Shopping

Jag har just köpt kläder för 2000kr.
7 stycken korta kjolar, 4 toppar/linnen och en bh.
Jag fick även en bh av mamma, som hon betalade.

jatjena vad rik jag kände mig, men tjena vad fattigt det blev nu.

Jag har en jävla massa kjolar nu iaf. Två gula, en lila, tre svarta, en laxrosa, en svart/vit, en svartröd-och-andra-färger-randig och en röd.

Jag har ju inte brist på det nu iaf.

Förövrigt har jag ändå pengar på sparkontot för att ha med till mallorca, och så kommer jag hinna få nästa lön medans jag är där. Så ekonomin löser sig!
Sålänge lönen är högre än tidigare så ;D

Så här är det

Och ja, det var Mr.T. förrförra inlägget handlade om.

Och påtal om det så känns det som en lättnad nu efter att ha pratat med D i några minuter. Saker och ting blev ju korkat igen, och vi pratade inte på 1½ vecka. Förut fick jag tag i honom, och ifrågasatte det han gjorde och det han inte gjorde etc.
Framhävde även att vi måste ses på tumanhand först för att jag ska lyckas omställa mig inför bara vänskap. Det kommer dock inte göra det så mycket enklare, men det är bättre att ses själva före man råkar stöta på varandra någonstans, alternativt umgås med andra vänner samtidigt.
Då har man inte riktigt hunnit med i svängarna..

Han verkade fatta. Wow.
Dock drar han till England imorgon, kommer förmodligen hem om någon vecka.

Får hoppas det löser sig i slutändan. Jag kan inte gå runt och ha det som jag har det. Och jag tycker det är förjävla jobbigt att se andra vänner prata med honom som om ingenting har hänt, eller hur hjärtligt som helst, så sitter jag här och är hur sårad som helst, och ledsen och saknar etc. Det är svårt att få folk att förstå.
Och att jag hamnade hos T iförrgår innebär inte att jag kommit över D.
Och inte heller att jag är igång att inleda något igen med T. Mycket möjligt att man ses fler gånger, det har jag ingen aning om, uppenbarligen är det aktuellt lite då och då, med mellanrum. Inget jag säger nej till.

Det finns inga skyldigheter i detta,
Jag försöker bara ta mig vidare.
Och så är det med det.

Det blev förövrigt en andra gång för en sak den där natten nyss. Gissa vad?

Jag

Singelliv

Nu lever jag det där singellivet igen.
Det jag minst av allt vill vara, singel, och det jag helst av allt vill ha, ett förhållande, det både finns och inte finns.
Så jag får göra det bästa utav det helt enkelt.

Helt oplanerat cyklade jag iväg igårkväll. Efter att ha jobbat, och tränat, och var allmänt trött.
En kvarts prat blev en kväll med liveprat och lite saker i en säng. Och efteråt blev det mer prat och flin och musiklyssning, och sen blev det sömn.
Cyklade till jobbet därifrån, vi skulle upp samtidigt.

Grejen är väl mest att jag för bara några dagar sedan kom underfund med att tiden är förbi, att jag inte har lust att engagera mig där igen, att inte göra något igen.
Men det ändrades visst huxflux.
Det skulle dock inte ha skett ifall saker och ting var annorlunda.

Men tydligen ska jag fortsätta vara singel..
Och då får jag väl leva som det också.

Det var förjävla trevligt igår!

Mysteriet i min trappuppgång

Igår morse då jag skulle hämta posten ifrån min postkorg som hänger på ytterdörren så kände jag en väldigt konstig lukt.. Trodde självklart att det kom ifrån min egen hall, men då jag öppnade ytterdörren blev lukten enorm, det verkligen stank!

Sen kl 17.00 hade jag tvättid, så det var att gå ner för alla trapporna, och stanken höll i sig, både på min våning och våningen under. Första våningen var helt fri.
Det luktar som en blandning av stark fotsvett och en jävlans massa äckliga sura handdukar.
Först tänkte jag att någon städerska har skurat trappuppgången med en sur svabb eller något liknande, men teorin stämmer inte i praktiken då bara två våningar av tre har lukten ingrott.

Jag fastställde därför att det måste vara ett lik i någon av lägenheterna!
Vad annars liksom? :-P


Imorse när jag gick till jobbet var lukten fortfarande kvar.. och när jag kom hem likaså.
Så jag bestämde mig för att ringa ett telefonsamtal till hyresvärden för att påpeka och informera om detta, samt se ifall de vet vad det är.
Och jag var inte den första som ringt!
Det var en tjej som svarade och hon frågade vilken våning jag bor på, vilket lägenhetsnummer, och var det luktar mest.
Jag kunde bara svara på att det börjar lukta lite sött på andra våningen, men jag inte riktigt vet om det luktar mest på andra eller tredje.
De uteslöt alltså min lägenhet, att det är inifrån den som allt kommer ifrån. Får se vem som är boven i dramat, och om den är levande eller död.

Det lät som om det skulle undersökas imorgon.


Mysteriet tätnar!
Och fortsättning följer..

Jeansrumpa

Jag har alltid undrat hur min rumpa ser ut i ett par jeans.
Nu vet jag!
Fickan ser lite missbildad ut bara.
Blir ännu tightare när de är tvättade!

Skojigheter på högnivå

Imorgonkväll ska jag träffa D, här hemma vad jag vet, och prata igenom allt vad vi ska ha nu och allt vad vi inte ska ha nu.

Jag tror jag behöver ett "Lycka till!!!!!"

164 cm lång!

Idag mötte jag en gammal klasskompis jag gick fyran-femman-sexan med, och även alla tre åren i estet-musik-klassen.
Vi har inte sett varandra på flera år, vi tog studenten för fyra år sedan, men kan kanske tippa på att iaf tre år har gått.
Han berättade att han just flyttat till samma område där jag har bott i tre år.
Han bor i gården bredvid.

Vi åkte buss ihop, båda skulle in till Trollhättan, så vi fortsatte prata där.
Sen när vi slutligen kom fram till platsen båda skulle gå av på sa vi att vi säkert kommer ses, och vi får höra på något sätt, vi bor ju ändå nästan grannar.

Jag blev glad av att möta honom! Han log mycket, jag är ju rätt så förändrad, och jag är mer pratig också.
(Självklart hoppas man ju på att han är singel. Man är ju inte mer än en... närhets-och-kärlekstörstande människa. bah.)
(Men det sa jag inte högt.)

Vi sa hejdå och gick åt varsitt håll, han till sitt ena jobb, biografen, och jag till farbror blå, polisen!
Jag skulle fixa pass, vilket gick väldigt fort.
Och tydligen är jag 164cm lång.
Jag fick mäta mig, då var jag 165½, sen tippade vi på att mina skor var 1½ cm höga.
Jag har undrat hur lång jag är i många, många år.
Nu vet jag.

På måndag kan jag komma och hämta passet.
Dock är jag inte hemma då, kommer inte kunna hämta det förrän torsdag, om det inte går att någon annan hämtar åt mig, men förmodligen inte.

Sen tänkte jag gå runt lite i odenhuset, ett shoppingcenter, men jag bestämde mig för att spara 30kr på bussen och ta den direkt hem till Vänersborg igen, och gå runt i affärer där istället.
Jag skulle ju köpa födelsedagspresent till E!
Och jag hittade värsta grejerna.
Du skulle bara veeeta!

Sen kom jag hem, och posten hade anlänt, två gånger om. I posten fanns det en postlapp!
Det betydde att min mobil hade kommit, så jag tog cykeln direkt och cyklade iväg och hämtade hem det.
Mycket farande fram och tillbaka.

Sen dess har jag lekt med mobilen, och installerat skojiga program i datorn, och kopplat i mobilen med en usb-sladd, och sen förstått mig på hur saker och ting går till.
Jag satt och sms'ade på datorn, det var rätt fräckt.
Eller jävligt fräckt.
Hade usb-sladden ikopplad i mobilen, sen klickade jag upp ett program som kunde se allting som fanns i mobilen, klickade fram inkorgen på meddelande, tog fram ett jag hade fått, klickade att jag skulle svara, och där kunde jag skriva allt i ett fönster, på datorn, sen sände jag iväg.. fortfarande i datorn, och strax kom det en leveransrapport - till mobilen!
Hur makalöst som helst!

Jag blev helt frälst i tekniken.

Och kameran är hur frän som helst!
Jag är laddad inför Mallorca nu!

Men först ska det bli en Linköpingresa igen, och där ska jag också ta många fina bilder!

Bloggkartan

Jag måste göra som Tina, och visa min plats på bloggkartan.
Finns dock bara 6 bloggar i min stad, men ser du vem som ligger först?

N73

Jag har fått en ny mobil!

Bättre andningsmöjligheter

Jag har kommit in i en rätt skön anda.
Den där splittringen, det där avslutet med D, den gjorde ont och den fick mig att gråta så att jag inte klarade av att ligga ner i sängen utan var tvungen att sätta mig upp. Saknaden var något så enorm att jag inte visste hur jag skulle bete mig, vad jag skulle göra härnäst.
Vetskapen att inte få ha honom bredvid mig i sängen mer vad helt overklig.
Det var min reaktion.

Nu har det gått en vecka. Och de närmaste dagarna har varit så mycket lättare. Jag kan andas fritt.
Det känns som om en stor börda har lyfts bort ifrån mina axlar, jag kan nu gå rak i ryggen, och röra mig fritt utan att behöva vara rädd för att tyngas ner lite extra eller tappa greppet.

Det är som den där liknelsen jag skrev för några inlägg sedan, den där om att andas då man är tvungen utan att veta, och då man får ta luft om man vill, men man ska fortfarande hålla andan så länge man kan.
Nu har jag vetskapen.
Visst, tillfällen kommer då jag fortfarande har svårt för att få mig att hålla andan tillräckligt länge för att det ska räknas som en vinst, men jag vet om att jag kan ta en paus.

Jag har varit så osäker på vad det är vi har haft, jag och D.
Eftersom vi inte har setts varje dag som jag har velat, utan jag har fått vänta, eller fått tjata, så har jag heller inte vetat hur det där med att träffa andra samtidigt har funkat.
Tänk om jag träffar någon annan, och han får reda på det, och allting är kraschat, eftersom han har känt saker för mig och har varit beredd på att ta mig helt och hållet?
Det är så mina tankar har cirkulerat.
Jag har varit rädd för att äventyra allting.
Jag har känt mig instängd, eftersom jag ingenting har vetat.

Men nu är jag fri.
Nu vet jag.
Saknaden kommer nog komma tillbaka, men nu finns det ingenting som hindrar mig.
Inte ens jag själv.
Vill jag så kan jag, jag äventyrar ingenting längre.


Det var en som frågade mig igår eller förrgår ifall jag har för starka känslor för honom kvar för att lyckas se mig om efter andra.
Mitt svar blev att, nej, det har jag inte. Jag har varit beredd på det här länge, och jag hade redan börjat se mig om efter lite annat. Och att han inte fångade mig helt igen denna andra gång, det gick inte. Han sårade mig för mycket sist att jag inte lyckades skrapa ihop allt igen.
Ingenting blev likadant, kyssarna fick mig inte att smälta likadant som sist, jag var inte helt betagen som sist.
Allt det där fanns, men inte lika starkt längre.

Vi behåller kontakten, vi är vänner, vi kommer ses, kommer umgås, vi har gemensamma vänner och vi pratade sist igår.
Och jag lär säkert vilja krama på honom igen, men saker och ting ska inte ske efter någon annans villkor eller viljan.
Nu kan jag äntligen bestämma själv.
Och jag är singel när jag ska till mallorca.

En kärleksfull husse

Jag sitter i samtal på irc och berättar om Mallorca-resan..

[11:59:59] Sussilago: jag lyckades glömma av pyret :P mamma sa då hon ringde från mallorca nyss "då blir vi kattvakter då!" och jag "oj jävlar.. jag glömde av honom"
[12:00:01] Sussilago: <-- snäll
[12:01:05] Sussilago: (jag ska nog vänta med att skaffa barn)

Jag låter väldigt ansvarsfull och har en stor förmåga att tänka innan jag handlar ja..

Mallorca!!

Nu har jag bokat och betalat min flygstol till och från Mallorca.
Jag åker 19 augusti, och hade tänkt komma tillbaka 26 augusti, men då jag lyckades få tag i min syster på hennes spanska nummer, så sa jag något om att jag skulle kunna stanna till 2 september, och det blir 200-300kr billigare, och då tjöt hon.
Så jag kommer inte hem förrän den 2 september.
Jag är alltså borta i närapå 2 veckor.


Och nu hittade jag mitt pass, det gick ut 30 juni 2005.
Jippi.
Köpa nytt pass också.

Wohoooo!
Jag ska till Mallorca!!!!

Flottig kladdkaka

Igår bestämde sig två på mitt jobb att vara lite elaka.

En jobbarkompis stekte en jäklans massa kött vid stort stekbord, och efteråt då allt var färdigt skrapade personen ifråga ihop allt som alltid ligger på stekbordets bottnen, det där äckliga, svarta, stekfett och annat "smått och gott".
Personen plattade ihop och formade till en fyrkantig hög.
Det var då, sammanlagt två personer, fick snilleblixten att lura deras jobbarkompisar..

De formade äckeldegen ännu mer och skar den i smådelar, så att det påminde om kladdkaka.
Sedan hämtade de stärkelse, sådant som man har i mat, och pudrade det över de såkallade kakorna, som om det vore florsocker.
Jag och ***, som jag jobbar med, fick reda på allt detta då en av dem kom in i våran avdelning för att hämta några jordgubbar att skära och lägga på, så att det ser ännu godare ut!

Så var stunden inne, vid lunch då jag öppnade kylskåpet stod där ett litet fat med de såkallade kladdkakorna på, inplastade, och på plastet stod det "Varsågoda!"

Det är bara jag och tre till, förutom de två som tillverkade det, som vet om att det är liiiite fejk.
Och jag blir illamående såfort jag kommer att tänka på det.
Tänk den som tar en tugga..
För det ser faktiskt riktigt gott ut, sålänge man inte kommer ihåg vad det faktiskt är tillverkat av..

Idag när jag kom på sista kvartrasten så var en av bitarna borta.
Någon ätit upp?
Han eller hon måste ha spytt, eller spottat som fan.
Men ingen har sagt något! Ingen har hört något.
Så det är bara att fortsätta vänta och se vad som händer.. vem som är åpen(?), glupsk.
Imorgon är en stor dag, vilket innebär att allihopa är på jobbet.
med andra ord minst 30 stycken.

Sedan inatt.. då kommer plockarna, de som tar hand om alla tillverkade varor på kvällen och natten för att sen skicka iväg allt till olika butiker, de kommer öppna kylskåpet inatt.
Vi får se imorgon hur många som finns kvar, och vilka som tar sig en smakbit.

Det här är som sagt megaelakt, men hur roligt som helst.. eftersom jag vet om det.

Det är även rätt komiskt att se vem som är snäll och avslöjar och vem som inte gör det.
Vet en av de jag alltid pratar med.. hon vet om det, jag har fått veta att hon vet, men jag vet inte om hon vet att jag vet. Hon har inget sagt till mig om det.
inte heller den andra, killen.
Jag hade dock inte tänkt säga något heller, för att vara jävlig, men det är rätt skoj att se vilka som håller tyst utan att veta att jag har vetskapen.

Så här roligt har vi på mitt jobb iaf!




Jag censurerar lite namn utifall att någon som vet vilka personerna är läser detta. :-P
Det får komma fram vilka de är på andra sätt!

Positivt?

Det här förde åtminstone med sig något positivt.
Jag lyckades för första gången öppna mig själv tillräckligt mycket för att våga och klara av att visa känslor öppet.
Åtminstone för en person.

Hörde av mig till Emelie direkt då jag fick ord på allting, och hon satt i sin bil och väntade på parkeringen på att jag skulle komma ner. Jag satte mig i bilen och det började rinna tårar.

Efter ett par timmar stod vi i deras kök, och allt forsade på mig igen, ur mig.. Hon kramade om mig och jag började gråta.
Slet mig dock undan då Magnus var påväg in, vill inte visa för alla.. känns jobbigt.

Men jag lyckades öppna mig tillräckligt mycket för att visa mig ledsen, något jag aldrig gör, aldrig gjort, aldrig kan. Alltid varit ensam när jag gråtit, varit ledsen.

Så.. det finns väl alltid någon positiv sak i allt.

Smärta

Tidigare idag, för några timmar sedan, rann det svett nerför min panna och nacke.
Konditionsträning i en timme.. tre olika maskiner, 3*20min.

Nu rinner det nerför mina kinder och ner på halsen.
Men det är inte svett, det är tårar.

Det är meningen att det är över nu.
Vi ska prata igenom det på riktigt, och jag ska lyckas få helt klart för mig att det är helt över, att det inte finns en liten liten chans till.
Båda vill ha vänskapen, han vill ha vänskapen.
Det gör bara så förbannat ont.

Jag har anat hela tiden att det någon gång kommer ske.
Jag har varit rädd för att dra upp ämnet pågrund av att jag egentligen visste att det skulle sluta negativt.
Nu tog han tag i det själv, och denna gång på ett moget sätt.

Och han vill gärna umgås med mig.
Jag vet bara inte hur jag ska lyckas att ha honom bredvid utan att få röra.
Så jag har ont nu.
Enormt ont.

Jag var försiktig i början, eftersom vi hade det konstigt innan, men sen släppte jag på allt, och släppte in honom igen, och saker och ting kändes bättre.
Lyckades t.o.m umgås med varandra bland massa andra folk.
Men sen tog det stopp.
Stopp.

Och det var lite mer än en vecka sen jag hade honom i min famn, i min säng, sovandes.
Lite mer än en vecka sen som jag höll i hans hand, inflätade fingrar.
Lite mer än en vecka sen som vi kysstes.
Lite mer än en vecka sen som jag pillade på hans mage.
Aldrig mer?

Vi får se när jag kommer lyckas umgås med honom som enbart vän utan att längta ihjäl mig efter mer.

Jag hatar att det gör så förbannat ont.

Mallorca

Någon som har något tips på billig flygresa, enbart flyg tur och retur, till och från Mallorca - alcudia?
Det vore himlans bra!
I mitten av augusti förövrigt.

..från Göteborg.

Just nu

Jag vet vad man ska göra, men jag vet inte hur jag ska göra det.

Det gör ont när saker blir krasade under en fotsula.
Såfort jag tänker på det känns det som om något fyller upp hela mitt bröst och trycker på utav bara helvete. Men bröstet öppnar sig inte, istället kommer det ut i form av tårar rinnandes ner för mina kinder.

Det värsta är vetskapen om hur saker inte kommer bli nu.
Vad som kommer fattas.
Det jag suktar efter mest kommer fattas.
Och just nu vet jag inte hur jag ska lyckas hantera det.

Jag vet att det kommer bli bra tillslut, men just nu är inte tillslut.
Just nu är.. just nu.

Förbannade idioter!

Jag kan aldrig förstå våldtäkter som sker gång på gång på gång..
Förstår de inte att de förstör liven för ungdomarna, för barnen?
Hela barndomen krasas under deras fötter.

En får njutning för en stund, medan en annan får men för livet.

En våldtäkt, ett sexuellt utnyttjande - det är inget man kommer över efter några dagar.
Det är något som stannar kvar i minnet, i kroppen, i själen, hela livet.
Många lära sig att leva med den hemska upplevelsen, lär sig att hantera minnet och lära sig gå vidare, att leva sitt liv trots det som hände.
Men varför ska man behöva lära sig att leva med en sådan ond sak?
Det förstör synen på saker och ting, ingenting blir som förut, och man måste kämpa för att ta sig upp och vidare.

Varför i helvete ska människor förstöra så för sina medmänniskor?
Straffet blir ofta skadestånd, ibland knappt ens det, eftersom det inte alltid faller på att det är förövarens fel.
Jag kan inte förstå hur pengar kan plåstra om de öppna såren hos ett såkallat offer.

Det finns dock ingenting som kan plåstra om såren.
Ingenting.
Mer än sin egen viljestyrka.
Det ligger i slutändan bara på sig själv.
Och det är det jag blir så djävulskt förbannad på.

En människas såkallade misstag blir en annan människas ärr för livet.
Kan ni inte förstå det?

Helan och halvan

Jag är värdelös på att vara utan sällskap.
Trots att jag har levt flera år av mitt liv med att vara ensam, så har jag ändå inte lyckats lära mig att vara det.
De senaste åren har jag fått känna på hur det är att umgås med folk, att ha någon nära, att ha någon att ringa, någon att träffa när man möjligtsvis får lust och någon att krama till tidernas ände. Nästan åtminstone.
Jag borde ha lärt mig leva med ensamhet lite då och då efter de år jag varit mer eller mindre, mest mindre, tvungen till det. Man är dock aldrig tvungen till något, inte när det är en själv som bestämmer.
Finns alltid val att ta. Vägar att välja och vraka på.

Igår och idag har och är jag dålig på ensamheten.
Det är inte direkt någon stor ensamhet, det är mer att.. jag är hemma och inte har något sällskap.
Jag känner mig på något sätt halv.
Och jag vet vad det är som får mig att känna mig hel.

Den vetskapen är rätt så.. distraherande och krånglig.
Jag har en sådan saknad inom mig att det ibland gör ont i bröstet, att det känns som om jag snart ska sprängas inifrån. Mina ögon tåras och jag vet inte hur jag ska ta mig till, hur jag ska lyckas att inte försöka få tag i personen i fråga som jag så gärna vill ha nära. Varje dag.
Men man kan inte få det varje dag, inte just nu åtminstone.
Och jag borde kunna leva mitt liv för mig själv också, och inte bara leva på saknad.

Det är något jag måste lära mig helt enkelt.
Trots att det inte är helt enkelt att lära sig det.

Tycker man om något så vill man ha det något så nära sig som möjligt mest hela tiden.
Får man inte det så blir saknaden något så enormt att man inte riktigt kan hantera det.
Trots att det bara gäller några dagar..
Men värst är det när dagarna aldrig riktigt tar slut, när man inte vet när nästa gång sker.

Det är som när två olika personer får komma och göra ett test.
Den ena blir instängd i ett rum där luften tar slut och han måste hålla andan för att överleva en viss tid. Han vet inte hur länge rummet han sitter i kommer vara slutet, han vet bara att testet går ut på att hålla andan så länge som möjligt. Men eftersom ovetskapen finns där, han vet inte sin tidsgräns, det enda han vet är att.. om han inte lyckas hålla andan och försöker kippa efter luft så finns det ingen luft att kippa efter, och paniken börjar snabbt krypa in på skinnet.

Den andra blir också instängd i ett rum, fast i detta rum finns det fri tillgång till syre.
Men han ska ändå hålla andan så länge som möjligt, för att se hur länge han lyckas.
Han vet om att, blir det jobbigt, så kan han bara släppa på allting och börja andas in.
Han vet om det.
Vetskapen finns.
Vem tror du lyckas hålla andan längst?

Det är ungefär där jag står.
Jag har ingen vetskap om när nästa sällskapliga tid uppenbarar sig. Jag vet bara att jag kan stå och hålla andan en viss tid, jag vet inte när jag kommer kunna ta luft nästa gång.
Därför blir saknaden ännu större, brist på sällskap känns ännu starkare och jag blir tokig såfort det har gått någon dag.
Hade jag nu haft denna kunskap, att jag kommer få sällskapet som jag så saknar om några dagar, säg 4 dagar, då skulle det vara enklare att vänta, enklare att hålla andan, enklare att inte sprängas inifrån.
För då vet jag, jag vet då vilken tidsgräns som finns.
Det är alltid bättre att veta än att inte veta.

Men samtidigt behövs kunskapen att kunna andas och leva sitt liv utan någon nära ändå.
Det blir annars ett beroende, och ingen vill väl sitta fast i ett beroende?

Trots att jag igår, under en promenad, kom underfund med att jag känner mig halv just nu, och att den andra halvan faktiskt finns där någonstans, så måste jag ändå lyckas leva som halv.
Jag kan inte vricka foten såfort jag går själv.
Det gör allting bara värre.
Mycket svårare att gå med en vrickad fot.
Och det tar längre tid att ta sig fram till målet.

Träning

Jag var på gymmet idag igen, var där även i onsdags.
Det blev styrke för andra gången. 7 olika maskiner med olika träningssaker och vikter.
Får träningsvärk av det.
Och det är så roligt!

Imorgon funderar jag på att dra dit igen, men denna gång köra konditionspasset.
Tre olika maskiner denna gång. Blir första gången.

Nu ska man komma igång med träning regelbundet!

Sådan matte, sådan katt.

Han är likadan som sin Matte.. lika på, närgången.

Det sa jag till D angående Pyret, min katt.. han stod på honom och försökte gosa och nosa.
Medan jag satt bredvid och fick hålla mig ifrån att inte göra samma sak.

Fick ett stort igenkännande leende som svar.

Ickekroppslig närhet

Han är så fin.
Särskilt när han ler.
Hans ögon är så söta.

Han gick just härifrån.

Skickade sms och sa att han skulle bli sen, tillräckligt sen för att pizzerian inte skulle ta emot folk som satt och åt där, om man inte åt snabbt. Så vi gick upp till mig ändå - han som valde.
Jag sa "jag får ju ändå inte bestämma".

Satte oss i soffan, kikade på tv, pratade och skojade. Jag frågade ifall jag fick sätta mig nära honom, som vi brukar göra, men nej, inte idag. Han vill nog prova att hålla mig på halster.
Jag bad honom hålla i min hand så jag fick pilla lite, men inte det heller.
Han var så nära, bara att sträcka ut handen, men vi rörde inte varandra någonting.

Och nu när han åkte kramades vi hejdå, jag bad om en lång kram, men han nekade, "man får inte alltid vad man vill ha" med leende i ögonen.
Och jag påpekade att det var första gången han åkte hem, han inte sov över, det kändes konstigt.
Men det är väl bra? Jodå, det är bra, men konstigt.

Jag la handen lite mot hans rygg när han gick ut genom dörren, för att känna närheten.
Ha det så bra på jobbet imorgon!
Vi kan väl ses snart igen?
Jadå, jag hör av mig.
Bra, ha det så bra, hejdå.
Hejdå, och med en liten vink med ena handen.

Han är så fin.
Och jag känner mig så.. längtansfull.
Jag vill ju ha honom nära, och nu fick jag ha honom nära, men inte kroppslig närkontakt.
Men det är något jag måste lära mig också, att inte bara sitta ihop i varandra, utan kunna umgås utan att kramas massor.
Han vet lika väl som jag att det slutar med sex, om man börjar kramas.
Det har det alltid gjort innan.

Nu var det första gången som vi inte hade sex.
Och det är otroligt.

Men fy så jag saknar.

Händerna på täcket

Imorgon ska jag på träningsrådgivningsmöte för att lära mig lite om gymgrejer och sen vet jag inte riktigt vad som mer händer.. jo, personligt träningsprogram, eller så blir det senare.
Klockan 17.00 ska jag vara där, och efteråt ska jag fortsätta träna själv.
Jag gör som E, byter om innan och drar dit, och stannar kvar.

Hela dagen imorgon är faktiskt fullbokad..

Det kom nämligen ett förslag, eller någon bestämde något.
Jag frågade D om han kunde komma hit idag.. men han var upptagen, istället sa han att han tyckte vi ska ses imorgon efter att jag har tränat.
Redan där blev jag paff.
Klockan 20.00 ska vi ses.
Och inte ska han sova över..
Så jag frågade om vi ska äta något, då sa han på pizzerian.
Och nej till att gå upp till mig sen.

Vi ska med andra ord äta ute ihop, och umgås som riktigt folk, och prata, och.. herrejösses.
Det är det jag har velat hela tiden, tillbringa tid med honom, lära känna honom.. Umgås med honom.
Och nu föreslog han det helt själv.

Men jag blev skitnervös över det.

Ska bli intressant, och läskigt.

Nu blir det verkligen händerna på täcket.

Inflyttningsfest

Jag hade inflyttningsfest i lördags, och de roligaste kom!
Inte alla jag bjudit, men det blev en liten internetträff på ett sätt. Alla som var där pratade på internet i samma irckanal för 8 år sen, och några år till.

Två av dem hade aldrig ens träffats, rätt skoj.

Och D kom, min chokladtomte.

Men mer orkar jag inte skriva om det nu.
tji fick du!