntetid.
Jag har kommit på att New York är min stad, jag trivs så satans bra där!
Och det är så synd att jag har flyttat längre ifrån.
Förut gick det direkttåg och tog cirka 40min, ibland kortare om man hade tur.
Nu måste jag byta en gång, och kan inte komma hem så sent iom att det sista tåget jag måste byta till inte går så sent.
Men jag får lära mig att hitta lösningar.

Men det vore hur coolt som helst att BO i New York. Kanske jag flyttar hit och jobbar senare? Vem vet. Inte med barn dock, haha, nejnej. Men restaurang kanske eller nåt annat trevligt? vem vet.
Jag ska åtminstone försöka komma dit oftare.
Nästa helg blir det nog igen, åka skridskor förhoppningsvis med en annan svensk jag aldrig träffat!

Jaha, shit vad jag skriver.
Och jag vet inte ens om jag ska lägga in det här i min blogg.
Men förmodligen hamnar den där.
Nu skriver jag ju direkt i laptopen, i ett skrivprogram.
Och internet vägrar funka nu, kan inte ens hitta någon trådlöst nätverk.. krånglar som fan, så jag får.. hm, jag vet faktiskt inte hur jag ska göra. För jag kan ju inte skicka över det här någonstans.
Tänkte spara det genom den stationära datorn som fungerar, men hur gör man det när man inte kan skicka över då man inte har internet?
Hehe, bra tänkt sherlock!

Jag får fixa det en annan gång då internet fungerar här igen! Sålänge får det ligga så fint i laptopen.

Nu ska jag lägga mig och läsa tror jag. En engelsk bok! Jag har kommit in i den nu, vilket är bra, jag kan bara läsa utan att tänka så mycket, lite som svenska böcker. Och det är jääävligt bra!
Ah, smidigt att skriva på detta tangentbord förresten. Allting blir bra bara man hinner vänja sig lite!

Puss och hej!